Ny inriktning!

Härom dagen basunerade jag glatt ut att jag kom i Lyckans jeans.  Den glädjen blev kortvarig. Det må vara så att jag gjorde det men ska jag vara ärlig är det förvånande att det gick alls. Medan Lyckan tillhör de som har begåvats med platta, uthålliga och seniga muskler så är jag tvärtom. Jag har den där bulliga muskeltypen, de är enligt mina träningsböcker, explosiva men inte nödvändigtvis uthålliga. Strunt samma de är borta i vilket fall som helst!

Fettet har satt sig som en klump runt överkroppen och jag känner mig otymplig och äcklig. Nytt, helt stillasittande jobb och matvanor som har gått från halvhyfsade till katastrofala är grunden. Lägg där till mindre rörelse på fritiden och gratulerar - blimpstadiet har inträtt!

Bloggen får under en tid bli träningsblogg, jag måste ha något som piskar mig framåt och påminner mig om att jag har en viktig uppgift framför mig!

/Sanna som känner sig blimpig.

Halvmaraton

Idag sprang jag Sydkustloppet. Det är ett litet lopp som tar emot ca 350 startande och det går från Golfbanan i Trelleborg till Smygehuk, så mycket som möjligt av bansträckningen är förlagd längs strandstigar. Det gör att det är riktigt tungt att springa delar av banan.

Tyvärr hade jag inte världens bästa uppladdning. Jag vet inte varför (har visserligen en aning) men det senaste två åren har varit lögn att komma i gång ordentligt med träning. Kommer jag igång så drabbas jag genast av en dunderförkylning, magsjuka eller så går muskelfästen sönder. Det är den låliga långsiktiga uppladdningen. Den kortsiktiga, dåliga uppladdningen, berodde på att jag jobbade hela natten och lyckades samla ihop några timmars osammanhängande sömn innan det var dags att bege sig till startplatsen. Frukosten bestod av en Gainomax...

Med så usla utgångslägen hade jag till en början inte ens tilltro till att jag skulle orka fullfölja loppet. Starten gick och den berömda envishetens pannben tog över verksamheten. Sakta men säkert, betades km för km av. Jag unnade mig att gå en rätt bra bit efter första vätskekontrollen. Den fick mig att inse att detta med att dricka och springa samtidigt, är en konstform i sig. Att göra det utan att få håll, framstår som en vetenskap mer avancerad än raketforskning. Håll fick jag så det stod härliga till.

Milen var averkad runt timmen och det kändes positivt och gav mig lite fart under fötterna. 3 timmar hålls banan öppen och jag insåg att även om kroppen sade ifrån så skulle jag orka ta mig till mål gåendes. Vid 13km började benen bli betong och det spelade ingen roll vad jag gjorde, det gick banne mig inte att få liv i dem. Vid 16km sade jag till mig själv att bryta inte var ett alternativ men att jag skulle värna mig själv och gå. Planen var att jag skulle gå till 20km-markeringen och springa den sista kilometern - HA!

Jag försökte på alla sätt peppa mig själv, tryckte fram bra låtar på iPoden och skrek på mig själv att komma igen. Jag orkade springa någon enstaka hundra meter innan det blev till att gå igen. Jävla skitkropp till att svika. Till slut återsod det 150m och jag tänkte att det var ju själva den om inte jag skulle ta mig springandes in i mål. På något stapplande sätt lyckades jag lunka in den sista biten och kunde inte låta bli att sträcka armarna i luften och vara glad.

Nej, loppet gick inte som jag hade önskat men jag gav mig inte och jag tog mig i mål. Det är en härlig känsla att orka fullfölja, även när det inte blir som man hade tänkt. Det som är mest ironiskt är att jag för varje smärtsamt steg, de sista kilometrarna, lovade mig själv att jag aldrig skulle behöva göra om eländet. Nu sitter jag, fortfarande med smärtande ben och ser fram emot nästa år och då ska jag satan i gatan springa hela sträckan, ha sovit natten innan samt laddat kroppen enligt konstens alla regeler.

Galet? Ja!
Men känslan när man springer över mållinjen är helt helt underbar!

/Sanna som tycker att halvmaraton är en intressant löpsträcka.

Det är skrutt med tanten!

Vaknade och ledbruten var ett ord som genast dök upp i mitt huvud. Fick göra en mindre vacker halvrullande historia ur sängen och stapplade ut i köket. Efter många om och men blev jag sittande på den lilla trappan ut till balkongen och drack juice som om jag aldrig hade fått något att dricka i hela mitt liv.

Efter frukosten tyckte jag att jag behövde röra på mig och få igång musklerna igen så jag drog på mig löpkläder och snörde på mig löpskorna. HA -vilket skämt! Att ta sig ner för trapporna var en bedrift i sig. Lyckades komma igång med något mellanting av gång och löpning som inte ens med bästa vilja kan beskrivas som lunk. Väl framme vid mitt spår hade jag redan håll och krampen i axlarna lät inte vänta på sig. Försökte springa men jag antar att en snigel hade dragit förbi mig utan större problem och hade snigeln haft Nikes på sig så hade den varvat mig. Jag var patetisk och ynklig där jag stuffade mig fram - Hahaha!!

På jobbet mobbas jag nu friskt när jag haltar fram. Sitter jag ner (vilket jag gör rätt mycket i mitt jobb) kommer jag knappt ur stolen. De tycker att det är helkomiskt och tycker samtidigt att jag borde träna mer - no shit Sherlock!! Jag ska till gymmet på fredag och lösa mitt kort. Har bestämt mig för det lite dyrare gymmet och hala fram mitt studentkort, någon nytta ska man ju ha av det. Det blev det dyrare gymmet för där får man tillgång till en PT och jag behöver någon som sparkar min breda häck ur soffan och in i träningslokalen. Tyranniske tränarens egenskaper som PT är inte att underskatta men när arbetsscheman kolliderar och en massa andra saker ställer till det, faller det lite kort.

Fram till fredag tänker jag ynka järnet. När jag sedan inom okänd framtid träffar min PT tänker jag däremot tiga och lida. Jag vet vart jag vill nå med min träning och känner mig otroligt motiverad nu efter fystestet.

/Sanna som har liiiiite ont *ynk*

Duktig flicka!

Det är en fullständigt mörbultad Sanna som sitter och knappar på sin dator såhär mitt i natten. Mörbultad räcker inte för att beskriva det hela, manglad, överkörd av tomten och alla hans renar - äsch, min kropp befinner sig i ett märkligt mellanstadie av utmattning, smärta, rastlöshet och energi samtidigt som John Blund har hällt två lasbilslass med drömgrus i ögonen på mig så vill inte sömnen infinna sig och den borde göra det omgående! Är det ingen som fattar vad jag svamlar om - jag har varit och gjort fystestet!

Gick av i måndags morse från jobbet och hade svurit på att bara sova 3 timmar för att kunna sova på natten och vara ordentligt utvilad. Det gick ju på häcken - 14:30 vaknade Sanna och slog upp de för dagen gröna ögonen - skit också! Lyckan var helt fantastisk hela dagen (eller vad som återstod av den) och släpade ut mig på stan, fixade hämtmat och peppade, peppade, peppade. Allt för att jag skulle få lite energi inför kommande tester. Vid midnatt kände jag äntligen lite trött och kröp till sängs somnade till min förvåning bara för att vakna 30 minuter senare - fan! Snurrade runt som jag vet inte vad för att somna igen vid 2:30 och vaknade efter 15 minuter tvärpigg - helvete! Snurrade runt till 4-tiden, gav upp och gick upp och satte mig vid datorn. Kröp ner igen strax efter 5 och försökte på nytt. Gav upp vid 6-tiden. Gick upp käkade frukost och drog på mig alla träningskläder. Började helt seriöst fundera på att kasta in handduken. Hur är det tänkt att man ska klara en tuff eftermiddag utan sömn? Kröp ner i sängen och sov till 8. Jag hade bestämt mig för att köra senast 8:30 så det blev till att ragla upp, dricka något sockerhaltigt, ösa ihop de sista sakerna och ner i bilen. Lyckan ringde och kollade så att jag inte försov mig och gav några sista peppande ord och uppmaningen "tro på dig själv!"

20 mil senare anlände jag i Växjö och bästa sammanfattningen av den staden är väl rondeller och rödljus. Det är som om hela världens rondellbyggare vid något tillfälle har samlats i lilla Växjö och haft VM i rondellbyggning - jezuz vad många rondeller där är!
Tipshallen gick ju inte att missa och missar man den ska man nog skaffa blindkäpp. Precis som förra gången jag var på fystest så verkar första delen av testet vara att hitta till vart rekryteringen har valt att ställa upp sina bord - de är alltid lite luriga och skyltningen börjar lite udda. Precis som vid förra tillfället, träffade jag på en annan lite vilsen deltagare och vi letade gemensamt oss fram. Eftersom vi var en hel timme tidiga, blev det till att sitta och vänta på en läktare (som senare under fystestet fick stöttor av snickare :0S). Det var väldigt glada människor som satt och väntade och vi hade väldigt roligt om än att vi alla var nervösa.

Inskrivning, uppvärmning och indelning av löpgrupperna. Precis som förra gången valde jag den som precis skulle klara det och springer först. Lite sista peppning från instruktörerna och oss själva och sedan gick startskottet. Jag hade en strategi för mitt lopp och den höll jag samtidigt som jag jagade för jag låg ohjälpligt sist. De som jag sprang om bröt och jag försökte hela tiden komma ikapp. Jag fungerar bäst när jag måste jaga så det gjorde mig inte så mycket att vara längst bak i kön men luften i hallen var vidrig och det hjälptes inte det minsta upp av att några glada killar satte igång att måla väggar och snickaren höll på med något som dammade. För varje meter blev det svårare att andas och på tredje varvet funderade jag starkt på att kasta in handuken och bryta, det var så tungt!! Men tack vare en stabil hejarinsats från en av instruktörerna, de som väntade och alla poliserna vid mållinjen tog den behornade inom mig över. När de upplyste mig att jag hade knappt två minuter på mig på sista varvet fanns där inte så mycket mer att ta av i min kropp. Benen var som betong. Passerade andra tidsutroparen som skrek en minut kvar och då var det långt till målet, passerade sista instruktören som skrek 25 sekunder nu och där och då kickade det sista pannbenet in, 180m kvar, det ska gå! Plockade fram det enda jag kan riktigt bra med att springa och tryckte upp en slutspurt och från något djupt inre kom där också ett vrål *ser generad ut* - Vräkte mig över mållinjen på exakt 00:10:15. Det är ingen bra tid, det är maxtiden men jag är godkänd och till skillnad från förra gången ska jag nu hålla igång träningen!

Sedan var det dockan, jag var så matt i benen att jag för första gången trodde att jag skulle gå bet. Men upp kom den och iväg kom jag. Sista stationen var Harres och det gick vägen utan problem för min del, bättrade tom på mitt resultat. Vid förra testet sprang jag på 15:någonting men denna gången var jag under 14 sekunder. Vi hade tyvärr en tråkig olycka på vår Harresstation med en tjej som skadade sitt knä. Hon var absolut inte otränad och jag vill bara påpeka en sak som även instruktörerna var noga med att lyfta fram. Funderar någon som läser här på att söka till PHS - snälla, träna era knän ordentligt inför fystesterna! Mycket hopp och knäböj mm det är viktigt! Harrestestet går snabbt och man måste ha tränat hopp innan annars kan det sluta illa. Jag led med tjejen som skadade sig. Hon och jag pratade en hel del under testet och skojade om att hon skulle springa för mig och jag skulle göra Harres för henne. Hon var skittrevlig och jag höll tummarna för henne och kunde inte göra annat än att krama om henne efteråt.

Testerna var över och det som återstod var den långa vägen hem i mörker, regn och dimma. Wee var kul att köra men blev ofantligt smutsig :0( Stereon fick gå för högsta volym hela vägen hem och det blev en kort matpaus. Magen var hungrig men det fanns noll och nada aptit så det blev till att nästa tvångsmata sig själv. Väl hemma hade Lyckan fyllt delar av kylen med öl, cider och Smirnoff ice. Dagens nu helt utmattade hjältinna, drack en halv smirnoff och åt lite ostbågar för att sedan i bästa fågelholksstil krascha i soffan, ett under att jag inte saglade ner den stackars soffkudden. Masade mig upp för att gå och lägga mig men nu vill inte kroppen vila för den ligger i sitt konstiga mellanstadie.

Så en sammanfattning av dagen då efter ett evighetslångt inlägg - nöjd med att ha klarat testerna. Missnöjd över att jag gav ett så spattigt intryck. Jag har bombat mig själv med socker hela dagen för att hålla mig vaken och blir väldigt stimmig och utåtriktad då. Väldigt stuttsig också så jag har väl suttit still ungefär när de har sagt åt oss att sitta och i övrigt roterat runt mig själv. Ett otroligt irriterande drag som jag inte får bukt med. Kroppen är slut efter att ha pressat sig själv till max (med tanke på att jag öste max på banan hemma för knappt tre veckor sedan och då med nöd och näppe klarade 12 minuter), det som har tagit hårdast är sömnbristen och bilkörningen. Luften var urusel i hallen och jag hostar fortfarande och allt smakar metalliskt -blä!

/Sanna som är glad över sitt godkända resultat!

Attackerad på ICA

Igår trotsade jag väderlekens makter och tog mig till ICA i samband med att jag skulle till stallet. Det regnade ju rätt bra men med bil och regnkläder kommer man långt. Väl på ICA åkte regnkläderna av, eftersom jag har försvarsmaktens regnställ har jag inte överdriven lust att knata runt i det precis överallt, en gradbeteckning samt odören av truppserviceförråd och tårgas som omger pryttlarna är väl de starkaste orsakerna till det hela. Regnstället är ju urbra i övrigt! Tillbaka till ICA när jag traskar igenom dörrarna är jag således klädd i ett par träningsbyxor modell jazz och en långärmad t-shirt som inte sitter åt. Jag går runt i lugn och ro runt och plockar ner de varor jag ska ha i en kundkorg och precis när jag ska gå kommer jag på att det hade varit gott med stora amerikanska chokladmuffins till kvällsfikan och vänder tillbaka in i butiken till muffinshyllan. Står och väljer vid hyllan och har precis tagit en paket när jag hör en röst bakom mig:

- Sådana där får du allt se upp med för du har den kroppsformen där allt sätter sig på höfterna!

Helt paff vänder jag mig om för att titta om det är någon som driver med mig men bakom mig står det en kärring som jag aldrig har sett tidigare! Det enda som kommer över mina läppar är:

- Ursäkta, förolämpar du mig eller?

Tanten svarar:
- Tjejer som du med den kroppsformen kan inte äta vad som helst, det sätter sig på höfter och lår!

Nu är jag mer än lovligt förvirrad, vem i hela h--vete är tanten och vad f-n har hon med vad jag äter att göra? Hon står bara kvar och glor på mig och det enda jag gör är att mycket demonstrativt lägga ner min muffinsförpackning i korgen och gå därifrån. Jag är helt mållös och det är ganska ovanligt för jag brukar ha rappa svar på sådana dumheter och i efterhand kom jag på att jag borde ha skickat iväg tanten till närmsta underklädesbutik. En sak har jag nämligen aldrig begripit och det är varför tanter över 50 slutar använda fungerande BHar och istället har något som låter brösten hänga halvvägs ner till knäna! Så nu har jag hävt ur mig min irritation över en knasig tant.

Jag blir uppriktigt irriterad när folk lägger sig i mina matvanor och mitt utseende. Visst kan jag förstå att Lyckan skulle protestera om jag såg ut som om jag hade ramlat in i en mörk garderob och ryckt åt mig vad jag kom åt och sedan ramlat ut igen - men det gör jag aldrig. Jag är väl medveten av att man inte kan trycka i sig vad som helst och sedan tro att man förblir en och samma storlek. Mitt största problem med min kroppsform är att hitta kläder som passar och det är ganska svårt när man är timglasformad begåvats med en rund muskelmassa och allt mode vänder sig till anorektiska flickor som har väldigt raka kroppar och noll muskulatur alternativt platt.

Nu brukar jag lyckas hyfsat i de flesta av fallen när jag går och shoppar men exempelvis kjolar är jättesvårt att hitta som sitter snyggt och framhäver formen på rätt sätt. Byxor har jag hittat en räddning i att modet har tillåtit byxor som hänger lätt på höfterna och är vida i övrigt. Jeans är alltid en mardröm att hitta som sitter snyggt, inte glipar vid svanken och samtidigt inte har en gren som försöker dela en på mitten - jag avskyr att handla jeans! Tröjor är enkelt men blusar är alltid svårt, speciellt sedan klädtillverkarna kom på att de redan väldigt smala flickorna skall ha lätt figursydda blusar. Det finns nämligen begränsningar för hur många storlekar man kan gå upp innan plaggen sitter helt åt skogen. Men "hellre trådlös en rådlös", jag har blivit en fena på att fixa till kläder med nål och tråd så att de sitter som de ska.

Vi får väl se om jag råkar ut för knastanten fler gånger, mötet med henne har i alla fall gett upphov till många roliga och besynnerliga samt allvarliga tankar

/Sanna som tänker fortsätta äta chokladmuffins när hon känner för det.