Behov av att skriva

Ibland blir jag väldigt rörd av människors livsöden. Det positiva i det, är att jag får nya sätt att se på en livssituation och att det väcker tankar och funderingar. Det negativa är att jag förlorar min förmåga att uttrycka mig i tal. Det är så grymt irriterande och frustrerande att bli hänvisad till skrift. Kanske ett självförsvar.

Idag lyssnade jag på en helt fantastisk föreläsare från Våga Va. Egentligen ville jag bara ge honom en megastor kram efteråt för att han fick så många pusselbitar att falla på plats från min egen bitvis vrickade uppväxt. Orsaken till att jag inte gjorde det, var att det låg tårar på lut. Börjar jag lipa, känner jag alltid att jag måste förklara mig och jag vill inte alltid förklara mig. Jag skäms inte, jag är inte rädd för att någon ska döma mig. Jag orkar helt enkelt inte förklara.

Jag lärde mig tidigt att det var en svaghet att gråta, att det inte hjälpte mot något och att det inte var lönt. Jag har alltid haft väldigt lätt för tårar oavsett om jag är glad, ledsen, rörd eller arg. Att behöva skämmas för tårarna som lätt trillade var väldigt frustrerande. Numera låter jag dem gärna trilla men jag tycker inte om och är inte bekväm med att gråta inför kollegor. Speciellt inte i gruppen jag är i just nu. Det råder delvis en "rå men hjärtlig jargong" vilket är en omskrivning för att det är fullt tillåtet att "skämtsamt " hacka på varandra och att det då ska vara roligt.

Jag avskyr "rått men hjärtligt". Det var så lärare bortförklarade att folk mobbades i skolan, det var så man försvarade officerare som gick över gränsen under militärtjänstgöringen och det är så många chefer bortförklarar sitt eget dåliga ledarskap på arbetsplatser där vuxenmobbing pågår. Är allt trevligt och bra, är det gemyt och hjärtligt! "Rått men hjärtligt" är en dålig bortförklaring till att människor tillåts gå över gränserna utan tillsägelse, trots att det uppenbart finns människor i gruppen som försvinner in i sig själva för att de inte trivs.

Mitt gamla jag, hade stått på barikaderna och slagits mot det där. Mitt "nya jag" (det har ju trots allt några år på nacken), bidar min tid för - Karma is a bitch!!! Det bekräftades av några av pusselbitarna som föll på plats i fredags. Livspusslet upphör nämligen alltid, när man tror att det är färdigt, upptäcker man att man har fler nivåer och dimensioner att pussla på och det är rätt häftigt och mäktigt.

/Sanna som pusslar vidare