Saker man minns!

En klasskamrat, från grundskoletiden, länkade till en husannons via sin facebook-sida. Det är hennes barndomshem som nu ska säljas. Ett jättehus som jag passerade på vägen till och från skolan varje dag. Jag klickade runt på bilderna och som kom jag ihåg hösten, när vi gick i åk 7. Det var de där sista klämtande veckorna innan det började bli kallt. De veckorna när man hela tiden känner höstens annalkande steg i luften samtidigt som sommaren desperat klamrar sig kvar.

Det var en väldigt speciell höst på många sätt och vis. Det var hösten som rädslan började släppa. Helenmordet skedde på våren och det påverkade oss eftersom det var nära geografiskt. Ingen gick ensam hem ifrån skolan. Man gick minst två och två, när man behövde skiljas åt så sade man hejdå och sprang för allt vad benen bar tills man var hemma och så ringde man varandra för att höra om den andra också hade hunnit hem. Att själv cykla till ridskolan, dansträning eller andra aktiviteter, fanns inte heller den våren. Sedan klingade rädslan så sakteliga av under sommaren och på hösten var allt tillbaka i normala gängor.

Högstadiet började man i och det var pirrigt och läskigt. Stooora, tuffa niondeklassare, ny skola, skåp och springande mellan byggnader för de olika lektionerna. Nya ämnen och lärare. Känslan av att vara mer vuxen men samtidigt stå kvar med en fot i barndomen. Väldigt förvirrande och orsak till åtskilliga utbrott om mornarna när man kämpade med hårspray och smink framför badrumsspegeln. I 9 fall av 10 blev man ju dessutom kommenderad tillbaka till badrummet för att "tvätta bort clownmålningen". Man ska inte heller glömma att detta var åren då de isblå kajalpennorna med matchande mascara, regerade i de flesta tonårsflickors badrumsskåp och jag var inte annorlunda.

Den hösten, i den den förrvirrade tiden, var vi ett gäng tjejer som under ett par veckor, hängav oss åt en liten udda hobby. I skymningen och mörkret, smög vi runt i folks trädgårdar. Enstaka plommon eller äpple, följde nog med men det var inte målet med verksamheten. Någon försökte sig på det ålderdomliga busstrecket med att spela hartsfiol. Det som fungerade bra för Anderssonskans Kalle i filmen, visade sig vara föga fungerande på betydligt modernare och isolerade fönster och avpoletterades. Målsättningen var snarare att smyga runt i alla de trädgårdar som man inte kunde se in i pga höga plank och häckar, för att se hur det såg ut och givetvis utan att bli upptäckta.

Det fanns hus i området som ungar skrämde upp varandra om, elaka gubbar, tanter, hundar, spöken och allt vad det nu var. Det var en stor utmaning att krypa in på dessa tomter och se om man kunde se den ondsinta varelsen som man hade hört så mycket om. Otroligt barnsligt men nu såhär i efterhand, inser man att det var de sista skälvande månaderna som det var tillåtet att vara barnslig och göra knasiga saker. Plus att det var hysteriskt roligt att snoka i vad andra människor har för sig om kvällarna. Baserat på ett gammalt och föga stabilt forskningsunderlag, kan jag meddela att folk har 2 huvudsakliga sysselsättningar; titta på tv och laga middag.

Tyvärr är väl inte tonårsflickors uthållighetsförmåga den bästa och vi fann allt oftare att vi hamnade nere i folkhögskolans elevhemsträdgård. För där, i elevhemmet, bodde det pojkar, som tränade inne på sina rum, med väldigt lite kläder på sig. Sådant är spännande när man är flicka och 13år. Spänningen håller dock inte i sig så värst länge när det är höst och temperaturerna sjunker i hög hastighet om kvällarna. Bättre att gå hem till kompisens hus (som nu ska säljas) och dricka varm choklad.

Det var sista hösten vi var barn. När våren kom, var det inte längre tal om att smyga i trädgårdar och lorta ner sig. Vid det laget var man stenhårt invallad i högstadiets normer. Det var conversedojor, man skulle ha levis-jeans med matchande skjorta till. Farfarströjorna gjorde sitt jätteintåg och man skulle ha vit munktröja och stora rutiga skjortor. Jag kommer ihåg att det även var något knasigt mode där det var tillåtet med glansiga addidasoveraller i hysteriska färger och motvikten bestod av polotröjor och väldigt vida chinos på det motsatta könet.

Den våren var klassen för evigt också uppdelad i vilka som var de populära och hippa personerna, vilka som var töntar, plugghästar, mobboffer och vilka som bara skulle vara och förbli udda. Själv tillhör jag de sistnämnda, en av de där perforimänniskorna som verkar finnas i skolvärlden. Absolut inte tillräckligt häftig för att hänga med innegänget, men inte tillräckligt konstig för att bli utstött och mobbad på heltid.

Gliringar tog jag en hel del men nu såhär i efterhand, har jag insett att det var ett utlopp för en frustration. Frustrationen över att jag inte var placeringsbar. Hästtjej var jag och det gjorde mig till de knasigare. Men jag klädde mig rätt, var bra på idrott och medelmåttig i de teoretiska ämnena så det gick inte att anklaga mig för att vara nörd, plugghäst och jag var ju inte tillrävkligt udda för att det skulle gå att hacka på mig. Inte heller var jag värdig att hänga med de "häftiga" barnen. Bara udda och oplaceringsbar...

Men just hösten, innan allt det, hade vi skitkul när vi kravlade runt i folks trädgåårdar och låg och spanade på halvnakna killar i folkhögsskolans elevhem. Det var tjejen som ett halvår senare skulle hänga med de häftiga och knappt tilltala oss övriga, de två tjejerna som var smarta och begravde sina huvuden i skolböckerna, tjejen som skulle hamna bland de utstötta och så jag, den oplaceringsbara. Vi hade hysteriskt kul den hösten!

/Sanna som ler åt gamla minnen och stänger fönstret med husannonsen.

Hittade!

Jag har hittat skor som jag tycker om - på Haléns!


Jag har nog inte tittat i en Halénskatalog sedan jag var 13 och då var det antagligen för att den Elaka lilla Häxan tvingade mig. Jag fattade aldrig varför jag alltid skulle peka ut vad jag ville ha eftersom jag aldrig fick det ändå. Skulle ni någon gång ha oturen att träffa henne så brukar det säkert som amen i kyrkan, dras upp hur ointresserad av kläder jag var, när jag var yngre. Det där är en sanning med modifikation!

Jag var inte det minsta ointresserad av kläder, jag var bara ointresserad av kläderna som hon ville att jag skulle använda. Pekade jag ut kläder som jag ville ha och som var av samma sort som alla ens kompisar hade så fick jag alltid höra att de var fula, såg billigt ut och inte passade min stil. Obervera att jag då inte hade en egnevald stil utan en stil som hon hade skapat, valt ut kläder till och var enligt henne var en blandning mellan söt och tuff = tönt!

Jag vet inte hur många gånger jag gick till skolan med en stor klump i magen och visste att man skulle bli skrattad åt pga den lilla Elaka häxans senaste kreation och kombination av hiskeliga kläder. Ibland när jag tittar på riktigt gamla bilder så är man ju förundrad över att hon inte blev anklagad för någon form av dåligt föräldrarskap. Jag är förresten extra arg på henne ikväll pga av andra saker så det är väl därför jag spyr lite extra galla åt hennes håll.

Men tillbaka till mina skor!
Jag letar efter ett par finskor till min fina VILA-klänning som är svar-vit med ett blommönster och lite här och där i mönstret är det inlagt små rosa fält. Jag vill ha lite 40-tals-stil på skorna. Ni vet en klacksko som har en fin rundad tå, är feminin men samtidigt lite bredare klack. Sitter och leker med tanken på att jag skulle kunna byta ut skons rosetter mot vita eller den rosa som finns i klänningen - fast det blir kanske töntigt?! Jag har en rosa kofta som plockar upp de små rosa stänken så det blir kanske tokmatchat så att man kräks...

/Sanna som funderar på saken och antagligen hittar massor av skor innan hon bestämmer sig

Kommer det alltid finnas?

Ibland blir det så konstigt. Jag har under kvällen suttit och surfat kläder och av någon anledning hamnar jag alltid på Shocks nätbutik och varför vet jag inte. Det är som en kort tillbakablick till övre tonåren och min korta och intensiva tid som gothare - jupp det är sant!

Lilla Sannas midjelånga hår var färgat kolsvart och jag hade massor av svart kajal och mascara. Däremot använde jag inte mycket vit foundation. Jag är blek i mig själv och det räckte att jag tog ett ytterst tunt lager för att se vit ut och goth handlar egentligen inte om vitt smink - chockerande? Sorry, jag var en förvirrad tonåring och i gothvärldens stora familj är man alltid välkommen och jag gillade och gillar fortfarande musiken ( det är nu Lyckan stönar och hävdar att jag inte har någon musiksmak). Med en förkärlek för skotskrutigt och viktorianska kläder, kände jag mig hemma och jag var ju dessutom så nördig att jag gillade spela rollspel som bla Vampire. Jupp Sanna var en självskriven goth även om jag var feg. Gick aldrig i gothkläder i skolan och när jag väl bar dem så var de aldrig av den extrema varianten och aldrig överdrivet sminkad.

Jag undrar om man alltid kommer ha det inom sig. Att jag mellan varven sitter och surfar på nätbutiker som har "gothkläder" och faktiskt kan känna ett sug att köpa dem. Inte för att jag har en blekaste aning om när jag skulle bära dem. Men ibland dyker den där lilla gotharen upp inom mig och man drömmer sig bort en liten stund. Idag hittade jag en tröja som jag skulle kunna tänka mig, men aldrig att jag betalar det priset och så var det tillbaka till verkligheten. Jaha, alla ni som var punkare, synthare, grungare och jag vet inte allt - blir ni någonsin nostalgiska och längtar tillbaka? Hur många har ett par Dr Martins undanstuvande i något mörkt hörn längst in i garderoben? Kom igen nu, jag har just erkänt hur töntig jag var!

/Sanna som fortfarande gillar goth och enligt ett webtest fortfarande är.... fast de hade fel om Manson - jag lyssnar på honom ibland....

Barndomsminne!

Min käre fader ringde precis ifrån jobbet. Vad han egentligen ville blev jag inte riktigt klok på, men så har jag om jag tänker efter aldrig blivit riktigt klok på honom ifrån första början så inget nytt under solen/regnmolnstäcket där. I vilket fall som helst så satt käre fader och beklagade sig över en stackars aspirant som hade förirrat sig in på käre fars rum. Jag fattar inte att polismyndigheten efter mer än 30 år, fortfarande inte har kommit sig för att sätta upp en stor varningstriangel på farsgubbens dörr - "aspiranter beträder på egen risk". Jag fick bara fram att aspiranterna höll på och laborera med fingeravtryck och farsgubben i sedvanlig ordning var av åsikten att de inte har fått lära sig ett smack på PHS. Farsgubben var av åsikten att jag som 5-åring tog bättre fingeravtryck än den stackars aspiranten och det fick oss att minnas.

Jag var 5 och farsgubben och hans kollega kom hem om till oss för att käka lunch. Yrhättan Sanna rusade i sedvanlig ordning runt i huset och gjorde vad det nu var jag gjorde. Farsgubben hade samlat ihop en "detektiv-väska" till mig som bestod av en kasserad pulverborste, förstoringsglas lite klisterpapper att samla "spåren" på, plasthandskar storlek gigantiska och en TOM kolpulverburk. Alltihop låg i en kasserad teknikväska från polisen och jag var väldigt förtjust i den. Utöver grejorna som pappa hade stoppat i hade jag stoppat i ett litet plastmicroskåp som jag hade fått i julklapp med dess tillbehör och en pincett som jag hade norpat av min mamma.

I vilket fall som helst tog de båda konstaplarna av okänd anledning med den riktiga teknikväskan in från bilen och ställde den i hallen. För en klåfingrig och företagsam 5-åring som hade en lika dan som leksak, tog det inte särskilt många sekunder i ett obevakat ögonblick att pilla upp den riktiga väskan. Det fanns ju så många fler roliga saker i deras väska! Den största orättvisan var ju uppenbar, i burken som jag hade och som var tom så var deras fylld med det där braiga svarta pulvret. Företagsam 5-åring som man var, tippades det raskt över från en burk till en annan och väskorna stängdes och sedan blev man kallad till bordet. Efter avslutad lunch försvann pappa och kollegan, mamma försvann in med lillebror för att han skulle vila middag och 5-åringen satte igång att leta fingeravtryck på riktigt nu när hon hade svart pulver. När min mamma kom ut ur lillebrors rum en stund senare hade jag finkammat huset på fingeravtryck med en 5-årings marodöriska noggrannhet...

Historien förtäljer att 5-åringen förpassades till sitt rum och min kära moder skurade fortfarande huset när min pappa kom hem efter avslutat arbetspass. Tydligen hade de vita skåpsluckorna i köket varit mindre lätta att få rent. Jag fick bekänna mitt brott över att ha norpat pulvret i pappas väska (och det var nog det som sved mest), pappa tömde min fina "detektiv-väska" på pulver och borste och efter det satt jag och pappa inne på mitt rum och lyssnade på min mammas irriterade rop "Inte där också!!!! Hur i hela friden lyckades hon med det?" ofta i kombination med min mammas standardsvordom "fan och hans mormor". Då var det inte så kul, men nu har jag och pappa rätt roligt åt det hela. Pappa säger att mammas ilska över att ett par hemska brodyrgardiner som inte gick att rädda och som pappa avskydde, var obetalbart komisk. Kommer ihåg att pappa fick uppdraget att "skrubba rent ungen från det förbaskade pulvret" och att pappa tappade upp ett gigantiskt skumbad till mig :0)

/Sanna som var ett tvättäkta litet busfrö som barn