Idag sprang jag Sydkustloppet. Det är ett litet lopp som tar emot ca 350 startande och det går från Golfbanan i Trelleborg till Smygehuk, så mycket som möjligt av bansträckningen är förlagd längs strandstigar. Det gör att det är riktigt tungt att springa delar av banan.
Tyvärr hade jag inte världens bästa uppladdning. Jag vet inte varför (har visserligen en aning) men det senaste två åren har varit lögn att komma i gång ordentligt med träning. Kommer jag igång så drabbas jag genast av en dunderförkylning, magsjuka eller så går muskelfästen sönder. Det är den låliga långsiktiga uppladdningen. Den kortsiktiga, dåliga uppladdningen, berodde på att jag jobbade hela natten och lyckades samla ihop några timmars osammanhängande sömn innan det var dags att bege sig till startplatsen. Frukosten bestod av en Gainomax...
Med så usla utgångslägen hade jag till en början inte ens tilltro till att jag skulle orka fullfölja loppet. Starten gick och den berömda envishetens pannben tog över verksamheten. Sakta men säkert, betades km för km av. Jag unnade mig att gå en rätt bra bit efter första vätskekontrollen. Den fick mig att inse att detta med att dricka och springa samtidigt, är en konstform i sig. Att göra det utan att få håll, framstår som en vetenskap mer avancerad än raketforskning. Håll fick jag så det stod härliga till.
Milen var averkad runt timmen och det kändes positivt och gav mig lite fart under fötterna. 3 timmar hålls banan öppen och jag insåg att även om kroppen sade ifrån så skulle jag orka ta mig till mål gåendes. Vid 13km började benen bli betong och det spelade ingen roll vad jag gjorde, det gick banne mig inte att få liv i dem. Vid 16km sade jag till mig själv att bryta inte var ett alternativ men att jag skulle värna mig själv och gå. Planen var att jag skulle gå till 20km-markeringen och springa den sista kilometern - HA!
Jag försökte på alla sätt peppa mig själv, tryckte fram bra låtar på iPoden och skrek på mig själv att komma igen. Jag orkade springa någon enstaka hundra meter innan det blev till att gå igen. Jävla skitkropp till att svika. Till slut återsod det 150m och jag tänkte att det var ju själva den om inte jag skulle ta mig springandes in i mål. På något stapplande sätt lyckades jag lunka in den sista biten och kunde inte låta bli att sträcka armarna i luften och vara glad.
Nej, loppet gick inte som jag hade önskat men jag gav mig inte och jag tog mig i mål. Det är en härlig känsla att orka fullfölja, även när det inte blir som man hade tänkt. Det som är mest ironiskt är att jag för varje smärtsamt steg, de sista kilometrarna, lovade mig själv att jag aldrig skulle behöva göra om eländet. Nu sitter jag, fortfarande med smärtande ben och ser fram emot nästa år och då ska jag satan i gatan springa hela sträckan, ha sovit natten innan samt laddat kroppen enligt konstens alla regeler.
Galet? Ja!
Men känslan när man springer över mållinjen är helt helt underbar!
/Sanna som tycker att halvmaraton är en intressant löpsträcka.
Den långa vägen
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar