Det är sommar, det är semester och folk far åt alla håll och kanter. Själv sitter jag med min te-mugg, i hammocken och ska till folks förvåning, ingenstans. Ingenstans till såvida att jag inte har några längre resor inplanerade och att jag vägrar ha bråttom.
Det finns massor att göra, ingen tvekan. Att ha hus, innebär att ha en att-göra-lista som aldrig tar riktigt slut. Det är många som tycker det är väldigt stressande. De biter ihop, hårt, kör ner huvudet och jobbar på med frenesi och tro att kämpar man bara så tar den nog slut så kan man njuta sedan.
Det finns inget njuta sedan, det är en illusion. Det finns att njuta nu! Att värdesätta de små guldkornen och ta vara på energin de ger. Att stanna upp, andas, njuta och sedan jobba vidare med nästa projekt. Jag gör det så ofta jag kan numera. I början var det nästan irriterande stressigt, för man var van vid att alltid ha så bråttom, att alltid jaga resultaten för att så fort de var uppnådda, slänga dem åt sidan och jaga nästa.
Varje dag unnar jag mig en runda i trädgården och bara njuter. Jag tittar på allt som jag och Lyckan har gjort, dagdrömmer om hur det kanske kommer att se ut en dag. Sitter en stund i hammocken och bara andas. Alla har inte en trädgård men man har kanske något annat. Det är viktigare än man tror att man har en oas som tillåter lite eftertanke. Det kan vara märkliga ställen eller helt vanliga. En studiekompis boende i London, sitter ett par tillfällen i veckan på British museum, alltid på samma ställe, salen med den grekiska marmortavlorna från Pharthenon. Där har hon sin oas. Vissa njuter av en vanlig promenad.
Ibland räcker det med det lilla. Härom dagen hann jag nästan ingenting för det var mellan två nattpass och allt var stressigt. Jag unnade mig dock 5 minuter på gräsmattan och hade sällskap av ett glas rabarbersaft. Det räckte för att hitta lugnet, 5 minuter och ett stort glas rabarbersaft som tog en raka vägen tillbaka till sommarlov, farmor & farfars sommarstuga och barndomsminnen av otaliga utflykter i skogen. Lugnet återställt, locket åter på stresstunnan och sedan var det bara att ta tag i dagen igen, fast nu under betydligt mer ordnade former.
/Sanna som har hälsosam kontakt med sin inre Ferdinand och hänger vid den mentala korkeken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar