Saker man minns!

En klasskamrat, från grundskoletiden, länkade till en husannons via sin facebook-sida. Det är hennes barndomshem som nu ska säljas. Ett jättehus som jag passerade på vägen till och från skolan varje dag. Jag klickade runt på bilderna och som kom jag ihåg hösten, när vi gick i åk 7. Det var de där sista klämtande veckorna innan det började bli kallt. De veckorna när man hela tiden känner höstens annalkande steg i luften samtidigt som sommaren desperat klamrar sig kvar.

Det var en väldigt speciell höst på många sätt och vis. Det var hösten som rädslan började släppa. Helenmordet skedde på våren och det påverkade oss eftersom det var nära geografiskt. Ingen gick ensam hem ifrån skolan. Man gick minst två och två, när man behövde skiljas åt så sade man hejdå och sprang för allt vad benen bar tills man var hemma och så ringde man varandra för att höra om den andra också hade hunnit hem. Att själv cykla till ridskolan, dansträning eller andra aktiviteter, fanns inte heller den våren. Sedan klingade rädslan så sakteliga av under sommaren och på hösten var allt tillbaka i normala gängor.

Högstadiet började man i och det var pirrigt och läskigt. Stooora, tuffa niondeklassare, ny skola, skåp och springande mellan byggnader för de olika lektionerna. Nya ämnen och lärare. Känslan av att vara mer vuxen men samtidigt stå kvar med en fot i barndomen. Väldigt förvirrande och orsak till åtskilliga utbrott om mornarna när man kämpade med hårspray och smink framför badrumsspegeln. I 9 fall av 10 blev man ju dessutom kommenderad tillbaka till badrummet för att "tvätta bort clownmålningen". Man ska inte heller glömma att detta var åren då de isblå kajalpennorna med matchande mascara, regerade i de flesta tonårsflickors badrumsskåp och jag var inte annorlunda.

Den hösten, i den den förrvirrade tiden, var vi ett gäng tjejer som under ett par veckor, hängav oss åt en liten udda hobby. I skymningen och mörkret, smög vi runt i folks trädgårdar. Enstaka plommon eller äpple, följde nog med men det var inte målet med verksamheten. Någon försökte sig på det ålderdomliga busstrecket med att spela hartsfiol. Det som fungerade bra för Anderssonskans Kalle i filmen, visade sig vara föga fungerande på betydligt modernare och isolerade fönster och avpoletterades. Målsättningen var snarare att smyga runt i alla de trädgårdar som man inte kunde se in i pga höga plank och häckar, för att se hur det såg ut och givetvis utan att bli upptäckta.

Det fanns hus i området som ungar skrämde upp varandra om, elaka gubbar, tanter, hundar, spöken och allt vad det nu var. Det var en stor utmaning att krypa in på dessa tomter och se om man kunde se den ondsinta varelsen som man hade hört så mycket om. Otroligt barnsligt men nu såhär i efterhand, inser man att det var de sista skälvande månaderna som det var tillåtet att vara barnslig och göra knasiga saker. Plus att det var hysteriskt roligt att snoka i vad andra människor har för sig om kvällarna. Baserat på ett gammalt och föga stabilt forskningsunderlag, kan jag meddela att folk har 2 huvudsakliga sysselsättningar; titta på tv och laga middag.

Tyvärr är väl inte tonårsflickors uthållighetsförmåga den bästa och vi fann allt oftare att vi hamnade nere i folkhögskolans elevhemsträdgård. För där, i elevhemmet, bodde det pojkar, som tränade inne på sina rum, med väldigt lite kläder på sig. Sådant är spännande när man är flicka och 13år. Spänningen håller dock inte i sig så värst länge när det är höst och temperaturerna sjunker i hög hastighet om kvällarna. Bättre att gå hem till kompisens hus (som nu ska säljas) och dricka varm choklad.

Det var sista hösten vi var barn. När våren kom, var det inte längre tal om att smyga i trädgårdar och lorta ner sig. Vid det laget var man stenhårt invallad i högstadiets normer. Det var conversedojor, man skulle ha levis-jeans med matchande skjorta till. Farfarströjorna gjorde sitt jätteintåg och man skulle ha vit munktröja och stora rutiga skjortor. Jag kommer ihåg att det även var något knasigt mode där det var tillåtet med glansiga addidasoveraller i hysteriska färger och motvikten bestod av polotröjor och väldigt vida chinos på det motsatta könet.

Den våren var klassen för evigt också uppdelad i vilka som var de populära och hippa personerna, vilka som var töntar, plugghästar, mobboffer och vilka som bara skulle vara och förbli udda. Själv tillhör jag de sistnämnda, en av de där perforimänniskorna som verkar finnas i skolvärlden. Absolut inte tillräckligt häftig för att hänga med innegänget, men inte tillräckligt konstig för att bli utstött och mobbad på heltid.

Gliringar tog jag en hel del men nu såhär i efterhand, har jag insett att det var ett utlopp för en frustration. Frustrationen över att jag inte var placeringsbar. Hästtjej var jag och det gjorde mig till de knasigare. Men jag klädde mig rätt, var bra på idrott och medelmåttig i de teoretiska ämnena så det gick inte att anklaga mig för att vara nörd, plugghäst och jag var ju inte tillrävkligt udda för att det skulle gå att hacka på mig. Inte heller var jag värdig att hänga med de "häftiga" barnen. Bara udda och oplaceringsbar...

Men just hösten, innan allt det, hade vi skitkul när vi kravlade runt i folks trädgåårdar och låg och spanade på halvnakna killar i folkhögsskolans elevhem. Det var tjejen som ett halvår senare skulle hänga med de häftiga och knappt tilltala oss övriga, de två tjejerna som var smarta och begravde sina huvuden i skolböckerna, tjejen som skulle hamna bland de utstötta och så jag, den oplaceringsbara. Vi hade hysteriskt kul den hösten!

/Sanna som ler åt gamla minnen och stänger fönstret med husannonsen.