Kom ihåg!

Min mobil ringde just. Ett sådant där pip ur kalendern som jag matar in viktiga saker som jag måste komma ihåg längre fram och när jag inte har min älskade kalender med mig.

"Sandra! Kom ihåg att boka synundersökning!"

Jupp det börjar dra ihop sig igen. Mindre än en månad till PAS-portalen öppnar och jag är redo så när på syntestet! Måste fixa och denna gången tänker jag både dubbel och trippelkolla att det står rätt datum på alla papper och be utomstående kolla åt mig. Låter jag paranoid? Gå själv och dra och bara vänta i 6 månader i onödan så får ni se hur kul det är.

/Sanna som har väntat länge på augusti nu

För varmt!

Hade stora planer på hur träningen skulle gå till idag. Tills jag försökte sova efter mitt nattpass. De röjde buskarna på gården med maskiner, jag lyckades somna om. De ringde från tandläkarkliniken och ville att jag skulle komma på en återbudstid redan idag istället för min tid nästa vecka. Ringde trots att jag gjorde en notering om att jag är nattarbetare och man inte ringer mig på förmiddagen, jag lyckades somna om. Grå bestämde sig för att skälla ut brevbäraren och folk nere på gården, jag lyckades somna om. Vägverket, min alldeles egna nemisis tyckte det var en bra idé att riva upp all asfalt runt hela kvarteret och förbereda för ny - det gick inte att somna om längre.... tre timmar fick jag ihop, brutna sådana. Jag jobbar mina sedvanliga 12h inatt också, gissa vem som ska in på macken imorgon bitti och köpa en Red Bull innan jag kör mina 6,7 mil hem...

Var ute med Grå men hundstackaren blev ju nästan överhettad. Han har legat vid fläkten som jag har ställt på golvet, hela eftermiddagen! Träning för egen del med sömnbrist, låg vätskenivå och fullt förståeligt ruttet humör, var inte att tänka på men jag är faktiskt inte det minsta orolig för när jag sprang 18km härom veckan så fanns där mer kvar i kroppen att ge än jag gav utlopp åt. Kanske för att det är en ganska dum idé att springa 18km direkt efter ett nattpass och med noll energi i kroppen men det var ju åtminstonde svalt då! Jag insåg en sak idag. Jag är inte längre rädd för att springa Coopers test, denna ångestladdade del av fys-testet. Kan bero på att jag i lördags sprang i betydligt högre tempo än jag någonsin har gjort på testerna och jag gjorde det under längre sträcka - Ladies & Gents! - undertecknad har skaffat sig kondition, uthållighet och styrka och mer ska det bli!

Klassikern 2010 - jag ska bara klara den!! Världens bästa PT haffade mig på gymmet i förra veckan, kollade hur det gick med träningen, korrigerade en övning eller två och diskuterade när vi ska ändra i träningsprogrammet. Frågade när jag skulle söka om till skolan och om jag var intresserad av att hänga med på cykelträning, cykel kunde jag låna på gymmet men jag var tvungen att fixa skor. Så fast jag är så trött att jag bara vill sätta mig ner och sova så känner jag mig stark och nästan oövervinnlig, den euforiska känslan av att ha besegrat ett hinder är så mycket starkare. Kom igen PHS fystest, nästa gång ställer jag mig inte i gruppen som bara precis ska klara det och glöm mina "på håret"-tider som jag har presterat tidigare och varit stolt över. Jag har målet ställt på helt andra tider denna gången!

Jag vet att många skakar på huvudet och säger "stolle-prov" och frågar varför jag inte gör tjej-klassikern istället. Det är enkelt, jag är en allt eller inget människa och träningen får mig att må så bra och jag vet att att jag inte blir vid den om det inte väntar någon form av galet prov eller utmaning i slutänden. Träning till fys-test blir det ju av bara farten ;0)

/Sanna som känner sig lätt oövervinnlig idag :0)

Då så

Måndag och tisdag har varit misär pga mitt slarv med det förbaskade synintyget och Rekryteringens förvånansvärt hårda bedömning på det. Jag trodde att det skulle gå att komplettera men det var bara att glömma!Tack för alla snälla sms och kommentarer. Idag fick jag dessutom ett fint kort i brevlådan.
Medan gårdagen bestod av en ren "samla tankarna"-dag...så är idag, en återstartsdag!Jag ska träna, plugga och boka tid hos optikern för ett nytt syntest och nya linser. Det är slutslarvat nu! Jag har lagt upp en tidsplanering inför nästa ansökningsomgång och ska ha järnkoll på vart enda litet papper, augusti kommer snart... Då är det jag som skickar in allt och då ska det vara ordning och reda som är kontrollerad både tre och fyra gånger och bekräftad! Motgångar gör mig envis och driven. Jag hade en tränare en gång i tiden som alltid sade att man måste vara "hungrig" för att lyckas. Att det inte räckte med att bara vilja för att lyckas. "Vill" man bara så är man "mätt" och då kommer man aldrig att kämpa tillräckligt för att nå målet. Är man "hungrig" så jagar man och det är ju ingen vettig som sätter sig ner och väljer svältdöden.
och innan någon säger "ta det lugnt Sanna" - Jag är lugn! Det var länge sedan jag kände ett sådant lugn, fokus och energi, inom mig. Jag har sällan haft ett så tydligt mål som jag har just nu och planeringen har aldrig varit så realistisk som den är nu!
Jag tänker inte ge upp på grund av detta, det skulle ju vara löjligt att ge upp en yrkesdröm pga ett litet fånigt papper! Jag tänker bli polis så enkelt är det!
Jag har lärt mig av mina misstag, det kostar mig 6månader och ytterligare en ansökningsomgång men jag tänker inte kasta in handuken än!

/Sanna som älskar hur lolcats & loldogs förklarar hennes tankar :0)

And she's out!

Jag läste bara på synintyget som jag redan hade gjort. Där stod ingenting om tidsbegränsning. Därför var intyget för gammalt och jag ses som obehörig i denna sökomgången.

Tack och godnatt!Jag ämnar returnera ner under en sten och slicka mina sår.

/Sanna som ska syna varenda intyg med lupp nästa gång

Då var det igång - igen!

Jag skickade in en ny ansökan idag, sista dagen för de som har missat det. Var lite sent på det för jag kom på att jag skulle skriva om mitt personliga brev och drabbades av fullständig skrivblock efter tre meningar. Igår lossnade det och jag fick till ett brev som jag är nöjd med. Lite uppdatering av CVt och lägga till mina universitetskurser skulle också göras.

Jag fick ett nervositetshugg i magen när jag inte kunde logga in i PAS idag. Efter otaliga försök, ringde jag upp Rekryteringen i Stockholm. Killen som svarade i växeln skrattade bara glatt och kopplade vidare när jag frågade om det fanns någon på rekryteringen idag eftersom PAS inte fungerade. Jag misstänker att jag är ett samtal på just det ämnet av många. Tjejen på Rekryteringen kunde bara bekräfta att systemet krånglade och lovade att ringa upp mig när det fungerade som det skulle. En stund senare testade jag att logga igen och då fungerade det så jag passade på att byta ut lite bilagor och göra ändringarna. När tjejen från rekryteringen ringde en stund senare så var hon vänlig nog att dubbelkolla så att allt hade kommit in som det skulle. Jag fick ett stort lycka till och förhoppningarna om en trevlig helg innan samtalet avslutades.

Min trevliga helg består i att jag ska försöka kurera attack-förkylningen som bröt ut inatt utan någon som helst förvarning. Jag vet inte var den kommer ifrån och surar mest över att den kom nu, när träningen äntligen började ge resultat och jag är toppenmotiverad med träningen. Men med Beroca, massor av frukt, grönsaker och varmt thé ska den fördrivas ut ur min kropp! Har någon ett bra tips på hur man tränar under förkylning eller snabbt blir av med det så är det välkommet! Just nu är mina Slippiesar, fleecefilten och kuddarna på soffan är mina bästa vänner. Tyvärr har vi sällskap av Metodpraktikan - 200sidor kvar - den tar fan aldrig slut! Men det viktigaste denna veckan är som sagt gjort - ansökan är inne! Jag ger mig inte så nu får jag återigen be er hålla tummarna!

/Sanna som snörvlar vidare

Blockad!

Idag är en konstig dag! Det borde inte vara en konstig dag, men det är det - hemskt! Jag borde plugga, jag borde träna, jag borde säkert göra massor av saker men det enda som upptar mina tankar är mitt personliga brev inför denna ansökan. Jag sitter och vänder och vrider på det. Tänker ut formuleringar, förkastar dem lika fort för att komma på nya. Dokumentet på skärmen är utan ett enda tecken och det är mycket bakåtlutande och stirrande i taket alternativt ut genom fönstret.

Jag ska vara ärlig - jag är urusel på att sälja mig själv. Jag kan verkligen inte det. Jag vet att jag är en hårt arbetande person och jag har alltid fått det tillskrivit mig att jag är en ordentlig, ansvarstagande person som man kan lita på. Men när jag ska skriva om mig själv och varför jag så gärna vill bli polis så bara orden hamnar i en sabla röra. Allt jag skriver låter antingen skrytigt eller så förbaskat präktigt att jag klöks. Är jag så förbaskat präktig? Varför kan jag inte få ner den starka känslan som finns inom mig och som får mig att välja ett så kritiserat och utsatt yrke?

I vanliga fall har jag inga som helst problem att skriva saker. Det bara rasar ut ord när jag sätter mig vid laptopen och ibland är viljan att skriva så stor att jag känner att jag med lätthet skulle kunna skriva en bok. Jag skriver ju inte de kortaste blogginläggen och då är i regel även de riktigt långa rejält nerkortade innan de läggs upp. Men när det gäller detta som jag vill så gärna så står det still - helt still! Det irriterar mig något enormt! Jag ska se om taket kan ge mig lite inspiration.....
/Sanna som har en blockad i hjärnan just nu

Den stora bloggdöden?

Har den kommit nu?

För ett par år sedan skulle alla ha en blogg. Nu lägger allt fler ner sina eller lösenordsskyddar dem. Jag självcensurerar istället. Det finns mycket jag inte skriver om som ibland virvlar runt i min skalle och som väldigt gärna skulle vilja komma fram i skrift men eftersom jag inte känner alla som läser och inte kan kontrollera det heller så förblir det som tankar eller förs fram i samtal med vänner.

Det skadar förresten inte att inte skriva ner allt. En del kända bloggare klagar på att de känner sig stressade och pressade att alltid prestera nya och intressanta inlägg. Eller intressanta och intressanta. Hur intressant är en blogg egentligen? Andra skriver ner vad enda liten detalj som händer och det är nog inte hälsosamt någonstans. Jag skriver förresten inte för att vara "intressant", det skulle jag inte orka med i längden. Jag har under bloggens gång skapat några grovt tillyxade regler för mig själv om vad jag skriver och inte skriver som fungerar väldigt bra.

Denna bloggen har förresten ett dödsdatum och det är faktiskt Bloggers fel. Den dagen jag sätter min första tass på PHS, upphör bloggen att existera i sin nuvarande form. Orsaken är enkel, jag vill kunna skriva fritt och Blogger har alternativen fullständigt lösenordsskydd eller inget alls. Det kommer finnas något för nära och kära att följa men i vilken form och hur, får jag se över då. Polisutbildningen är inget som ska divideras okontrollerat i en blogg för vem som helst. Men det är ju inget vi behöver oroa oss för så länge det tar stopp efter fys-testet när jag försöker. Jag jobbar dock på det och hoppas att det går bättre nästa gång ;0)

/Sanna som rensar i sin blogglista

Ruttet humör & depp!

Om det är någon som undrar om det alltid går mellan de yttre gränserna i mitt liv så är svaret - JA! Mellanlägen är för de som prompt måste vela hela tiden. Ytterlägen is the shit då vet man vad som gäller och det finns inga gråzoner!

RPS har hört av sig och jag jublar inte, jag gråter!
Ringde min favvo-MP som är min ständiga posivitetsinjektion och han satte mig på rätt spår men det svider fortfarande och kommer göra ett par dagar till. Närmre bestämt tills på lördag, då ska jag vakna, vara på ett strålande humör, äta en evighetslång lyxfrukost och sedan träna så det finns ork och plats för kvällens begivenheter.

Fram tills dess ska jag jobba, deppa och tröstäta samt tänka fula tankar om RPS antagningssystem. I pauserna ska jag hålla tummarna för att valpen masar sig ut. Jag vet inte vad som ska till snart - hard core profylax?!? Jag sa juh att jag aldrig har två bra veckor på raken!

/Sanna som har virat in sig i en mental fleecefilt och ska kränga en hel chokladkaka!

Duktig flicka!

Det är en fullständigt mörbultad Sanna som sitter och knappar på sin dator såhär mitt i natten. Mörbultad räcker inte för att beskriva det hela, manglad, överkörd av tomten och alla hans renar - äsch, min kropp befinner sig i ett märkligt mellanstadie av utmattning, smärta, rastlöshet och energi samtidigt som John Blund har hällt två lasbilslass med drömgrus i ögonen på mig så vill inte sömnen infinna sig och den borde göra det omgående! Är det ingen som fattar vad jag svamlar om - jag har varit och gjort fystestet!

Gick av i måndags morse från jobbet och hade svurit på att bara sova 3 timmar för att kunna sova på natten och vara ordentligt utvilad. Det gick ju på häcken - 14:30 vaknade Sanna och slog upp de för dagen gröna ögonen - skit också! Lyckan var helt fantastisk hela dagen (eller vad som återstod av den) och släpade ut mig på stan, fixade hämtmat och peppade, peppade, peppade. Allt för att jag skulle få lite energi inför kommande tester. Vid midnatt kände jag äntligen lite trött och kröp till sängs somnade till min förvåning bara för att vakna 30 minuter senare - fan! Snurrade runt som jag vet inte vad för att somna igen vid 2:30 och vaknade efter 15 minuter tvärpigg - helvete! Snurrade runt till 4-tiden, gav upp och gick upp och satte mig vid datorn. Kröp ner igen strax efter 5 och försökte på nytt. Gav upp vid 6-tiden. Gick upp käkade frukost och drog på mig alla träningskläder. Började helt seriöst fundera på att kasta in handduken. Hur är det tänkt att man ska klara en tuff eftermiddag utan sömn? Kröp ner i sängen och sov till 8. Jag hade bestämt mig för att köra senast 8:30 så det blev till att ragla upp, dricka något sockerhaltigt, ösa ihop de sista sakerna och ner i bilen. Lyckan ringde och kollade så att jag inte försov mig och gav några sista peppande ord och uppmaningen "tro på dig själv!"

20 mil senare anlände jag i Växjö och bästa sammanfattningen av den staden är väl rondeller och rödljus. Det är som om hela världens rondellbyggare vid något tillfälle har samlats i lilla Växjö och haft VM i rondellbyggning - jezuz vad många rondeller där är!
Tipshallen gick ju inte att missa och missar man den ska man nog skaffa blindkäpp. Precis som förra gången jag var på fystest så verkar första delen av testet vara att hitta till vart rekryteringen har valt att ställa upp sina bord - de är alltid lite luriga och skyltningen börjar lite udda. Precis som vid förra tillfället, träffade jag på en annan lite vilsen deltagare och vi letade gemensamt oss fram. Eftersom vi var en hel timme tidiga, blev det till att sitta och vänta på en läktare (som senare under fystestet fick stöttor av snickare :0S). Det var väldigt glada människor som satt och väntade och vi hade väldigt roligt om än att vi alla var nervösa.

Inskrivning, uppvärmning och indelning av löpgrupperna. Precis som förra gången valde jag den som precis skulle klara det och springer först. Lite sista peppning från instruktörerna och oss själva och sedan gick startskottet. Jag hade en strategi för mitt lopp och den höll jag samtidigt som jag jagade för jag låg ohjälpligt sist. De som jag sprang om bröt och jag försökte hela tiden komma ikapp. Jag fungerar bäst när jag måste jaga så det gjorde mig inte så mycket att vara längst bak i kön men luften i hallen var vidrig och det hjälptes inte det minsta upp av att några glada killar satte igång att måla väggar och snickaren höll på med något som dammade. För varje meter blev det svårare att andas och på tredje varvet funderade jag starkt på att kasta in handuken och bryta, det var så tungt!! Men tack vare en stabil hejarinsats från en av instruktörerna, de som väntade och alla poliserna vid mållinjen tog den behornade inom mig över. När de upplyste mig att jag hade knappt två minuter på mig på sista varvet fanns där inte så mycket mer att ta av i min kropp. Benen var som betong. Passerade andra tidsutroparen som skrek en minut kvar och då var det långt till målet, passerade sista instruktören som skrek 25 sekunder nu och där och då kickade det sista pannbenet in, 180m kvar, det ska gå! Plockade fram det enda jag kan riktigt bra med att springa och tryckte upp en slutspurt och från något djupt inre kom där också ett vrål *ser generad ut* - Vräkte mig över mållinjen på exakt 00:10:15. Det är ingen bra tid, det är maxtiden men jag är godkänd och till skillnad från förra gången ska jag nu hålla igång träningen!

Sedan var det dockan, jag var så matt i benen att jag för första gången trodde att jag skulle gå bet. Men upp kom den och iväg kom jag. Sista stationen var Harres och det gick vägen utan problem för min del, bättrade tom på mitt resultat. Vid förra testet sprang jag på 15:någonting men denna gången var jag under 14 sekunder. Vi hade tyvärr en tråkig olycka på vår Harresstation med en tjej som skadade sitt knä. Hon var absolut inte otränad och jag vill bara påpeka en sak som även instruktörerna var noga med att lyfta fram. Funderar någon som läser här på att söka till PHS - snälla, träna era knän ordentligt inför fystesterna! Mycket hopp och knäböj mm det är viktigt! Harrestestet går snabbt och man måste ha tränat hopp innan annars kan det sluta illa. Jag led med tjejen som skadade sig. Hon och jag pratade en hel del under testet och skojade om att hon skulle springa för mig och jag skulle göra Harres för henne. Hon var skittrevlig och jag höll tummarna för henne och kunde inte göra annat än att krama om henne efteråt.

Testerna var över och det som återstod var den långa vägen hem i mörker, regn och dimma. Wee var kul att köra men blev ofantligt smutsig :0( Stereon fick gå för högsta volym hela vägen hem och det blev en kort matpaus. Magen var hungrig men det fanns noll och nada aptit så det blev till att nästa tvångsmata sig själv. Väl hemma hade Lyckan fyllt delar av kylen med öl, cider och Smirnoff ice. Dagens nu helt utmattade hjältinna, drack en halv smirnoff och åt lite ostbågar för att sedan i bästa fågelholksstil krascha i soffan, ett under att jag inte saglade ner den stackars soffkudden. Masade mig upp för att gå och lägga mig men nu vill inte kroppen vila för den ligger i sitt konstiga mellanstadie.

Så en sammanfattning av dagen då efter ett evighetslångt inlägg - nöjd med att ha klarat testerna. Missnöjd över att jag gav ett så spattigt intryck. Jag har bombat mig själv med socker hela dagen för att hålla mig vaken och blir väldigt stimmig och utåtriktad då. Väldigt stuttsig också så jag har väl suttit still ungefär när de har sagt åt oss att sitta och i övrigt roterat runt mig själv. Ett otroligt irriterande drag som jag inte får bukt med. Kroppen är slut efter att ha pressat sig själv till max (med tanke på att jag öste max på banan hemma för knappt tre veckor sedan och då med nöd och näppe klarade 12 minuter), det som har tagit hårdast är sömnbristen och bilkörningen. Luften var urusel i hallen och jag hostar fortfarande och allt smakar metalliskt -blä!

/Sanna som är glad över sitt godkända resultat!

Förberedelse för fystest - tillåt mig hånskratta!

Jag skulle ha varit ute och sprungit nu - skulle....
Det vräker ner, något isigt kallt skit vräker ner och det är halt! Själv sitter jag med igensatta bihålor och fryser så jag skakar. Större delen av kvällen har jag varit invirad i en fleecefilt och det enda sammanfattande ord jag kan komma på är - FAAAANNN!!!

Jag vet inte riktigt hur det hela ska gå vägen denna gången och det skrämmer skiten ur mig. Det har varit så mycket skit med träningen de senaste månaderna att jag är mer än nådigt trött på det. Förkylningar och inflamerade muskler om vart annat. Jag vet att jag låter gnällig men låt mig vara det en liten liten stund så jag kan bli arg, hitta något att trycka ifrån på och sedan kicka igång lite pannben och jävlaranamma.

Strategin som den ser ut nu är att åka dit, hitta sinnesstämning som passar för att pressa skiten ur sig själv, ge järnet och hoppas på att det går vägen. Det finns inte mer att be för i detta läget. Tiden har runnit ut för allt annat och jag är inte flickan som kommer stickandes med en sjuklapp för att komma undan såvida jag inte är döende. Funderar på att dra upp på löpbanan imorgon för en sista koll men vet inte om jag vågar. Tänk om tiden blir skitkass och jag tappar tilltron helt. Det som håller det hela uppe just nu är den bräckliga tanken på att jag faktiskt har klarat det en gång tidigare.

/Sanna som hatar att vara nervös

Hur långt räcker vilja?

Jag är i förakt av mig själv just nu. Jag föraktar det faktum att jag inte lyfte min lata häck ur soffan och upprätthöll min konditionsträning över sommaren. Jag föraktar mig själv för min inkonsekvens i min träning och jag fullständigt avskyr att jag går upp i någon form av superstress med löpningen och inte får ihop det. Egentligen borde jag dessutom sova nu men när jag väl sover så drömmer och oroar jag mig om 2km löpning på tid så jag vaknar hela tiden och när jag är vaken är det bara löpning som upptar mina tankar. Mitt axelparti är redan något som känns som betong och fjärilarna i magen får mig att må konstant illa.

Jag försöker intala mig själv att om jag bara lägger manken till resten av månaden så fixar jag det. Jag försöker andas lugnt när jag springer och jag har som målsättning att jag ska röra på mig ordentligt på något vis varje dag. Igår blev det ingen löpträning men det blev 2 timmar gå och springa totalt 36 våningar trappor. Jag var svettig och flåsig så det både räckte och blev över. Jag vet att man får värsta hejarklacken iform av alla de andra som springer på testdagen och jag vet att man har massor av hjälp iform av tidsutrop och de poliser som sköter tidtagningen talar också om hur man ligger på det och det är bara att ta fram pannbenet om de ropar att att man måste öka, där finns andra som man kan ta rygg på och som kan dra en. Jag vet allt det, jag vet att jag har ett rejält pannben och en rejäl vilja men just nu och idag, tvivlar jag på att det tar mig hela vägen fram.

Jag önskar att jag kunde få ihop det hela mentalt, det hade hjälpt en bra bit på vägen. Men jag vill så gärna komma vidare i processen och detta med löpningen är och förblir min största ångesttomte i hela uttagningsförfarandet. Svenskprovet var det andra och det slipper jag att göra om. Samtalet med de två konstaplarna är den sista ångesttomten och ärligt talat, hade jag kunnat byta löpningen mot extra lång grillning av de två just nu, så hade jag gjort det!

När jag var liten, hade jag en bok som hette "Jag vill, jag kan, jag gör det!" Det var en av mina favoritböcker. "Jag vill" råder det inga som helst tvivel om. Det tog lång tid att ens våga yttra orden "jag vill bli polis", det tog ännu mer kamp för att orka stå emot familjens motstånd till det och att läsa upp betyg och allt annat som krävdes så "jag gör det" är uppfyllt med råge. Det är bara "jag kan" som lyser med sin frånvaro just nu och det är en väldigt viktig pusselbit.

/Sanna som vill men har väldigt svårt att se ett "kan" idag.

Där kom den!

Precis när jag nästan hade gett upp hoppet och ledsamt tittade på Lyckan och sa "Jag blir inte kallad, men jag kommer fortsätta löpträna hela vintern, för jag ska springa Lidingöloppet nästa år", precis då - kraschade min lilla drakes internet!

Jag vet inte vad det är för fel på den. Processorn varvar upp och hela datorn jobbar på 100% och den tappar internet och blir bara seg. Jag har försökt kolla om det är i samband med att jag har Winamp igång samtidigt som Firefox, för många gånger har det bara varit just de två programmen igång men idag var inte det fallet. Jag blir verkligen inte klok på vad som är fel. Några förslag?

Stängde av det lilla åbäket och startade den på nytt och allt var som vanligt igen. Bestämde mig för att kolla mailen igen (jag har kollat mail och PAS massor de senaste dagarna) och där var det tomt, gick in i PAS och där låg den - min lilla dröm/mardrömsbiljett. Kallelsen till FYS-testet, en delbiljett på färden till den utbildning och det jobb som jag vill ha över allt annat. Mardrömmen är åter de förbaskade 2 km som ska avverkas men det ska gå! Med delbiljetten kommer 1miljon magiska fjärilar som tar ett raskt skutt från meddelandet och rakt in i magen på en och sedan sätter igång att fladdra runt.

Nu ska jag till banan, tänka positiva tankar och springa som jag aldrig har gjort något annat och klockan har jag härmed förklarat krig emot!

/Sanna som nästan trodde att det var kört denna gången

Hur svårt kan det vara nu då?

Rekryteringen till Polishögskolan är ingen svår sak, tvärtom den är ganska enkel - svenskprov, fysiska testet och centrala testerna (CT). På vägen till testerna passerar man inte en hel polisklass som är ute på gräsmattan och brottas och vrålar. Det passerar inte en drös polisbilar och folket som söker är definitivt inte kaxiga, uppkäftiga och arroganta - tvärtom är alla väldigt tysta, sammanbitna och nervösa. Hur i hela friden kan man efter noggrann research få till det uppåt väggarna fel som man får det i "Se upp för dårarna" ??

"De flesta poliser vill inte se svenska deckare eftersom poliserna är så dåliga" stod det i tidningen idag - No shit Sherlock! Jag har under större delen av min uppväxt hört och sett min far vrida sig i våndor samt irritera sig över alla polisiära fel som begås i svenska polisfilmer och det blir inte bättre med åren heller. Lyckan har fortfarande hysteriskt roligt åt tv-serien "Poliser" eller vad den nu hette, kass var den i alla fall. Det stora skadeglädjemoment består i en sekvens där en av skådespelarna ska dra igång blåljus och siren och det zoomas in i på skådespelarens hand när han dramatiskt trycker in (trumvirvel tack!)..... knappen till bilens ac-funktion! Gratulerar du har nu stängt av bilens ac, kan du vara vänlig och dra igång blåljustivolit på taket nu?

När den tv-serien släpptes så omskrevs det i media hur otroligt mycket rådgivning seriens skapare hade fått från polismyndigheten under filmningens gång och hur autentisk den skulle vara - tillåt mig sucka och höja på ögonbrynen. Skulle verkligheten se ut sådär skulle i alla fall inte jag vara intresserad av yrket. Givetvis undrar jag vem rådgivaren var eller om det var så att rådgivaren förtvivlat slet sitt hår och serieskaparna gjorde som de ville i vilket fall som helst. Jag tror faktiskt på det sista för så dålig rådgivning kan de omöjligt ha fått. Serien lämnade ju i sista avsnittet en öppning för en fortsättning men en sådan har vi lyckligtvis inte sett och jag håller tummarna för att den är för evigt begravd längst ner i SVTs arkiv.

Jag förstår varför poliser vrider sig i vånda när de ser sitt yrke uppmålas så stereotypt och klyschigt. Det är ungefär som att jag blir lätt störd av att alla vakter som porträtteras i svensk film är stora anabolstinna gorillor med rakade huvuden som inte kan göra något annat än att pryla upp folk som inte gör som de säger - lägg av! Får vi inte nog med yrkesstereotyp dynga från kvällstidningarna - måste vi ha det i vår filmindustri också? Har folk inom den världen inte bättre fantasi än så?

Nu kan förresten alla som vill bli poliser! Ett företag som tillhandahåller skådespelare, statister och polismateriel till filmens underbara värld kör casting och letar efter nya ansikten. Jag suckade lite uppgivet till Lyckan och sade att jag kanske borde söka. Det känns lite uppgivet och motigt just nu och det kändes just där och då som att det var så nära polisyrket jag någonsin skulle komma. Lyckan tyckte att det var det dummaste han hade hört och så slog jag de dumma negativa tankarna ur huvudet. För det är nämligen så det är att söka till PHS Helena Bergström! En förbaskat lång väntan där man pendlar mellan hopp och uppgivenhet i en kamp som man kan påverka ytterst lite.

/Sanna som inte heller ser svenska kriminalfilmer

Superhjältinnan är sjuk

Eller i alla fall kändes det så när jag av kollegor fick hjälp att inse att det bästa för mig, var att sätta mig i bilen och åka hem. Då var klockan 13 och jag hade förbrukat den tillåtna dagliga dosen av panodil och fortfarande dunkade huvudvärken. Varje larmsignal, varje nyckelskrammel, varje radioblipp, ringande telefoner mm triggade känslan av att någon slog mig i tinningen med en knytnäve. Det i kombination av en väldigt hektisk dag på jobbet fick mig att hänga över tangentborden och må riktigt rutten utter.

Kollegan som skulle sluta 16 tog över min position eftersom hennes är en av de få som vi inte har måste-bemanning på och gruppledaren skickade hem mig på stående fot. Kollegorna påpekade även att jag kanske borde ta det lite lugnt igen varpå jag replikerade att "men jag är ju superhjälte, jag kan inte bli sjuk" Min kollega föste mig milt ut genom dörren med orden "hem och sov superhjälten!" sedan propsade hon på att jag skulle ringa när jag kommit hem så de visste att jag var säkert hemma. Som hon uttryckte det - "vi övriga har familjer som märker om vi är sena hem. Lyckan vet vi ju aldrig var du har så det kan ju dröja timmar innan någon saknar dig". Snälla kollegor om än att de är lite snett på det. Jag vet var Lyckan är och kör jag hem tidigt så vet Lyckan det med - allvetande person dendär Lyckan =0>

Väl hemma väntade svalt mörklagt sovrum och sängen. Nu några timmar och lite mat senare mår jag mycket bättre och först funderade jag på om jag kanske inte kan jobba imorgon i alla fall men sedan insåg jag att det nog faktiskt är bättre att sova ut och får återhämta lite. Min kropp är full av muskelknutor efter fyra dygn av ständig beredskap och sömnbrist. Ikväll blir det en mugg varm Hyllesaft och sedan ska jag sova och inga dumma larm kommer väcka mig imorgon och mår jag bättre då funderar jag på att gå till simhallen och försöka simma ut spänningarna. det brukar fungera riktigt bra och dessutom har mitt kort till simhallen legat oanvändt alldeles för länge.

Ah just det! Mail från RPS dag min nya ansökan är granskad och jag är åter godkänd och nu är det "bara" att träna och hoppas på att jag även denna gången blir kallad till fystestet. Gymkort ska inköpas på onsdag och kan jag bara få ut vad nu infektions-bacilusk-virus-mög som har invaderat min kropp, kommer jag kunna pressa på lite hårdare med träningen igen.


/Sanna som inte mår så bra och sitter invirad i en filt

Så trött!

Vaknade av att telefonen ringde för en stund sedan. Det var Damens nya ägarinna, hon var på banken och ordnade en bankväxel och ville bara dubbelkolla stavningen av mitt efternamn. Jag var sådär lagom seg i huvudet efter att dels ha jobbat hela natten, dels ligga minus på sömnkontot redan från början och slutligen tyckte jag härom dagen att det var en skitbra idé att ta den lediga tvättid som fanns idag på förmiddagen, till att tvätta Damens alla smutsiga täcken.

Typiskt att stallets stora Wascator-maskin, packade ihop just nu när Damen ska flytta och jag vill skicka med allt rent och prydligt. Tydligen har hela södra Sveriges Wascatortvättmaskiner lagt av på en och samma gång, för killen som servar och lagar, kunde inte komma förrän nästa månad. Var en stygg flicka och bokade tvättid hemma i tvättstugan, där man garanterat inte får tvätta täcken och hästpryttlar. Fullt förståeligt, för jag använder bara den största av de två maskinerna och även om ett täcke får plats i den så roteras det inte runt tillräckligt för att bli ordentligt rent. Grejorna blir renare men inte så rena som jag skulle vilja att det var och jag har dessutom en storstädning av tvättstugan att se fram emot när jag är klar så jag inte får klagomål. Det är i alla fall ingen risk att jag måste tampas med strumpgnomen idag för Damen har inga strumpor! :0)

Problemet med att ha jobbat natt och ha tvättid är ju att man måste upp en gång i timmen och skifta om. I ursprungsplanen ingick det att jag skulle ha Lyckan till hjälp så att jag kunde sova lite mer sammanhängande men det var ett sådant där möte på Lyckans jobb där de anställda diskuterar möjligheterna att doppa arbetsgivaren i tjära och fjädrar så det var bara att skrinlägga ursprungsplanen och ställa väckarklockan. Varför inte tvätta i eftermiddag, undrar ni säkert nu - går inte! Idag ska alla flickorna i stallet ha en avslutningsritt ner till havet, där vi ska plaska runt järnet! Jag är beredd att ta lite trötthet för att kunna genomföra det. Vi ska dessutom ha paparazzis med oss som både videofilmar och fotograferar. Det ska bli skitkul!

Därefter är allt klart. Lördagen kommer bestå av pyssel och packande av Damens tillhörigheter. En absolut sista ridtur på ridbanan och på söndag är det dags att hämta hästtransporten, stuva in alla pryttlar och Damen och sedan bär det av norrut till Damens nya hem. Lyckan följer med som morliskt stöd och det är jag glad för. 3 timmar bakom ratten med så mycket känslor som cirkulerar inombords är det skönt att ha någon med sig som kan prata med en, trösta lite och bara se till att allt går bra. Jag har fått låna Gammelvargens bil för att dra hela lasset. Gwen känns inte så driftsäker med tanke på alla problem jag har haft med kylaren mm under sommaren. Vill inte riskera att jag står med en havererad bil med påkopplad och lastad transport, någonstans ute på motorvägen.

Nu ska jag i mitt zombifierade tillstånd försöka koka lite nudlar - utan att åter lyckas med konststycket att bränna dem. Jag fattar inte hur det går till, jag bränner aldrig något i köket och är helt ok när det kommer till konststycket att laga mat men mina "jag-har-jobbat-natt"-nudlar har den senaste tiden haft en förmåga att fastna i grytbotten hur jag än gör! När jag har käkat ska jag mitt i all känslomässig storm försöka få ihop ett grymt bra personligt brev till min PHS-ansökan för nu går snart tiden ut igen. Både favvo-MPn och Lyckan har kommit med bra tips så jag borde kunna få ihop något vettigt. Problemet är att mina tankar just nu occuperas av Damen och jag har en fokus som är obefintlig - blir galen på det!

/Sanna - trött, ofokuserad och virrigare än vanligt

Studier & mysig utflykt

Egentligen borde jag sitta och knappa på mitt personliga brev till PHS just nu. Jag har fått massor med goda råd av favvo-mpn som går och "dräller" uppe på PHS i Stockholm (ja, jag är avundsjuk!), jag ringde till honom strax innan jag skulle upp till Gammelvargens sommarstuga och var allmänt deppig över att ha åkt ut i samband med uttagningarna till CT på ren "otur". Favvo-mpn är som vanligt en av de mest positiva människor jag känner och vände mitt humör på 5 röda, underbart med sådana vänner! Jag och favvo-mpn har jobbat ihop, svurit ihop, skurit oss på de förbannade glasskivorna ihop och skrattat massor ihop. Det som skiljer oss åt är att han visste att han skulle bli polis långt innan jag ens hade kommit på att det var yrket för mig. Alla tyckte det var mycket märkligt - ung tjej som var rondväktare med noll ambitioner att söka PHS - haha det var då det! Nu är jag studenten (det måste jag ju vara eftersom jag pluggar mer än jag får arbetstimmar och jag har bytt jobb två gånger sedan dess) som har ett stort hägrande mål - PHS - jag kommer inte ge mig om jag så ska behöva springa fystest tills jag spyr!

Men tillbaka till personliga brevet. Med hjälp av Lyckan och favvo-MPn, helt oberoende av varandra, goda råd har jag nu ett helt nytt upplägg och båda lovar att korrekturläsa och kritisera. Suveränt med bra back-up! Träningen känns som den är igång och jag fick faktiskt ett väldigt bra formresultat - inte under tidsgränsen för så högt hade jag inte målet med den dagens träning. Men pulsen var helt OK och tiden var trots en väldig massa gång över förväntan. Känns tryggt och jag har ju lovat mig själv att jag inte ska ha en upprepning av förra fystestet om jag blir kallad igen. Dvs jag ska inte springa in på 10:14 när maxtiden är 10:15 - snacka om Hollywood-moment. Jag spurtade för allt vad jag var värd och ansvarig polis backade ut på banan och räknade ner sekunderna när jag närmade mig mållinjen för att vråla till mig att att jag godkänd samma sekund som jag passerade. Nästa gång ska jag trots min kortdistansbyggda kropp springa snabbare - det har jag bestämt och hallå intervallträningen som ska hjälpa mig att uppnå det... blä! Men vill man något så...

Nu till dagens utflykt då - snälla underbara Lyckan, vilken fantastisk person! Jag är så tacksam för att vi kan resonera med varandra om precis allt och att det blev precis som vi hade tänkt oss och att vi tog chansningen - kan det bli bättre? Inte en chans!
Sedan var det den förbenade Panduro-affären och jag håller Malin och mina pärlande kollegor ansvariga - jodå, det blev pärlor till det tydligen helt (numera) oumbärliga halsbandet till den nya klänningen och till mitt försvar, scrapbook-albumet. Sedan blir det ju inte bättre av att Bästa vännen säger "det blir ju jättefint" - förrädare! Nu när vi är konkurrenter om platserna passar det minsann att uppmuntra Sannan till att hålla på med saker som hon inte har tid med - vet skäms! I övrigt var utflykten fullständig succé, vi fick betat av allt vi hade på vår lista. Lyckan fick sin ryggsäck och jag fick min cheesecake på fiket, samt nöjet att slänga käft med Bästa vännen och hänge oss åt lite skvaller.

I helgen är det festival, marknader, besök av anhöriga samt den sista städningen av stallet som gäller! Helst ska jag hinna med en eller två lektioner i den fotobehandlingskursen. Man har ett år på sig att avsluta kursen men jag skulle helst vilja ha den avklarad innan jul för till våren, då skulle jag vilja läsa en annan kurs ihop med de återstående 15hp rättsociologi i den 30hp-kursen som jag påbörjar på måndag. Har en hel uppsjö av 7,5hp-kurser som jag vill läsa samtidigt som jag läser rättssociologi och fortsätter ansöka till PHS.

Jag har under skrivandets gång bestämt mig för att "hålla kväll" och avnjuta lite vin och bege mig ut i kvällen och införskaffa lite kvällsmat!

/Sanna som ska gömma pärlorna tills brevet till PHS är klart!

Fixelidon!

Är det någon mer än jag som har uppfattat den lilla tonen av kyla i luften, trots sol, de senaste dagarna? Det där som gör luften härligt klar och man andas med otrolig lätthet?
Den har effekten på mig att sommarens värmeslöhet försvinner i ett svep och jag har massor av underbar energi. Visst är det tråkigt att det kanske inte blir fler dagar med bad på stranden (vilket vi får hålla tummarna för att det ändå blir) men jag älskar att komma igång igen. Hösten och framför allt den tidiga delen av den är min favoritårstid.

Så med massor av energi i kroppen, vad tar man sig för då?
Jag har gjort massor bla ringde jag till rekryteringen och pratade om min lilla ansökan. Det var en väldigt trevlig kvinna som svarade på telefonen och hon tog sig tid att över telefon lite snabbt och lätt skumma igenom min ansökan. Jag vill ju så gärna bli polis och jag ger mig inte än när det gäller att söka. Nu är det ju hög tid att börja knåpa på ansökan till höstens omgång och jag ville veta om det i min ansökan fanns något konkret som man kunde peka på att just detta ex det personliga brevet, var inte starkt nog och det bör jag jobba med. Den trevliga personen i andra änden av linjen svarade efter en lång tystnad att jag hade en väldigt bra ansökan och det saknades ingenting i det. Jag hade helt enkelt bara haft otur när 2200 personer skulle bli 905. Jag fick rådet att finnas tillgänglig på mobiltelefon ifall det blev så att folk som hade blivit kallade inte dök upp och visst hade det varit underbart om det blev så och inom mig har ett litet hoppets ljus börjat brinna men jag vet ärligt talat inte om jag vågar låta det fortsätta göra det. Jag skulle bli så besviken om jag inte fick ett telefonsamtal. Men så länge det är litet kanska det kan få vara kvar - vad tror ni?

När jag ändå var igång ringde jag och kollade angående jobbet jag sökte i slutet av våren och som jag skulle få besked på nu men det var det mest virriga besked jag någonsin har fått och ärligt talat är jag rätt trött på branschen jag just nu jobbar i. Jag tror bestämt att det är dags att hitta något annat i en helt annan bransch. Skulle kunna tänka mig dagtid, mån-fre och heltid, precis som alla andra. Hittade ett par annonser på platsbanken som verkade intressanta och jag ska försöka knåpa ihop lite ansökningar

I övrigt har energin räckt till att fixelidona med saker som länge har behövts göra här hemma. Äntligen börjar de allra sista och sega spåren av flytt försvinna. Ni vet hur det blir, man ställer något på en plats "så länge" och sedan blir det till förtret stående där en hel evighet utan att något händer. Underbart att slippa de grejerna och sånär på en hylla samt en drös tavlor som står på golvet så är det nästan fix och färdigt. Jag är världens sämsta på att bestämma mig för var tavlorna ska hänga och så blir de stående eftersom jag inte vill ha en massa onödiga hål i väggarna. Det är väl iofs lite motsägelsefullt eftersom personen som hade lägenheten tidigare, flyttade runt sina tavlor i parti och minut med väldigt många skador i väggarna som följd. Men det blir ju inte bättre av fler så tavlorna står på golvet tills allt är bestämt.

Sedan hade jag ju inte varit en normal flicka om jag inte hade shoppat lite nu inför hösten. Igår blev det en ny klänning, vanliga enkla bomullstoppar, tröja, polotröja att bla ha under klänningen och en ursnygg skjorta. De flesta grejerna shoppades - hör och häpna - inne på Gina Tricot, jag har sällan till aldrig kunnat hitta kläder som passar mig hos den kedjan tidigare men nu så! Riktigt snyggt också. Vilda jakten på en brun kjol som kan bäras till tröjan har också inletts men hitentills har jag kammat noll eftersom alla har haft fel nyans. Sedan blev det bom på en ursnygg väst och kjol inne i en mindre butik. Storlek 40 som var den enda som fanns kvar som passade mig någorlunda, satt precis kvar men gränsen till för stor. När jag nu sätter igång att träna igen kommer det dröja en knapp månad innan den är alldeles för stor och som modellen var skuren och sydd fanns det inte en chans i världen att den skulle gå att sy in - attans! Butikspersonalen var för övrigt fullständigt ointresserad och då känner man ju inte sig så motiverad till att leta upp något annat. Kvar på min shoppinglista finns nu ett par svarta stövlar och lite skolpryttlar i form av block mm inför skolstarten. Det känns lite knepigt att man ska börja läsa något och fortfarande inte har fått ett startdatum...

Det händer i alla fall saker i mitt liv, jag har bara ingen större lust att hänga vid datorn just nu för det kommer jag göra så att det räcker och blir över i samband med mina internetbaserade studier under hösten.

/Sanna som har massor av energi och far runt som en skottspole :0)

Det var det!

Beskedet har kommit och jag jublar inte så ni kan ju räkna ut hur det gick.

På dagens to do-list: Lägga upp ny plan för löpträning!

/Sanna som har komponerat 8 nya svordomar på 10 minuter

Knäpp nu då?

Antal gånger som jag har kollat i PAS idag: 10
Naglar: Fortfarande intakta
Nackont: Jupp!
Fjärilar i magen: Är det någon som har en stor fjärilshåv? Jag vill vräka dem!

Det blev inte ett dugg bättre när jag fick falskt alarm iform av att min msn talade om att jag hade ett mail som låg och väntade. Mitt hjärta slog en frivolt och min hjärna jublade övar att våndan var över. Det var från universitetet och rättssociologin. Jag har anmält mig till två föredragskvällar, den ena om studieteknik och den andra om studiestresshantering. Tänkte att det kunde vara bra att höra vad andra har för åsikter, tips och idéer. I vilket fall som helst hade de fått min anmälan och jag var välkommen.

Inatt ska den ypperligt söta kaninen som har bosatt sig intill en larmsensor samt min stickning avhålla mig från konstiga tankar och beräkningar. Jag försökte vila innan jobbet men kunde inte slappna av och somna. Försökte läsa bok men läste om samma sida 10 gånger och tänkte på min PHS-ansökan samtidigt som jag försökte läsa om hur en kille slår sig fram på fel sida lagen som kokainförsäljare...

/Sanna som fortfarande är nervös och antagligen kommer vara det ett bra tag till trots Lyckans mycket kloka ord om att tänka på annat.

Knäpp?

Jag har varit vaken i 48 minuter. På den tiden har jag hunnit duka fram frukost och kolla PAS 3 gånger, komma med massor av teorier kring när beskedet kan tänkas komma baserat på när tidigare meddelanden har skickats ut samt dubbelkollat med mobilen och kalender att det verkligen är v.31. Jag har dessutom skrivit fel lösenord på datorn två gånger och skrivit fel lösenord på PAS 2 gånger...

Glöm vad som sker i vad som händer i själva antagningsprocessen, den som överlever anspänningarna inför varje delmoment utan att bli ett vrak är det bara att stämpla MVG i rutan brevid frågan "Lämplig som polis?" - eller är det nervositeten som talar?

Jag har nacksmärtor och ont i magen samtidigt som en miljard fjärilar har flyttat in utan min tillåtelse. Jag har däremot mina naglar intakta än så länge...
Nu ska jag försöka tvinga i mig frukost och sedan ska jag iväg till stallet och rida Damen så jag håller tankarna på annat för en liten stund.

/Sanna som är nervös, vill ju så gärna....