Behov av att skriva

Ibland blir jag väldigt rörd av människors livsöden. Det positiva i det, är att jag får nya sätt att se på en livssituation och att det väcker tankar och funderingar. Det negativa är att jag förlorar min förmåga att uttrycka mig i tal. Det är så grymt irriterande och frustrerande att bli hänvisad till skrift. Kanske ett självförsvar.

Idag lyssnade jag på en helt fantastisk föreläsare från Våga Va. Egentligen ville jag bara ge honom en megastor kram efteråt för att han fick så många pusselbitar att falla på plats från min egen bitvis vrickade uppväxt. Orsaken till att jag inte gjorde det, var att det låg tårar på lut. Börjar jag lipa, känner jag alltid att jag måste förklara mig och jag vill inte alltid förklara mig. Jag skäms inte, jag är inte rädd för att någon ska döma mig. Jag orkar helt enkelt inte förklara.

Jag lärde mig tidigt att det var en svaghet att gråta, att det inte hjälpte mot något och att det inte var lönt. Jag har alltid haft väldigt lätt för tårar oavsett om jag är glad, ledsen, rörd eller arg. Att behöva skämmas för tårarna som lätt trillade var väldigt frustrerande. Numera låter jag dem gärna trilla men jag tycker inte om och är inte bekväm med att gråta inför kollegor. Speciellt inte i gruppen jag är i just nu. Det råder delvis en "rå men hjärtlig jargong" vilket är en omskrivning för att det är fullt tillåtet att "skämtsamt " hacka på varandra och att det då ska vara roligt.

Jag avskyr "rått men hjärtligt". Det var så lärare bortförklarade att folk mobbades i skolan, det var så man försvarade officerare som gick över gränsen under militärtjänstgöringen och det är så många chefer bortförklarar sitt eget dåliga ledarskap på arbetsplatser där vuxenmobbing pågår. Är allt trevligt och bra, är det gemyt och hjärtligt! "Rått men hjärtligt" är en dålig bortförklaring till att människor tillåts gå över gränserna utan tillsägelse, trots att det uppenbart finns människor i gruppen som försvinner in i sig själva för att de inte trivs.

Mitt gamla jag, hade stått på barikaderna och slagits mot det där. Mitt "nya jag" (det har ju trots allt några år på nacken), bidar min tid för - Karma is a bitch!!! Det bekräftades av några av pusselbitarna som föll på plats i fredags. Livspusslet upphör nämligen alltid, när man tror att det är färdigt, upptäcker man att man har fler nivåer och dimensioner att pussla på och det är rätt häftigt och mäktigt.

/Sanna som pusslar vidare

Saker som stör mig just nu

Vuxna människor som argumenterar på barns nivå, blandar barnordssammansättningar med grova svordomar och kallar dem man argumenterar emot, för allt möjligt dumt som allt åsyftar att dem man argumenterar emot, har en lägre intelligens. Vem är det som inte är så smart egentligen?

Är trött på politisk korrekthet. Hade folk varit raka så hade aldrig politisk korrekthet fått ett så starkt fäste att folk numera knappt vågar säga vad de tycker i rädsla för att bli anklagade för att vara än det ena, än det andra. Vem behöver yttrandefrihet när vi effektivt belägger varandra med munkavlar så effektiva att de gamla diktaturerna bara kan se på med häpnad. Jo du får säga vad du vill men bara så länge det är politiskt korrekt.

Ineffektiva system där man blundar för lösningar och fortsätter putsa mässingen på det sjunkande skeppet. Min hjärna är riggad så att den hela tiden söker effektivitet, att saker ska vara smidiga, funktionella, enkla och tydliga. Det ska bara fungera. Min hjärna får panik när saker är ineffektiva och maskineriet bara rör sig i snigelhastighet och det inte finns någon som tar ansvar. När de som har ansvar leker strutsar och fortsätter putsa mässingen på luftslottet.

Det är skönt att kunna släppa det man stör sig på med tanken att man bara kan göra så mycket av sin egen lilla tilldelade tårtbit och får göra det som gör den tårtbiten så fantastisk som det bara går. Det är lätt att gå vidare då. Kanske något som fler borde reflektera över, istället för att spy galla, dölja sig bakom fasader som förr eller senare falnar och polera något som kommer hamna på en mental havsbotten nära dig, snabbare än Titanic.

/Sanna som paddlar vidare i sin egenskapade ankdam och trivs väldigt bra med livet

Det närmar sig

I förra veckan kom mitt anställningsbevis och denna veckan kommer jag lämna in mitt uppsägningsbesked på jobbet. Alltid en speciell känsla när man lämnar det slutliga beskedet och går vidare mot nya äventyr.

Det man som vanligt kommer sörja är de där fantastiska kollegorna, de som man gärna hade teleporterat med sig till sin nya arbetsplats men jag antar att jag kommer möta nya fantastiska kollegor och tack vare facebook och mail, håller man lätt kvar kontakten med de som man inte vill tappa på vägen.

Det enda som stör mig nu är att jag inte blir av med den envisa förkylningen som jag fick under min praktik och den hindrar att jag tränar. Det stör mig enormt mycket, för jag hade kommit igång bra via SMOn och jag var taggad som bara den att prestera i min träning.

/Sanna som vill vidare nu och inte vänta i fyra veckor till.

Knasigt

att vara tillbaka på en arbetsplats på heltid för att snart säga upp sig. Svårt att hitta motivationen och inte göra patron ur såhär flera veckor i förväg. Känner dessutom att jag nu har hamnat på en helt annan nivå. Jag är ju inte längre en av de där helcivila. Jag är nu i samma fack som de som går utbildning för att hamna i det uniformerade facket. En blivande kollega.

Lite lustigt det där. Jag märkte det tydligt i somras när sommarjobbarna kom och främst då de som kom från skolorna. De bjöds in i kamratskapen bland de uniformerade, det fanns inte den lätta och knappt märkbara distansen som normalt alltid finns där mellan det civila och uniformerade när det gällde dem. Nu känner jag själv att sedan min kommande arbetsplats blivit mer känd så bjuds jag in på samma sätt. Jag har blivit en jämbördig kollega om än att jag kommer tillhöra en annan myndighet.

Lite lustigt för jag såg aldrig skillnaden innan sommararbetarna kom och jag trodde fram tills dess att alla satt i samma båt. Jag studerade det i tysthet och noggrant och jag har inte diskuterat mina upptäckter i någon större utsträckning men jag har förstått att jag inte är den enda som har gjort samma koppling. Fick tom en kommentar om det på ett arbetspass, att jag hade blivit uppgraderad. Det är fler än jag som är skarpsynta.

Jag hoppas att mina talanger kommer mig väl till pass i mitt nya yrkesliv då jag nu effektivt har stängt dörren till SMO-utbildningen. Igår kom bekräftelsepapper från skolan att jag hade valt att avsluta min utbildning och därmed lämnat min plats öppen för en reservintagning. Jag hoppas att jag har gjort en person mycket glad.

/Sanna som kämpar med att upprätthålla ett sken av engagemang där det inget finns

Varför göra det så svårt?

Satt och pysslade och hade en av TV3s senaste programsatsningar igång i bakgrunden. Har inte sett programmet tidigare. Bara att av misstag råka se reklamen för det, avskräcker rejält. Nu var det som sagt bakgrundsbrus och efter ca 1 minut formulerade jag frågan som utgör titeln på inlägget.

Varför göra det så svårt? Om man nu har en hälft som beter sig som ett spån, varför sparkar man bara inte ut eländet och skonar sig själv känslomässigt? Jag får väl tolka det som om jag är gammal och tråkig som ställer de frågorna. Till programmets försvar får man väl säga att tjejerna som har anmält sina killar till att vara med, inte framstår som om de tänker några djupare tankar.

Jag förstår inte varför man vill delta i den typen av program. Behov av att synas? Kan man verkligen inte komma på ett bättre sätt i så fall? Jag kan bara konstatera att programmet var så pinsamt dåligt att det inte ens fungerade som bakgrundsbrus och att samtliga deltagare och programledare är så pinsamma att man får rysningar och blir lätt irriterad å deras vägnar över att de gör bort sig i TV.

/Sanna som bara har ett säger ett enda program som hon kan tänka sig att vara med i - Bygglov!

Bra dag!

Det var länge sedan jag kände glädje och förväntan i samband med att köra till jobbet. Nu finns den där och det är helt underbart! Vilken skillnad det är att åka till jobbet med ett stort leende på läpparna och laddad inför dagens uppgifter.

Jag är väl medveten om att det kommer komma dagar då man svär högt, vill att onda saker ska hända personen som uppfann det datasystem jag kommer jobba mest i och tycka det mesta är skräp. Man kan inte älska sitt jobb alla dagar.

Men just nu flyter jag på glädjen över nytt, spännande, intressant och roligt. Låt mig få göra det ett tag. Jag sällar mig till er övriga sedan.

/Sanna som drar iväg till jobbet.

Hur hamnade jag här igen?

Klarvaken, mitt i natten, sönderstressad. Har tusen tankar i huvudet och Lyckan är bortrest så jag känner mig vilsen, ensam och ledsen. Skulle behöva en Lyckan-kram nu.

Hur kunde jag hamna i stressens vansinniga värld igen? Hur kunde jag återigen hamna i ekorrhjulet med tusen löften måsten, tid som inte räcker till och ångesten över att inte duga som ställer till det värre än någonsin. Jag som tyckte jag var försiktig, jag som tyckte jag tänkte efter.

Helgens verksamhet kan jag inte göra något åt, jag har lovat och de löftena kommer jag att hålla. I övrigt tänker jag ställa in så många av höstens aktiviteter som jag bara kan. Jag orkar inte, jag har inte tid, jag har inte råd så enkelt är det.

Jag har ångest nog över gångna månaden, havererad bil som enligt verkstadskillarna kommer kosta mig åtskilligt och egentligen borde jag kanske ta rådet, skuldsätta mig och köpa en ny, eller fortsätta betala verkstadskostnader på en bil som snart inte är värd något och köpa något annat om ett år när det ser lite bättre ut men jag får mindre i inbyte om jag ens får något.

Massor att fixa med skolstart, nytt jobb och allt det vardagliga och jag känner att jag snurrar runt mig själv. Känner att det är dags att städa lite. Jobb, skola och hundträning i den ordningen och banta rejält i det sistnämnda, inte vara så spretig. Denna hösten blir det fokus på lydnaden och så lite hobbyagility. Det är nära till klubben och jag slipper fara som en tok överallt.

Jag är glad att jag märker att det skenar, jag är glad att jag kan fatta beslut och förhoppningsvis få stopp på eländet innan det går överstyr och det är inte så lång tid tills lyckan kommer hem och jag kan få den där kramen.

Sanna som lider av Knyttet-vibbar och inte kan sova.

Tankeställare

Jag är en sådan där människa som lätt gror igen lite mellan varven. Jag är inte överdrivet intresserad av mode, kläder, smink och hår. Skor däremot har jag en konstig kärlek eller snarare besatthet av, fråga mig inte varför.

Ibland behöver man en kommentar för att inse exakt hur mycket man har grott igen. Den kom härom veckan från Lyckan som tyckte jag var ovanligt uppklädd. Jag hade rena jeans, pikétröja och en enkel långärmad tröja. Håret uppsatt i svans och hade lyckats skrämma fram mascaran från sin slumrande plats i badrumsskåpet...

Det är inte uppklätt att ha rena jeans på sig, det är normalt och då började jag fundera och kika i garderoberna. Jag kom fram till att jag har kläder för hundträning, träning av mig själv, hundutställning och fest. Nästan inte ett enda plagg som kvalade in på normalt vardagsliv. De få plagg som kanske en gång hade kunnat läggas i det facket, var tragiskt urtvättade, slitna eller ruskigt omoderna.

Jag insåg att jag genom åren har drabbats av förbannelsen av att ha arbetskläder och en väldigt tidskrävande fritidssysselsättning. Det blev till att rensa ut en redan skral garderob och styra upp verksamheten. Jag var verkligen ovanligt hård också, tidigare år har jag sparat saker och tänkt att det kan användas vid vissa tillfällen men när de tillfällena väl kommer så inte sjutton använder man det man har sparat.

Inte använde jag en gammal tjock långärmad t-shirt och gamla träningsbyxor i somras när jag målade om huset! Jag stod i shorts och bikinitop och försökte låta bli att svettas rakt ner i färghinkarna. Både bikinitopen och shortsen kommer kasseras när säsongen är över, om den inte redan är det. Regnet har öst ner i en vecka och det har varit löjligt kallt.

En redan skral garderob blev alltså efter utrensning skralare. Det är tur att det pågår reor just nu. Det som är ännu mer märkligt är att jag som aldrig någonsin, har lyckatst göra reafynd, i år har gjort flera. För det är bra fynd när varorna är nersatta med 50-70%! Fynden har kompletterats med lite enkla basplagg och nu har jag rent plötsligt en enkel men variationsrik garderob.

Förhoppningsvis får jag bra kläm på det här med att ha privata arbetskläder på jobb under hösten och förhoppningsvis vänjer sig Lyckan och slipper se sin sambo toffla runt i annat än enbart joggingkläder alternativt skitiga hundträningskläder. Det är liksom hög tid att putsa upp sig lite.

/Sanna som nog har grott igen väl mycket det senaste året

Drevet går

Har följt den väldigt urspårade mediabevakningen av SJ och konduktören som kickade en 11-åring av tåget. Bäst är väl ändå hur aftontabloiderna ska vaska ur ämnet till max uppmanar oss läsare att komma in med våra egna historier. Människor hörsammar och det är just historia de kommer släpandes med. En numera 18-årig tjej berättar hur hon för ett antal år sedan, minsann blev avslängd och pappa fick komma och hämta.

Jag får osökt Monty Pythons-gängets replik "You were lucky!" i huvudet. Själv blev jag avslängd som värnpliktig i Laholm och det var sista tåget för kvällen i norrgående riktning. Kompaniets otrevliga och snåla adjutant hade nämligen lekt med biljettsystemet och räknat ut att värnpliktskortet gällde tom Ängelholm och då behövde han bara betala för biljett mellan Ängelholm och Halmstad som var resans slutmål.

Förfarandet var godkänt av SJs biljettförsäljningspersonal. Konduktören godkände det också. Extrakontroll-personalen däremot, var av helt annan åsikt. De krävde mig på 300:- för en ny biljett. Jag hade inga kontanter och eftersom vi är och rotar i historien så gick det på den tiden inte att betala med kort på tågen. Följdaktligen blev jag ombedd att gå av tåget i Laholm, av alla jordens ödsliga hålor.

På den tiden hade SJ fortfarande en bemannad kundservice (tror inte att de har det sent om kvällarna numera) som jag efter mycket om och men fick tag i och som faktiskt gick att resonera med. De noterade allt, skickade en taxi och jag anlände, visserligen ett par timmar försenad men hela vägen fram till vakten. Sådana händelser, i kombination med lokala kollektivtrafikens aldrig fungerande verksamhet, gör mig till en flitig nyttjare av egen bil.

Jag åker i vuxen ålder, aldrig med kollektiva transportmedel, om jag kan undvika det. Kalla mig gärna miljöförstörare, själv ser jag det som själavård. jag slipper bli irriterad övar att någon skamlöst tar mina pengar utan att leverera en vara inom ramen av godkändhet. Inte kan jag få mina pengar tillbaka heller för jag har varit dum nog att betala till något som verkar stå utanför alla konsumenträttigheter.

Skillnaden på mig och 11-åringen är väl också just det. Jag är vuxen, jag har ett betalkort, mobiltelefon, jag kan argumentera för min sak och jag kan, för det mesta, klara mig själv. Jag tycker det är oansvarigt att sätta av yngre tonåringar på en station i ingenstans. Jag tyckte iofs att det var oansvarigt av SJ att sätta av mig som värnpliktig, på en station, varifrån det inte gick fler tåg den kvällen. Skillnaden var att jag var 18 och hade helt andra möjligheter att ta mig fram.

Däremot tänker jag inte rodda djupare i saken än så. Ja, det var hemskt att konduktören var av åsikten att flickan såg äldre ut, följde gällande regelverk och satte av henne på närmsta station. Ska man vara lite krass så tycker jag att det mediala efterspelet är betydligt hemskare. Uppkäftiga reportrar ringer till SJs pressansvarig och talar om att det konduktören har gjort är brottsligt och släpar fram historier som är så gamla att man häpnar. Konduktören har jagats med mediala facklor, liar och högafflar och flytt fältet.

Ännu mer intressant blir det att damen som tog hand om flickan, släpade hem henne och lät henne sova på soffan som ett annat upphittat bortsprunget husdjur, hyllas som hjälte. Jag blev, till skillnad från de som levererar lovsånger, irriterad på människan. Vad är det för fel på en människa som hittar en förvirrad och ledsen människa, förstår vad som har hänt och inte ringer polisen?!? Medmänniska i all ära men hur tänkte hon?

Jag ska nog lämna ämnet nu. Jag blir bara irriterad. Lika irriterad som alltid när jag befattar mig med kollektivtrafikens varande och icke varande och funktion. Bättre att släppa det med ett konstaterande att våra aftontidningar är lika motbjudande som vanligt i sin jakt på nyheter.

/Sanna som aldrig skulle drömma om att betala för att läsa aftontidningarnas "nyheter"

Den stora upprensningen

Det ska bli stora evenemang en kvarter ifrån det lilla huset. Jag har inte tänkt så mycket på det men så var det något i min ögonvrå som fångade min uppmärksamhet. Det putsas, fejas och donas i var enda trädgård längs gatorna i kvarteret. Det är något helt enormt! Man skulle kunna tro att varenda trädgård görs redo för fotografering och publicering i närmsta trädgårdstidning.

Jag var tvungen att fråga min granne som för övrigt bygger hus och har en tomt som ser ut som tomter gör när man bygger hus. Han bara skrattade lite och sade att han hade lagt märke till det beteendet han med. Lyckan var av åsikten att det var väl inte fel om det såg snyggt och prydligt ut när halva kommunen använder kvarteret som parkeringsplats. Det har Lyckan helt rätt i. Det blir dock lite komisk när man ser en annan, renoverande, granne, stapla om en spillhög med brädor i syftet att det ska se prydligt ut. Bryr vi oss verkligen så mycket på vad främmande människor tycker om oss?

I vanliga fall brukar jag vara helt immun mot dylika masspsykoser men igår fan jag mig själv, tillsammans med Lyckan, göra en rejäl uppryckning av husets framsida. Inte för att det var särskilt risigt på något sätt men rabatter och ogräsrens har fått stå tillbaka lite under sommaren. Målning av huset har gått före och det har bara skett grovrensningar för att hålla undan det värsta. Nu är det pedantrensat och vi har lite kvar att avsluta idag men sedan är det verkligen superfint.

Problematiken med att göra superfint i trädgården och rensa upp efter tidigare ägare till huset, är att man får väldigt mycket trädgårdsavfall. Tunnan för det är fylld till bristningsgränsen och den tömdes av kommunen igår, två veckor till nästa tömning. Jag tyckte att jag var smart som tog skottkärran till hjälp men nu är även den fylld. Dagens i-landsproblem kan man tycka. Jag vill dock inte ha en trädgårdskompost. Sådana attraherar sniglar och på hösten får man utan att be om det, igelkottar.

Sniglarna avskyr jag, kottarna däremot, hade gärna fått bo här, om det inte vore för hundarna. Den grå odågan, hanterar igelkottar som en boxare hanterar boxbollar. Jag tycker att det är ett väl hårt öde för sympatiska igelkottar så jag hjälper dem gärna förbi vår tomt innan de upptäcks av hundarna.

Medan jag gick där och rensade, funderade jag på varför vi bryr oss vad andra tycker om oss. Jag kom fram till att jag egentligen inte bryr mig ett smack. Däremot insåg jag att jag är väldigt stolt över vårt lilla hus. Husköpet är den största investering vi någonsin har gjort och någonsin kommer göra. Klart jag vill att alla som ser det, oavsett vem det är, ska tycka det är jättefin och bra investering. För att få det medhållet, måste det presenteras i en bra form. Formen är välunderhållet och prydligt.

Intressant hur man kan vrida och vända på en tanke.

/Sanna som kör upprensningsheat nr2 idag

Lugn & ro

Vi jagar det hela tiden men det verkar som om att vi har för bråttom. När vi egentligen har hittat lugnet, ron, livskvalitén, livsnjutningarna, lycka eller vad nu valfri floskel media slänger åt oss, då fortsätter vi att springa och jaga vidare. Vad är det vi jagar efter?

Det är sommar, det är semester och folk far åt alla håll och kanter. Själv sitter jag med min te-mugg, i hammocken och ska till folks förvåning, ingenstans. Ingenstans till såvida att jag inte har några längre resor inplanerade och att jag vägrar ha bråttom.

Det finns massor att göra, ingen tvekan. Att ha hus, innebär att ha en att-göra-lista som aldrig tar riktigt slut. Det är många som tycker det är väldigt stressande. De biter ihop, hårt, kör ner huvudet och jobbar på med frenesi och tro att kämpar man bara så tar den nog slut så kan man njuta sedan.

Det finns inget njuta sedan, det är en illusion. Det finns att njuta nu! Att värdesätta de små guldkornen och ta vara på energin de ger. Att stanna upp, andas, njuta och sedan jobba vidare med nästa projekt. Jag gör det så ofta jag kan numera. I början var det nästan irriterande stressigt, för man var van vid att alltid ha så bråttom, att alltid jaga resultaten för att så fort de var uppnådda, slänga dem åt sidan och jaga nästa.

Varje dag unnar jag mig en runda i trädgården och bara njuter. Jag tittar på allt som jag och Lyckan har gjort, dagdrömmer om hur det kanske kommer att se ut en dag. Sitter en stund i hammocken och bara andas. Alla har inte en trädgård men man har kanske något annat. Det är viktigare än man tror att man har en oas som tillåter lite eftertanke. Det kan vara märkliga ställen eller helt vanliga. En studiekompis boende i London, sitter ett par tillfällen i veckan på British museum, alltid på samma ställe, salen med den grekiska marmortavlorna från Pharthenon. Där har hon sin oas. Vissa njuter av en vanlig promenad.

Ibland räcker det med det lilla. Härom dagen hann jag nästan ingenting för det var mellan två nattpass och allt var stressigt. Jag unnade mig dock 5 minuter på gräsmattan och hade sällskap av ett glas rabarbersaft. Det räckte för att hitta lugnet, 5 minuter och ett stort glas rabarbersaft som tog en raka vägen tillbaka till sommarlov, farmor & farfars sommarstuga och barndomsminnen av otaliga utflykter i skogen. Lugnet återställt, locket åter på stresstunnan och sedan var det bara att ta tag i dagen igen, fast nu under betydligt mer ordnade former.

/Sanna som har hälsosam kontakt med sin inre Ferdinand och hänger vid den mentala korkeken

Halvmaraton

Idag sprang jag Sydkustloppet. Det är ett litet lopp som tar emot ca 350 startande och det går från Golfbanan i Trelleborg till Smygehuk, så mycket som möjligt av bansträckningen är förlagd längs strandstigar. Det gör att det är riktigt tungt att springa delar av banan.

Tyvärr hade jag inte världens bästa uppladdning. Jag vet inte varför (har visserligen en aning) men det senaste två åren har varit lögn att komma i gång ordentligt med träning. Kommer jag igång så drabbas jag genast av en dunderförkylning, magsjuka eller så går muskelfästen sönder. Det är den låliga långsiktiga uppladdningen. Den kortsiktiga, dåliga uppladdningen, berodde på att jag jobbade hela natten och lyckades samla ihop några timmars osammanhängande sömn innan det var dags att bege sig till startplatsen. Frukosten bestod av en Gainomax...

Med så usla utgångslägen hade jag till en början inte ens tilltro till att jag skulle orka fullfölja loppet. Starten gick och den berömda envishetens pannben tog över verksamheten. Sakta men säkert, betades km för km av. Jag unnade mig att gå en rätt bra bit efter första vätskekontrollen. Den fick mig att inse att detta med att dricka och springa samtidigt, är en konstform i sig. Att göra det utan att få håll, framstår som en vetenskap mer avancerad än raketforskning. Håll fick jag så det stod härliga till.

Milen var averkad runt timmen och det kändes positivt och gav mig lite fart under fötterna. 3 timmar hålls banan öppen och jag insåg att även om kroppen sade ifrån så skulle jag orka ta mig till mål gåendes. Vid 13km började benen bli betong och det spelade ingen roll vad jag gjorde, det gick banne mig inte att få liv i dem. Vid 16km sade jag till mig själv att bryta inte var ett alternativ men att jag skulle värna mig själv och gå. Planen var att jag skulle gå till 20km-markeringen och springa den sista kilometern - HA!

Jag försökte på alla sätt peppa mig själv, tryckte fram bra låtar på iPoden och skrek på mig själv att komma igen. Jag orkade springa någon enstaka hundra meter innan det blev till att gå igen. Jävla skitkropp till att svika. Till slut återsod det 150m och jag tänkte att det var ju själva den om inte jag skulle ta mig springandes in i mål. På något stapplande sätt lyckades jag lunka in den sista biten och kunde inte låta bli att sträcka armarna i luften och vara glad.

Nej, loppet gick inte som jag hade önskat men jag gav mig inte och jag tog mig i mål. Det är en härlig känsla att orka fullfölja, även när det inte blir som man hade tänkt. Det som är mest ironiskt är att jag för varje smärtsamt steg, de sista kilometrarna, lovade mig själv att jag aldrig skulle behöva göra om eländet. Nu sitter jag, fortfarande med smärtande ben och ser fram emot nästa år och då ska jag satan i gatan springa hela sträckan, ha sovit natten innan samt laddat kroppen enligt konstens alla regeler.

Galet? Ja!
Men känslan när man springer över mållinjen är helt helt underbar!

/Sanna som tycker att halvmaraton är en intressant löpsträcka.

Saker man minns!

En klasskamrat, från grundskoletiden, länkade till en husannons via sin facebook-sida. Det är hennes barndomshem som nu ska säljas. Ett jättehus som jag passerade på vägen till och från skolan varje dag. Jag klickade runt på bilderna och som kom jag ihåg hösten, när vi gick i åk 7. Det var de där sista klämtande veckorna innan det började bli kallt. De veckorna när man hela tiden känner höstens annalkande steg i luften samtidigt som sommaren desperat klamrar sig kvar.

Det var en väldigt speciell höst på många sätt och vis. Det var hösten som rädslan började släppa. Helenmordet skedde på våren och det påverkade oss eftersom det var nära geografiskt. Ingen gick ensam hem ifrån skolan. Man gick minst två och två, när man behövde skiljas åt så sade man hejdå och sprang för allt vad benen bar tills man var hemma och så ringde man varandra för att höra om den andra också hade hunnit hem. Att själv cykla till ridskolan, dansträning eller andra aktiviteter, fanns inte heller den våren. Sedan klingade rädslan så sakteliga av under sommaren och på hösten var allt tillbaka i normala gängor.

Högstadiet började man i och det var pirrigt och läskigt. Stooora, tuffa niondeklassare, ny skola, skåp och springande mellan byggnader för de olika lektionerna. Nya ämnen och lärare. Känslan av att vara mer vuxen men samtidigt stå kvar med en fot i barndomen. Väldigt förvirrande och orsak till åtskilliga utbrott om mornarna när man kämpade med hårspray och smink framför badrumsspegeln. I 9 fall av 10 blev man ju dessutom kommenderad tillbaka till badrummet för att "tvätta bort clownmålningen". Man ska inte heller glömma att detta var åren då de isblå kajalpennorna med matchande mascara, regerade i de flesta tonårsflickors badrumsskåp och jag var inte annorlunda.

Den hösten, i den den förrvirrade tiden, var vi ett gäng tjejer som under ett par veckor, hängav oss åt en liten udda hobby. I skymningen och mörkret, smög vi runt i folks trädgårdar. Enstaka plommon eller äpple, följde nog med men det var inte målet med verksamheten. Någon försökte sig på det ålderdomliga busstrecket med att spela hartsfiol. Det som fungerade bra för Anderssonskans Kalle i filmen, visade sig vara föga fungerande på betydligt modernare och isolerade fönster och avpoletterades. Målsättningen var snarare att smyga runt i alla de trädgårdar som man inte kunde se in i pga höga plank och häckar, för att se hur det såg ut och givetvis utan att bli upptäckta.

Det fanns hus i området som ungar skrämde upp varandra om, elaka gubbar, tanter, hundar, spöken och allt vad det nu var. Det var en stor utmaning att krypa in på dessa tomter och se om man kunde se den ondsinta varelsen som man hade hört så mycket om. Otroligt barnsligt men nu såhär i efterhand, inser man att det var de sista skälvande månaderna som det var tillåtet att vara barnslig och göra knasiga saker. Plus att det var hysteriskt roligt att snoka i vad andra människor har för sig om kvällarna. Baserat på ett gammalt och föga stabilt forskningsunderlag, kan jag meddela att folk har 2 huvudsakliga sysselsättningar; titta på tv och laga middag.

Tyvärr är väl inte tonårsflickors uthållighetsförmåga den bästa och vi fann allt oftare att vi hamnade nere i folkhögskolans elevhemsträdgård. För där, i elevhemmet, bodde det pojkar, som tränade inne på sina rum, med väldigt lite kläder på sig. Sådant är spännande när man är flicka och 13år. Spänningen håller dock inte i sig så värst länge när det är höst och temperaturerna sjunker i hög hastighet om kvällarna. Bättre att gå hem till kompisens hus (som nu ska säljas) och dricka varm choklad.

Det var sista hösten vi var barn. När våren kom, var det inte längre tal om att smyga i trädgårdar och lorta ner sig. Vid det laget var man stenhårt invallad i högstadiets normer. Det var conversedojor, man skulle ha levis-jeans med matchande skjorta till. Farfarströjorna gjorde sitt jätteintåg och man skulle ha vit munktröja och stora rutiga skjortor. Jag kommer ihåg att det även var något knasigt mode där det var tillåtet med glansiga addidasoveraller i hysteriska färger och motvikten bestod av polotröjor och väldigt vida chinos på det motsatta könet.

Den våren var klassen för evigt också uppdelad i vilka som var de populära och hippa personerna, vilka som var töntar, plugghästar, mobboffer och vilka som bara skulle vara och förbli udda. Själv tillhör jag de sistnämnda, en av de där perforimänniskorna som verkar finnas i skolvärlden. Absolut inte tillräckligt häftig för att hänga med innegänget, men inte tillräckligt konstig för att bli utstött och mobbad på heltid.

Gliringar tog jag en hel del men nu såhär i efterhand, har jag insett att det var ett utlopp för en frustration. Frustrationen över att jag inte var placeringsbar. Hästtjej var jag och det gjorde mig till de knasigare. Men jag klädde mig rätt, var bra på idrott och medelmåttig i de teoretiska ämnena så det gick inte att anklaga mig för att vara nörd, plugghäst och jag var ju inte tillrävkligt udda för att det skulle gå att hacka på mig. Inte heller var jag värdig att hänga med de "häftiga" barnen. Bara udda och oplaceringsbar...

Men just hösten, innan allt det, hade vi skitkul när vi kravlade runt i folks trädgåårdar och låg och spanade på halvnakna killar i folkhögsskolans elevhem. Det var tjejen som ett halvår senare skulle hänga med de häftiga och knappt tilltala oss övriga, de två tjejerna som var smarta och begravde sina huvuden i skolböckerna, tjejen som skulle hamna bland de utstötta och så jag, den oplaceringsbara. Vi hade hysteriskt kul den hösten!

/Sanna som ler åt gamla minnen och stänger fönstret med husannonsen.

Märkesverkstäder - ett kapitel för sig.

Vad är det med de ställena egentligen?

Personalen är dryg, priserna är löjligt höga och man går alltid därifrån med en bestämd känsla av att ha blivit lurad och förlöjligad. Inte sällan är man även på extremt dåligt humör.

Skodan har sedan tidig höst, haft en inspektionsservice som den har blinkat om. Startpris hos märkesverkstaden - 5000:-. För en vanlig service vill de ha 2500:- att jämföra med en ackrediterad verkstad som gör samma service för ca 1000:-. Utöver den enorma prisskillnaden så gör dessutom den ackrediterade verkstaden servicen medan du väntar och det tar ca 45-60min medan märkesverkstaden kräver att du lämnar din bil i tidiga ottan och i regel kan du inte hämta den förrän sen eftermiddag.

Så varför inte lämna Skodan till den ackrediterade verkstaden när det kom till den svindyra inspektionsservicen? För att det påverkar bilens andrahandsvärde att inte ha gjort de stora tunga servicegenomgångarna på just märkesverkstaden. Låter absurt men jag har kollat med flera källor och känner att jag måste tro på dem. Jag står nämligen snart vid ett vägskäl med min älskade lilla bil. Byta in den medan jag fortfarande får ett bra pris för den, eller behålla den till det bittra slutet. Det finns lite olika faktorer som kommer styra valet när jag väl står där men väljer jag att sälja så vill jag ha ut så mycket det nu går för den.

Lagom till att jag hade de ekonomiska möjligheterna att lämna in bilen för den dyra inspektionsservicen så lyckades jag ju även träffa ett rådjur på väg till jobbet, på det otrevliga sättet. Dagens bilar är ju mest plast så det blev en hel del skador på fronten. Turligt nog dog rådjuret i kollisionen. Men det var sådär roligt att rulla runt med en bucklad bil i 3 veckor innan verkstaden hade tid att ta in den. 10 dagar ville de förresten ha bilen och i samband med detta skulle den även servas och nu började cirkusen.

Först svamlade människan bakom disken att det nog var en bra idé att göra service på bilen innan den hade blivit lagad - ehhhh nä skulle inte tro det. Jag har tyvärr lärt mig att med märkesverkstäder, gäller det som kvinna, att gå in högt och aggressivt och göra klart att man ingalunda är okunnig och lättlurad. Därmed talade jag också om vad jag tyckte om den idén och gjorde klart att skulle servicen på något sätt fungera som någon form av felsökningsundersökning pga skadorna så skulle antingen priset för servicen reduceras alternativt försäkringsbolaget bekosta den. Det fick dem att komma fram till att bilen skulle lagas först och servas efteråt.

Verkstadskillen som hade hand om själva reparationen av bilen var hur bra som helst. Han ringde med jämna mellanrum och berättade var i processen de var. Att nu var ditten och datten bytt, bilen var på lack osv. Servicenissarna däremot, är av annan karaktär. Lite av märkesverkstadens elaka små gnomer. De ringer och informerar en om det ena felet efter det andra och ser till att man snärjs in ordentligt. När nissen ringde hade han hittat en fläktrem som behövde bytas, ett trasigt parkeringsljus fram och slutligen var bromsljuset i bakrutan, ur funktion.

Fläktremmen hade jag hört under någon månad och den skulle kosta ett par hundralappar så det var helt ok. Framljusen hade jag kollat strax innan jag träffade på bambi och jag kunde därmed, till verkstadsnissens förvåning, meddela att den lampan hade gått i samband med kollisionen.

Min akilleshäl var bromsljusen. Jag hade nämligen, i en halv evighet, tänkt be Lyckan kolla dem åt mig. Vårt förhållande ser ut så att vi under långa perioder blinkar med helljusen åt varandra när vi möts på vägen till och från respektive jobb, därför har det inte blivit någon koll av bromsljusen. När verkstadsnissen började prata om bromsljuset i bakrutan, fick jag omdelbart en magkänsla av att "nu blir jag lurad". Han lovade att återkomma när han hade felsökt och visste exakt vad som var fel med bromsljuset.

Ett par timmar senare, ringer killen igen. Nu var det felsökt och hör och häpna, hela diodinsatsen var kass. Jag hade räknat ut att det var det han skulle säga, redan innan han ringde och nu kom nästa fulknep, han hade minsann redan beställt en ny. Det sätter kunden i ett dilemma och gör det otroligt svårt att säga åt dem att strunta i att åtgärda felet. Det är nämligen det jag brukar göra annars om bilen är hos märkesverkstaden. Jag får listan med fel när jag hämtar ut den och sedan åker jag med bilen till den akrediterade verkstaden och får dem åtgärdade för en bråkdel av priset.

Jag hade fått nog av tjafs och lät dem fixa bromsljuset. Blev tvungen att sätta mig ner när jag hörde vad det skulle kosta. 1600:- och då kostade diodinsatsen 3-400:-. Till slut var bilen äntligen klar och jag kunde hämta ut den. Erfarenheten säger att man ska kolla bilen med lupp när man har haft den inlämnad men den var skitigare än skitigast både invändigt och utvändigt och jag lämnade det därhän.

Nu i helgen tog jag tag med att rensa bland det invändiga. Plockade ut hundburen(inte det lilla projektet), dammsugade pedantnoga, torkade av inredningen och skrubbade rent alla mattor. Det var när det kom till att torka rent rutorna och kom till bakrutan som jag såg det. Svarta fingeravtryck på den ljusa inredningspanelen. Panelen låg inte längre emot bakluckans metall som den hade gjort tidigare utan istället var det en nästan 2cm bred glipa hela vägen runt och på ena sidan såg man alla kablar som ligger innanför. Dessutom var panelen krängd utanpå infästningslisterna till solarplexiusskivan som sitter i rutan så att plasten vreds utåt.

Tillbaka till märkesverkstaden idag och på något sätt lyckades jag hålla mig lugn och sansad. Jag förklarade lugnt allt jag hade upptäckt och naturligtvis skulle det åtgärdas och naturligtvis skulle jag få låna en bil under tiden, gratis. Jamen vilken tur! Jag har ju inget annat att göra i mitt liv än att köra fram och tillbaka till bilverkstaden. Blev dessutom tvungen att ge killen på andra sidan disken en idiotförklarande blick när han berättade att de var tvungen att skicka bilen till en rekondare för att ta bort fläckarna - underbart. Slutligen blev det ett stort hoppsan för det fanns inga ersättningsbilar att lämna ut denna veckan. Gick det bra nästa...

Jag känner mig lurad, rånad och smutsig. Nästa vecka ska jag åter köra och lämna bilen och jag hoppas att jag att det äntligen blir ett slut på farsen. När jag hämtade ut bilen förra gången fick jag en räkning på 7700:-, jag borde kanske lämna in en faktura med krav på ersättning för tid och bensin. Vad kan det vara värt? Ett par tusenlappar minst om man följer märkersverkstadens taxa.... och då har jag inte räknat in den obligatoriska kundundersökningen som kommer i samband med att man har haft bilen inlämnad. Det brukar ta ett par veckor från det att man har hämtat ut den, då ringer det någon hurtfrisk undersökningsmänniska och frågar om man var nöjd med bilens vistelse på verkstaden. Jag känner att jag kommer såga verkstaden längs med fotknölarna i det samtalet.

/Sanna som alltid kommer tycka illa om märkesverkstäder

Inlägg 1000!!!

Jag har gått och klurat på det jättelänge!

Egentligen borde man väl skriva något djupt och genomtänkt men jag kommer inte på minsta lilla sak - tragiskt!

Jag är nämligen ovanligt vintertrött i år men jag hoppas att mitt senaste projekt i hemmet kommer att få igång mig. Vem vet, jag kanske tom har något vettigt och genomtänkt att pränta ner.

Fram tills dess får jag gå och fundera över hur i hela friden jag har lyckats göra hela 1000 inlägg i en blogg som jag trodde att jag skulle tröttna på efter ett par veckor.

/Sanna

Inte imponerad av SVT

Det har nog inte undgått någon att SVT ska göra ett nytt hundprogram och att det ute i cyberspace, byggs barikader och protesteras hej vilt. Själv begriper jag inte varför det ska vara så förbaskat svårt att skapa ett hundprogram som är vettigt och på ett begripligt sätt kan föra fram det som är viktigt när man tar på sig ansvaret för ett husdjur.

I grunden kan idén vara nog så behjärtansvärd. Det finns massor av vuxna hundar som sitter i hundstallar och där engagerade frivilliga söker med ljus och lykta efter nya hem innan deras korta tidsfrist löper ut och man tvingas ta bort friska hundar. Det behöver belysas att det finns ett alternativ till att köpa hem en valp.

Det är förresten inte bara i hundstall som det finns hundar som behöver nya hem. Det finns massor av annonser på blocket och andra annonssidor. Det är inte heller ovanligt att kennlar har hundar som har kommit i retur av ett eller annat skäl. Hunden i vårt hushåll är ett exempel på den sistnämnda.

Det som jag inte tycker om med programidén är att familjerna ska ha hem en mindre flock hundar och sedan välja bort efter hand. Ansvariga för programmet jämställer det med att man lämnar hem sin hund hos en bekant ett par dagar och det tycker jag är beklagansvärt långt ifrån sanningen.

Lämnar jag hem min hund hos en bekant som har andra hundar så har vi varit där tidigare och "inskolat" oss på den platsen. Hundarna som finns där är redan trygga i de regler och den ordning som råder och det finns en rangordning. Viktigast av allt, där finns ett lugn och en trygghet.

För det är just lugn och trygghet som en omplaceringshund behöver. Den behöver få tid att hitta sin plats, få förtroende för sin nya flock, att få landa och känna att här, här är jag trygg. Det är inget som sker på ett par futtiga dagar. Det är inget som sker när det landar en mindre flock där alla hundarna är "new kids on the block" och där de som ska ha hundarna i sin vård, kanske inte är de mest rutinerade hundmänniskorna.

Det är nämligen min nästa kritiska punkt. Vad händer när SVTs kameror slutar filma och stålkastarna släcks? När SVTs okända men omskrivna "hundexperter" försvinner ur bilden? En omplacering har sina negativa sidor. Har hunden farit illa tidigare så kan den ha tillitsproblem som yttrar sig på olika sätt. Den kan vara rysligt understimulerad eller ovan vid regler. Vad händer när hunden sätter sig upp och utmanar sin nya omgivning?

Själv är jag uppvuxen med hund, Lyckan är uppvuxen med hund och vi stod bara och stirrade på den grå unghunden som hade gjort entré i vårt hem och hade starka åsikter om vem som bestämde och hur saker och ting skulle vara. Naturligtvis gick de rakt emot våra. Våra kunskaper skulle snart vara satta på prövning och det var ingen självklarhet hur utgången skulle bli. Dessutom var det ingen quick-fix, ingen falsk Cesar Millan-lösning på 15 min.

Att ta hand om en hund är ett enormt ansvar. Få hundar är lyckliga med att bara få godis, klappar och enstaka promenader. Vi ska visst påvisa att det finns massor med hundar som behöver nya hem men SVTs hund-Robinson är inte sättet att göra det på.

/Sanna som inte gillar när djur riskerar att fara illa för nöjes skull

2011 - here we go!

Jag tänker inte skriva någon sammanfattning över 2010, det skulle ta för mycket av min tid. Däremot tänker jag sammanfatta min plan för året som vi nu har klivit in i.

2011 ska regera!

För att det ska hända så är huvudregeln - Var snäll mot dig själv!

Det har jag redan satt i verket. Därför finns det nu matdosor för de kommande dagarna i kylskåpet, dosor i frysen för de där dagarna då allt kör ihop sig och jag kommer inte delta i den inventering som Bruksklubbens största sponsor ställer som krav för att skänka en generös summa pengar till klubben.

Det är väldigt enkelt, skulle jag vara med i den så måste jag vara på plats tidigt på morgonen för att sedan stressa hem och hämta hunden för att åka vidare till agilityträningen. När den väl var slut och jag hemma och intagit föda, skulle jag som bäst få ihop 1 timmes sömn innan det var dags att göra sig iordning för jobb. Det blir inget bra för en kropp som redan lider av sömnsvårigheter.

Var snäll mot dig själv och sikta högt - 2011 ska regera!

/Sanna

Att vara sjukskriven suger!

Jag har varit hemma i 6 dagar nu och klättrar på väggarna över att inte kunna träna eller göra något annat än att vila. Jag vet att jag behöver vilan, min kropp har timmar och åter timmar av sömn att ta igen men ärligt talat, hur kul är det att bara ta det lugnt och slå dank?

/Sanna som blir nojig

Små saker som ger leenden

I förra veckan fick jag lönebeskedet och kände att jag kunde hålla mig för skratt. Med lång bensinslukande pendlingsväg, bensinpriser så får en att nästan gråta när man tankar bilen och de lätt neurotiska bolåneräntorna så har jag helt enkelt öppnat roligare lönekuvert. Det roligaste brukar för övrigt vara det som innehåller semesterersättningen, då känner man sig rik tills man påminns om att den får man för att man inte har betald semester...

Det lade lite sordi på det hela men sedan så får man glädjas åt det lilla. Det gick riktigt hyggligt för mig och hunden på helgens träningstävling och det kändes att vi har tagit stora kliv framåt mot vårt delmål att komma ut och tävla.

På kvällen var det funktionärsfest på brukshundsklubben och jag hade först tänkt att stanna hemma men eftersom Lyckans planer var att kurera ryggen på sofflocket och det då skulle bli antingen tv-tittande eller internetsurfande för egen del så begav jag mig iväg. Rotade runt lite i resväskor efter lämpliga kläder och blev själaglad när jag hittade mina nyinköpta jeans.

Deppade lite när de skulle på för det var ju sjutton vad tajt de satt över låren. Får banne mig ta tag i det där, tänkte jag och rusade vidare till en jättetrevlig fest. Hade jätteroligt och pratade massor med hundträning med massor av glada hundnördar. Tiden radade iväg och det var hög tid att ta mig hem. Mötte upp Lyckan som var ute med hundarna på nattrunda.

Dagen därpå undrade Lyckan varför hans jeans låg i badrummet och varför i hela friden de var uppvikta och hade de vecken fyllda med sand från stranden -ups!
På något sätt har jag förväxlat mina jeans med Lyckans och upp i vikt har jag definitivt inte gått om jag kommer i dem - däremot en välbehövlig nedgång.

Nu är jag ännu mer motiverad till att träna vidare! Det tråkiga lönebeskedet vände jag till positiv energi, till att söka nya jobb, närmre hemmet och gärna dagtid! Det hade varit otroligt lyxigt att jobba måndag till fredag och dagtid! Det har jag aldrig gjort i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är nog dags att prova! Små saker ger leenden. Ler man mår man bättre. Mår man bättre, orkar man mer!

/Sanna som surfar på Platsbanken

Att stå fast vid sin princip!

Är väldigt nöjd med mig själv just nu. Gick ner i en svacka i samband med att flytten var överstökad och förklyning och trötthet tog över snabbare än jag hann blinka. Tankarna blev mörka, tröttheten rev i kroppen och alla planer som vi skapat kring huset, kändes som kvävande måsten. Den inre stressen slet sig lös och skapade osäkerhet, sömnbrist och en känsla av att falla mot avgrunden.

Försöka sova ut, när man inte kan sova, är bara slöseri med tid och den lilla energi som tillåter en att snava ur sängen. Personer som säger att "en god natts sömn, löser alla problem", har man ärligt talat, bara lust att slå ner, när man befinner sig i det tillståndet. De hade gjort världen en tjänst genom att vara tysta istället.

Själv satte jag mig ner och författade en to do-lista som är fördelad över totalt 7 dagar. Varje dag har sina arbetsuppgifter. Det är realistiska saker i förhållande till mängden tid jag har genom veckan och vad tid det tar att genomföra respektive uppgift. Hundträning och personlig träning, räknas även de som uppgifter. Hitentills har jag klarat av 3 av 7 planerade dagar och är mycket nöjd.

Så vad ska detta syfta till?

Jo att genom att stryka på listan, efterhand som uppgifter slutförs, är ett mycket enkelt sätt att bevisa för en stressad själ, att det faktiskt blir massor gjort. Det ger kroppen styrka att mota tillbaka in den elaka stressen i sin fålla och genom att hela tiden, kroppsligt hålla igång och samtidigt arbeta strukturerat, får man så småningom, både en känsla av tillfredsställelse men även ett sömnbehov. Sömn ger energi att ta sig upp och vidare från svackan - vinst!

Man lär sig hela tiden nya saker. Idag insåg jag hur såbar jag är i dessa perioderna, hur jag påverkas av andras negativitet och hur jag gärna griper efter den negativa energin eftersom att kroppen ljuger och säger att all energi, även den negativa är välkommen. Verkar det flummigt?

Jag ger ett konkret exempel:

I dag var jag på brukshundsklubben och tränade med hunden. På plats fanns även två personer vars hundträningsmetoder, ligger så långt ifrån min egen träningsfilosofi som vi kan komma. Det gapas, ryts, rycks, dras och trycks betydligt mer än det belönas och jag har aldrig sett den minsta skymt av vare sig träningsglädje, arbetsglädje eller samspel. Allt kring dem andas negativitet.

De befann sig på en planhalva och jag på en annan. En bit in i min egen träning kom jag på mig själv med att vara betydligt vassare i tonen och mer benägen att ta tag i min egen hund när saker inte blev som tänkt. Jag hejdade mig i steget och insåg hur jag sög åt mig av all deras negativa energi och hur den påverkade mig.

Efter det tvingade jag mig själv att bli en soligt glad förare som berömde massor, ofta och som ignorerade misstag och började om från början med attityden att det kommer bli bra. När jag lade om still fick jag och hunden till ett grymt bra fritt följ och riktigt snygga om än ej, 100% ställanden. Det är skönt att ha struktur och principer i det man gör, det ger en livlinor att kasta sig efter när man har mindre bra dagar.

/Sanna som har lärt sig en viktig läxa om sig själv idag.