Behov av att skriva

Ibland blir jag väldigt rörd av människors livsöden. Det positiva i det, är att jag får nya sätt att se på en livssituation och att det väcker tankar och funderingar. Det negativa är att jag förlorar min förmåga att uttrycka mig i tal. Det är så grymt irriterande och frustrerande att bli hänvisad till skrift. Kanske ett självförsvar.

Idag lyssnade jag på en helt fantastisk föreläsare från Våga Va. Egentligen ville jag bara ge honom en megastor kram efteråt för att han fick så många pusselbitar att falla på plats från min egen bitvis vrickade uppväxt. Orsaken till att jag inte gjorde det, var att det låg tårar på lut. Börjar jag lipa, känner jag alltid att jag måste förklara mig och jag vill inte alltid förklara mig. Jag skäms inte, jag är inte rädd för att någon ska döma mig. Jag orkar helt enkelt inte förklara.

Jag lärde mig tidigt att det var en svaghet att gråta, att det inte hjälpte mot något och att det inte var lönt. Jag har alltid haft väldigt lätt för tårar oavsett om jag är glad, ledsen, rörd eller arg. Att behöva skämmas för tårarna som lätt trillade var väldigt frustrerande. Numera låter jag dem gärna trilla men jag tycker inte om och är inte bekväm med att gråta inför kollegor. Speciellt inte i gruppen jag är i just nu. Det råder delvis en "rå men hjärtlig jargong" vilket är en omskrivning för att det är fullt tillåtet att "skämtsamt " hacka på varandra och att det då ska vara roligt.

Jag avskyr "rått men hjärtligt". Det var så lärare bortförklarade att folk mobbades i skolan, det var så man försvarade officerare som gick över gränsen under militärtjänstgöringen och det är så många chefer bortförklarar sitt eget dåliga ledarskap på arbetsplatser där vuxenmobbing pågår. Är allt trevligt och bra, är det gemyt och hjärtligt! "Rått men hjärtligt" är en dålig bortförklaring till att människor tillåts gå över gränserna utan tillsägelse, trots att det uppenbart finns människor i gruppen som försvinner in i sig själva för att de inte trivs.

Mitt gamla jag, hade stått på barikaderna och slagits mot det där. Mitt "nya jag" (det har ju trots allt några år på nacken), bidar min tid för - Karma is a bitch!!! Det bekräftades av några av pusselbitarna som föll på plats i fredags. Livspusslet upphör nämligen alltid, när man tror att det är färdigt, upptäcker man att man har fler nivåer och dimensioner att pussla på och det är rätt häftigt och mäktigt.

/Sanna som pusslar vidare

Äntligen!

Då var det klart!

Betyget, uthämtat, inscannat, inlagt i PAS och jag har dessutom fått ett bekräftelsemail från RPS att jag nu är behörig. Nu återstår det att tillräckligt många flunkar fysen så att jag har en chans att bli kallad på reservplats och om inte är det skönt att veta att det "enda" jag behöver göra till vårens ansökningsomgång är att skaffa ett nytt synintyg och försöka fila ihop ett snäppet bättre personligt brev.

Det blev inget VG i historia och det var nog att hoppas för mycket, det är det ämnet jag har prioriterat minst och det blev inte ett dugg bättre av att jag var tvungen att skriva ihop mina sista inlämningsuppgifter utan lärobok, stödlitteratur som var från 60-talet och totalt utmattad och gråtfärdig framför datorn. Vid sista uppgiften satt jag och stirrade på skärmen i säkert 20 minuter. Tusen ord och meningar rusade genom hjärnan men inte i någon ordning så att jag kunde skriva ner dem.

Det värsta var illamåendet som tog i efteråt och som jag inte kunde begripa - vinterkräksjuka? utmattning? hormoner? Jag blev inteklok på var det var förrän sent nu i eftermiddag och då idiotförklarade jag mig själv. Jag har hinkat stora kvantiteter redbull och coca-cola den sista tiden och sedan drack jag inte en droppe de senaste 3 dygnen - abstinens stavas det visst!. Dax att trappa ner, vi vet ju alla hur det gick sist när jag bara slutade tvärt och det är jag inte beredd att göra om...

/Sanna som är nöjd med sig själv!