Behov av att skriva

Ibland blir jag väldigt rörd av människors livsöden. Det positiva i det, är att jag får nya sätt att se på en livssituation och att det väcker tankar och funderingar. Det negativa är att jag förlorar min förmåga att uttrycka mig i tal. Det är så grymt irriterande och frustrerande att bli hänvisad till skrift. Kanske ett självförsvar.

Idag lyssnade jag på en helt fantastisk föreläsare från Våga Va. Egentligen ville jag bara ge honom en megastor kram efteråt för att han fick så många pusselbitar att falla på plats från min egen bitvis vrickade uppväxt. Orsaken till att jag inte gjorde det, var att det låg tårar på lut. Börjar jag lipa, känner jag alltid att jag måste förklara mig och jag vill inte alltid förklara mig. Jag skäms inte, jag är inte rädd för att någon ska döma mig. Jag orkar helt enkelt inte förklara.

Jag lärde mig tidigt att det var en svaghet att gråta, att det inte hjälpte mot något och att det inte var lönt. Jag har alltid haft väldigt lätt för tårar oavsett om jag är glad, ledsen, rörd eller arg. Att behöva skämmas för tårarna som lätt trillade var väldigt frustrerande. Numera låter jag dem gärna trilla men jag tycker inte om och är inte bekväm med att gråta inför kollegor. Speciellt inte i gruppen jag är i just nu. Det råder delvis en "rå men hjärtlig jargong" vilket är en omskrivning för att det är fullt tillåtet att "skämtsamt " hacka på varandra och att det då ska vara roligt.

Jag avskyr "rått men hjärtligt". Det var så lärare bortförklarade att folk mobbades i skolan, det var så man försvarade officerare som gick över gränsen under militärtjänstgöringen och det är så många chefer bortförklarar sitt eget dåliga ledarskap på arbetsplatser där vuxenmobbing pågår. Är allt trevligt och bra, är det gemyt och hjärtligt! "Rått men hjärtligt" är en dålig bortförklaring till att människor tillåts gå över gränserna utan tillsägelse, trots att det uppenbart finns människor i gruppen som försvinner in i sig själva för att de inte trivs.

Mitt gamla jag, hade stått på barikaderna och slagits mot det där. Mitt "nya jag" (det har ju trots allt några år på nacken), bidar min tid för - Karma is a bitch!!! Det bekräftades av några av pusselbitarna som föll på plats i fredags. Livspusslet upphör nämligen alltid, när man tror att det är färdigt, upptäcker man att man har fler nivåer och dimensioner att pussla på och det är rätt häftigt och mäktigt.

/Sanna som pusslar vidare

Moralen är död!

Ja, jag vet att det är en offentlig handling, jag vet att vem som helst kan beställa den från tingsrätten, jag vet att vi bor i en demokrati - det gör inte inte OK att lägga upp en förundersökning på The Pirate Bay av alla ställen och det blir ännu mindre OK när förtvivlade anhöriga som ber om hjälp att ta bort viss information ur filerna, blir avsnästa på ett, enligt medier, väldigt otrevligt sätt.

Bara på Sydsvenskans sida är debatten uppe i över 100 inlägg och jag spenderade en stund igårkväll med att läsa igenom kommentarerna på berörd torrent inne på The Pirate Bay. Jag är lite förvånad över att debatten tar de vändningar de gör. Det är allt från de som ser lite medmänskligt på det hela, till de som skriker offentlighetsprincip och tar The Pirate Bays "personal" i sådant försvar att man nästan kan tro att de är bästa kompisar med varandra. Otrevligheterna och utspelen haglar hej vilt.

Jag förstår inte hur personen är funtad som lade upp det från första början - offentliga papper i all ära, men vad är vitsen? Om man nu är så otroligt intresserad av juridik och vad som händer i våra domstolar, kan man väl hämta dokumenten därifrån. Ska denhär typen av material nu bli någon form av slaskfiler på nätet som man laddar ner för att skratta, förfasas, äcklas och skickar vidare? När blev vi så avtrubbade i vårt moraliska tänkande att vi försvarar denhär sortens saker? Hur länge dröjer det inte innan bilderna på barnen, vilket är just det de anhöriga ber att få bortplockat, dyker upp på diverse olika sidor på internet och länkas till fram och tillbaka över cyberspace? Det finns en hel del forum där deltagarna lägger upp hemska och motbjudande bilder och där man ömsom skrattar, förfasas och tjafsar i efterföljande kommentarer.

Jag förstår varför familjen vädjar om att bilderna ska plockas bort. Hade jag råkat ut för det som de har varit med om hade jag gjort samma vädjan. Jag hade inte heller velat att bilder på anhöriga bragda om livet skulle cirkulera på internet och sedan spelar det ingen roll hur lagligt det än är och hur officiella de bilderna är. Tänk hur fruktansvärt jobbigt det skulle vara att med en enkel klickning vid datorn, ständigt riskera att kastas tillbaka till det hemska som har hänt en, för att respektlösa människor sitter och leker med utredningshandlingar på nätet. Jag tycker inte att man är juridiskt intresserad om man hämtar ner denhär typen av handlingar från The Pirate Bay, då är man en frossare i andra människors olycka och ligger på samma nivå som de ofta fördömda kvälls&skvallerpressjournalisterna och de har jag en kraftig allergi mot sedan tidigare.

/Sanna som nu är på allvar tror att moral och medmänsklighet är förlorade