Inte imponerad av SVT

Det har nog inte undgått någon att SVT ska göra ett nytt hundprogram och att det ute i cyberspace, byggs barikader och protesteras hej vilt. Själv begriper jag inte varför det ska vara så förbaskat svårt att skapa ett hundprogram som är vettigt och på ett begripligt sätt kan föra fram det som är viktigt när man tar på sig ansvaret för ett husdjur.

I grunden kan idén vara nog så behjärtansvärd. Det finns massor av vuxna hundar som sitter i hundstallar och där engagerade frivilliga söker med ljus och lykta efter nya hem innan deras korta tidsfrist löper ut och man tvingas ta bort friska hundar. Det behöver belysas att det finns ett alternativ till att köpa hem en valp.

Det är förresten inte bara i hundstall som det finns hundar som behöver nya hem. Det finns massor av annonser på blocket och andra annonssidor. Det är inte heller ovanligt att kennlar har hundar som har kommit i retur av ett eller annat skäl. Hunden i vårt hushåll är ett exempel på den sistnämnda.

Det som jag inte tycker om med programidén är att familjerna ska ha hem en mindre flock hundar och sedan välja bort efter hand. Ansvariga för programmet jämställer det med att man lämnar hem sin hund hos en bekant ett par dagar och det tycker jag är beklagansvärt långt ifrån sanningen.

Lämnar jag hem min hund hos en bekant som har andra hundar så har vi varit där tidigare och "inskolat" oss på den platsen. Hundarna som finns där är redan trygga i de regler och den ordning som råder och det finns en rangordning. Viktigast av allt, där finns ett lugn och en trygghet.

För det är just lugn och trygghet som en omplaceringshund behöver. Den behöver få tid att hitta sin plats, få förtroende för sin nya flock, att få landa och känna att här, här är jag trygg. Det är inget som sker på ett par futtiga dagar. Det är inget som sker när det landar en mindre flock där alla hundarna är "new kids on the block" och där de som ska ha hundarna i sin vård, kanske inte är de mest rutinerade hundmänniskorna.

Det är nämligen min nästa kritiska punkt. Vad händer när SVTs kameror slutar filma och stålkastarna släcks? När SVTs okända men omskrivna "hundexperter" försvinner ur bilden? En omplacering har sina negativa sidor. Har hunden farit illa tidigare så kan den ha tillitsproblem som yttrar sig på olika sätt. Den kan vara rysligt understimulerad eller ovan vid regler. Vad händer när hunden sätter sig upp och utmanar sin nya omgivning?

Själv är jag uppvuxen med hund, Lyckan är uppvuxen med hund och vi stod bara och stirrade på den grå unghunden som hade gjort entré i vårt hem och hade starka åsikter om vem som bestämde och hur saker och ting skulle vara. Naturligtvis gick de rakt emot våra. Våra kunskaper skulle snart vara satta på prövning och det var ingen självklarhet hur utgången skulle bli. Dessutom var det ingen quick-fix, ingen falsk Cesar Millan-lösning på 15 min.

Att ta hand om en hund är ett enormt ansvar. Få hundar är lyckliga med att bara få godis, klappar och enstaka promenader. Vi ska visst påvisa att det finns massor med hundar som behöver nya hem men SVTs hund-Robinson är inte sättet att göra det på.

/Sanna som inte gillar när djur riskerar att fara illa för nöjes skull

När jag blir tant

När jag blir 97 år gammal vill jag också ha en tax och tävla lydnad!

George Richards & Hummel at Dachshund Speciality 2009 from John Richards on Vimeo.

/Sanna som är mäkta imponerad

Valputställning

Var på Sydskånska Kennelklubbens årliga valputställning i Malmö igår. Det är ett arrangemang som har gått från att vara väldigt trevligt till att nog vara den sista gången jag åkte på det.
Det har blivit riktigt uruselt på många sätt och vis och degenererat fullständigt. Tråkigt för det har tidigare varit en trevlig tillställning så trevlig att tom jag som inte räknar hundutställningar som ett nöje, smått har sett fram emot den.

Det började redan när man kom fram. Parkeringen var full och den anslutningsväg som tidigare kunnat slussa ner bilarna till den alternativa parkeringen var avgrävd. Men istället för att snabbt och smidigt smälla upp några skyltar i de intilliggande korsningarna som kunde skickat ner en till parkeringen så fick folk köra fram hela vägen till infarten och sedan köra runt hela kvarteret. Lägg där till att anvisningarna för det hela kom från en oengagerad och otrevlig funktionär så kändes det ju inte så välkomnande. Väl runt kvarteret så var parkeringspriset höjt - jippi!

Efter att ha traskat upp till Malmömässan var det dags att gå in. Köerna evighetslånga och det står av någon anledning utställare i kassaköerna. Det står också 10 funktionärer och glor men ingen gör en ansats till att vinka in utställarna i veterinärbesiktningskön istället utan det får de besked på när de kommer fram och sedan får de byta plats. Att man sedan efter så många år som Mässan har användts, är det helt fantastiskt dåligt att man inte har möjlighet att betala med kort. Själv har man lite koll på det men det var många besökare som vände i dörren. Om de kom tillbaka senare vet jag ju ingenting om. Långsam och oengagerad personal i kassan.

Väl inne så var det bara att strosa runt och titta på alla härliga valpar. Men man fick se upp vad man satte fötterna det var kissfläckar lite varstans. Jag vet inte om det är en ny generation utställare på gång eller vad det beror på. Men många verkade inte ens medvetna om att det fanns sågspånshinkar, kvastar och skyfflar utplacerade. Någon enstaka av de äldre och rutinerade damerna som man känner igen sedan tidigare utställningar, gjorde tappra försök att strö ut och sopa upp men de flesta av funktionärerna gjorde som vi besökare. Hoppade över pölarna och gick vidare. Har jag betalt inträde så städar jag inte - glöm det! Dagens stabilaste insats kom från damerna vid sekreteriatsdisken som hade järnkoll på vilka hundar som var i vilka ringar och vad som skulle hända - hatten av för er!

I den ena hallen var doften av hundbajs lätt bedövande. Jag är medveten om att det är en valputställning och att inte alla valpar klarar av att hålla sig men då är man som ägare skyldig att städa. Svårare än så är det inte! Lämnar man kissfläckarna, det utspillda kaffet mm på golvet hemma också? Malmömässans lokaler är dessutom risigare än risigast. Toaletterna är äckliga, sodexhomatbaren under all kritik och sedan länge borde ett alternativ ha sökts upp.

Hade tänkt passa på att shopa lite saker som vi behöver till träningen men blev besviken där med. Det fanns knappt några försäljare och av de som var där hade de långt ifrån det stora utbud de brukar ha, med sig. Det blev till slut en tävlingsmapp i Agrias monter. Den gick segrande ur konkurrans från mappen i Royal Canins monter. Agria-mappen vann på att den var tjockare, hade fler plastfickor och var blå och verkade vara bättre gjord. Man kan ju inte ha en rosaröd mapp till en hane heller ;0)

Innan vi åkte hem påannonserades det agilityuppvisning - kul! Jag och övrigt sällskap traskade över dit och möttes av några tappra hundungdomar som var på fel plats vid fel tillfälle. Man släpar inte in nybörjare på en stor utställning! Tjejerna kämpade tappert med sina hundar men efter en stund blev det plågsamt att se en liten tjej gång på gång försöka övertala sin lilla hund att hoppa när den inte ville och var helt bortkopplad. Där var ett par duktiga ekipage men på det stora hela var det en katastrof. Det var inte rätt mot tjejerna, det var inte rätt mot publiken och det var definitivt inte rätt mot hundarna!

Så vad ska man göra åt detta elände? Mitt förslag är att man försöker hitta ett nytt ställe att ha utställningen på. Malmömässan har gjort sitt och såvida SSKK inte får ha sin utställning där gratis så finns det inga skäl att anlita mässan. På andra ställen tar man stora idrottsarenor till hjälp för att hålla utställningar och detsamma borde väl kunna göras här. Skyddsmatta på golvet som hundarna dessutom faktiskt kan tänka sig springa på, hade inte heller varit så dumt. Att se duktiga hundar halka runt på ett halt betonggolv är bara tragiskt. Enklare, tydligare och mer lättillgänglig parkering behöver kanske inte nämnas.

Bättre skyltning om vart man kan hitta pryttlar för att städa upp 'olyckor' och funktionärer som ser till att det blir gjort. Nä man är inte funktionär för att vara polis men ibland får man hålla folk i öronen så de lär sig. Information i PM om vad som gäller på en utställningsplats. Folk läser inte reglementet uppenbarligen och då får man trycka upp det i nyllet på dem. Istället för uppvisning - kör en riktig agilitytävling. Det hade garanterat varit uppskattat av alla agillityutövare som törstar såhär års. Det kommer garanterat fler säljare om det finns fler tävlande. Sponsorer är aldrig lätt men är ett måste.

/Sanna som inte åker på Malmö-valp så länge det är kvar på mässan

Grå är krasslig

Tappra lilla vovven, vi var och tränade igår och jag märkte rätt snart att det inte stod rätt till. Det fanns ingen motor alls i hunden och så fort vi hade gjort ett par moment och jag belönade honom så tassade han in i skuggan av ett träd och lade sig ner. Ligga ner frivilligt? Min hund? Började smått misstänka att den var döende, för det där med att ta det lugnt är liksom inte Grås grej alls. När han några timmar senare lämnade det ultimata beviset på att magen var dålig så ringde jag Grås uppfödare och bad om råd. Internetforum och skonkoster i all ära, men när min hund är sjuk så vill jag prata med veterinär eller någon som har hund av samma sort och erfarenhet.

Efter långt samtal, promenerade jag och Grå till kvällsöppen närlivs och köpte morotspuré. Grå satt tyst utanför och väntade - definitivt sjuk. Grå är aldrig tyst när man lämnar honom. Han avskyr att bli lämnad och lämnas man utanför en affär så skäller man. Bra på det viset att jag aldrig behöver oroa mig för att han blir stulen. Men mest är det pinsamt att han inte är tyst. Hemma blev det någon matsked puré, kraftigt utspädd med vatten. Grå pep större delen av kvällen för att han var hungrig men mer mat blev det inte.

Nu på morgonen har jag varit på veterinärkliniken och köpt Diasanyl och ett foder som ska hjälpa mage och tarmar igång. Köpte så vi klarar oss över helgen och så får vi se hur det ser ut på måndag. Fodret ska ges i små portioner, varannan timme första dygnet. Sabla tur att jag jobbar natt och har precis pratat med min chef, Grå får följa med så jag kan ge foder.

/Sanna som har en låååång helg framför sig

Tröttsam hunddebatt

Har följt en tråd på ett forum om en mindre hund som har blivit biten av en stor aggresiv hund. Nu har man i sedvanlig ordning bara en persons beskrivning av vad som har hänt och hade tråden behållit fokus på frågeställningen "vad gör jag nu?" så hade det faktiskt varit en väldigt intressant tråd att läsa.
Givetvis har ägaren gjort det mest akuta. Hunden har transporterats och befinner sig på djursjukhuset och frågeställningen var mer riktad på hur ägaren ska gå till väga för att åtminstonde få till ett munkorgstvång på den aggresiva hunden. I samband med skadornas uppkomst var nämligen hunden kopplad men ägaren orkade inte hålla tillbaka den.

Det tröttsamma i debatten är att nu kommer genast "elaka stora hundar vs små snälla hundar"-tjafset igång. Det kastas ur sig saker som "hur många med stora hundar har egentligen koll på dem?" och naturligtvis är det alltid de stora hundarnas fel om en liten hund blir svårt biten!
Har jag sagt att jag avskyr när man tillskriver hundar mänskligt tänkande och logiska slutsatser?
Jag är så förbenat trött på alla som tycker att alla stora hundar är elaka bestar när de vid vissa tillfällen ger sig på små hundar. "Stora stygga vovven som ger sig på den lilla söta" - mmm visst är den... Att inte ge sig på dem som är mindre än sig själv är något man får lära sig i småskolan och det är ett mänskligt resonemang, en hund skulle aldrig föra en inbördes debatt med sig själv huruvida den skulle behandla en hund annorlunda bara för att den är liten.

När jag hör om en liten hund som har blivit tilltufsad av en större hund så brukar jag fråga vad den lilla hunden gjorde innan det small. Det vill folk sällan svara på och det kommer ofta lite vagt, "den ville bara hälsa" eller "den ville bara leka" eller något annat lika dumt. Min erfarenhet är nämligen att många små hundar är väldigt dåligt uppfostrade. De hänger längst ut i kopplet, de morrar, skäller och gör utfall. Dumma hundägare står där med ett fånigt skratt och säger "oh lilla pricken är så kaxig, tror han är kvarterets kung". Skrattet fastnar i halsen på dem den dagen en stor hund svarar upp på provokationen. Att den stora hunden kommer gå vinnande ur striden och att den lilla hunden kommer bli skadad, kan ju vem som helst räkna ut. Fast den som har svårast med matematiken brukar vara den som håller i koppeländen till den lilla hunden....

Varför är det gulligt och busigt när en liten hund uppför sig illa? Varför kommer kommentarer som "det gör inget om en liten hund uppför sig illa för den kan man värja sig emot"? Det är förvisso sant men bara för att man kan fota bort något är det väl inte en ursäkt för att den lilla golvmoppen till hund ska uppföra sig illa och provocera fram bråk. Bråk som i värsta fall kan resultera i att golvmoppen dessutom hamnar på djursjukhuset. Sedan säger jag inte att alla stora hundar är väluppfostrade och några oantastliga änglar men mellan varven känns det som att vi som äger stora hundar alltid hålls högst ansvariga och det kan jag tycka är mer än orättvist. Hund som hund, oavsett storlek ska de uppföra sig och huruvida de gör det är helt upp till den som håller i kopplet.

/Sanna som inte gillar ouppfostrade hundar oavsett storlek

Svårt med sanningen

Det är helt octroligt vad vissa människor har svårt med sannigen och att man dessutom skyltar med det på ett så lättkontrollerat sätt gör mig lätt mörkrädd. Verkar jag kryptisk?
Ingen fara, jag snavade in på en hemsida som tillhör en "kennel" och det var inte så mycket som verkade stämma så jag gjorde en liten snabb koll i SKKs register

Hör och häpna en hund som ska vara fullcertad har inga cert i deras register och då drar man ju öronen åt sig fortare än kvickt. Fantastiskt att vissa personer lägger upp kontrollerbar fakta på sin hemsida som dessutom inte stämmer. Förvånande och onekligen lite skrattretande.

Jag ska villigt erkänna att det inte alltid stämmer i SKKs register och att det kan ta en halv evighet för dem att göra ändringar i allmänhet och korrigera fel i synnerhet men ingen ska försöka slå i mig att samtliga cert som en hund har belönats med, har försvunnit eller på annat sätt inte kommit med i rullorna. Borde ju ligga i kennelns intresse att få det fixat och med tanke på att hunden har uppnått högaktningsvärd ålder vid detta laget så borde det ju vara korrigerat för länge sedan. Men vissa förnekar sig aldrig när de försöker framhäva sin egen förträfflighet.

/Sanna som undrar hur vissa människor tänker

Hundutställning

har det varit hela helgen och jag har så blandade åsikter om dem att vi nog inte ska ge oss in på det spåret över huvud taget. Jag har i alla fall numera skrivit min åsikt i sten att man kan mycket snabbt se vilka hundar som ägs av vilka människor och tyvärr är det så att åsikten kring vissa hundar inte hjälps upp det minsta pga hur deras ägare ser ut och agerar. Det låter säkert fördomsfullt men åk ut och titta innan ni säger något. Igår var det faktiskt riktigt trevligt att vara på utställning men idag undrade man som sagt över vissa raser och människorna som håller sig med dem, därmed inte sagt att de är dåliga hundägare!

Bilder har det blivit denna helgen och det har jag Lyckan med fantastisk kamera att tacka för och det har blivit många roliga bilder och jag lägger upp några här!
Vissa vovvar trivs inte alls på utställningar, de ser mest miserabla ut och vill nog hellre vara hemma:Andra vovvar passar på att busa lite med kullsyrran som de inte har sett på ett tag:Andra vovvar konstaterar att man har frolic i väskan och gör allt för att övertyga en om att det var miiiiinst en månad sedan de fick mat :0) :Eller så kan man bara vara vacker:
Medan andra är av åsikten att det hårda arbetet inne i ringen kräver energipåfyllning i form av frolic:Vissa vovvar slår nästan knut på sig själva för lite godis:
/Sanna som längtar efter en vacker grå valp.

Vad var det jag sa....

Jag har aldrig förstått vitsen med att släpa hundar kors och tvärs över världen för att ge dem "bättre hem i Sverige". Jag har alltid varit av åsikten att det finns massor av hundar som far illa innanför vårt eget rikes gränser och vill man hjälpa en hund så kan man börja på hemmaplan. Vill man prompt hjälpa till utomlands så känns det mest rätt för egen del att bidra så att det möjliggörs till avlivning av smittobärande djur och kastration av de som man anser vara livsdugliga och som har möjlighet till ett hem. Att adoptera samtidigt som det hela tiden föds nya som blir nya smittbärare, känns ju föga lönt. Är jag en elak och känslokall människa nu?

Jag liksom många andra såg säkert Uppdrag gransknings program om de spanska hundarna. Jag är fullt medveten om att de vinklar historien så den tjänar deras syfte. Jag gick in på berörd organisations hemsida och där låg det vad jag refererar till som en dåres försvarstal - en granskning av Uppdrag Granskning.

Jag är fullt medveten om att hundar i många länder inte får den pamprade och skyddade tillvaro som de flesta av våra svenska hundar har. Jag förväntade mig inte att få se någon perfekt skött storkennel. Men jag förväntade mig att se friska hundar för sig och sjuka hundar för sig, hundar som man inte behövde tvivla över att de fick mat, ett ställe för akutsjukvård och korrekt pappershantering. Berörd organisation får säga vad de vill, tjata om veterinärsekreterare tills korna kommer hem - på inga villkor ska det vara någon annan som fyller i vaccineringarna, än veterinären. Finns det två olika handstilar på raden för injektionen skall den betraktas som ogilltligt. Jag har aldrig varit med om en veterinär som inte fyller i allt själv och det gäller även för utländska.

Vem i hela friden placerar förresten en gammal trött hund, oavsett om den är frisk eller sjuk, med en hög ystra valpar? Ingen hundmänniska som jag har hört talas om. Är det något man vill så är det väl att gamla hundar ska få lite lugn och ro. Jag gick nästan i taket när hon hävde ur sig den medeltida flosklen att ”ingen hund som har ont, äter!”. Vilket dravel! Personligen undrade jag vad hundarna får att äta, på organisationens hemsida finns många gåvor just till hundmat och eftersom adoptionspengarna skulle gå just till hundmat och hundhärbärgets andra omkostnader. Läste någonstans på deras sida att de vuxna hundarna fick foder för juniorhundar, jo där finns ju garanterat allt de behöver – inte!

Att sedan sitta och ha mage att jämföra rucklet till hundhärbärge med Cesar Millans center är ju ett skämt som man bara kan gråta åt. Ja, Cesar Millan har förvisso sina hundar lösa i en stor flock på sitt hundcenter men det finns ett par detaljer som organisationen verkar ha missat på vägen – Cesar Millans center är rent och välskött. Där finns rena vattenskålar, möblerna som finns där är rena, hundarna är rena och välnärda med välskötta pälsar. Där finns bäddar som hundarna kan söka sig till och där är inga hundar som parar sig om det inte är meningen. Där finns en träningsanläggning för hundarna och där finns faktiskt staket som skiljer avdelningar åt. Hundar som inte mår bra, orkar med flocken – har egna utrymmen. Ska jag fortsätta...

Jag kan bara säga det jag sa i början. Vill man hjälpa en hund så finns det massor här, på hemmaplan som behöver hjälp (vilket för övrigt är Jordbruksverket ståndpunkt) istället för att plöja ner pengar i en oseriös organisation som inte tror på avlivning och inte kastrerar hundarna i härbärget. Måste man prompt släpa hem något från utlandet så kan man ju vara så vänlig att göra sig omaket att kolla upp organisationen och inte lita på dokumenten utan testa hunden när den kommer hit. Sedan vill jag bara påpeka en sak – du är enligt lag skyldig att registrera din hund hos Jordbruksverket – SFS 2007:1150 §2. Hade alla hundar som förs in, korsavlas ute i stugorna mm blivit inreggade som de skulle så hade vi haft lite bättre koll på situationen här hemma...

/Sanna som tycker att saker och ting behöver styras upp

Wee & vovvar!

jag insåg just en sak - imorgon får jag hämta min nya bil!!! Lilla Wee ska äntligen få komma hem och bo på garageplatsen. Det ska bli så skönt att återigen ha en bil. Det känns än så länge helt ok att ta bussen halva vägen när det är min kollegas tur att köra men det är ändå rätt skönt att ha en bil när man åker till ICA och storhandlar. Ska lösa ett månadskort för bussen idag och det kommer täcka upp hela den tiden då kollegan kör. Därefter är det min tur och då kommer Wee få rulla.

Satt och hade lite tåkigt på jobbet inatt när det plötsligt ramlade in ett mail från kennelägaren. Den vackra grå lilla tiken som jag blev så förtjust i, har nu gått i löp och ska resa till Finland för parning så nu får vi hålla tummarna allihop för att hon inte går tom utan att det verkligen blir valpar! Spännande är det i alla fall!

/Sanna som ska sova nu

Längtar....

... tills jag får en hund och kan lära den en massa tramsiga trix utöver allt annat som man vill hålla på med inom hundvärlden. Under tiden får man hålla till godo och imponeras av vad andra lär sina hundar och inspireras. Jag vill att alla noterar klickern som tjejen håller i handen.

Jag har bara positiva erfarenheter av klickerträning och jag vill verkligen testa det med en egen hund. Jag har en hel del tankar kring hur jag vill gå till väga och jag kommer använda många av mina erfarenheter från alla år med hästar och blanda det med mina erfarenheter av hund. Sedan kommer man naturligtvis behöva träna för duktiga instruktörer också.

/Sanna som håller tummarna för en valp till våren

Tackade nej

Härom dagen blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta mig an denna vackra grå herre - en omplacering. Jag funderade noga och kritiskt, stängde porten till känslorna som svallade pga tragiken som omgärdade det hela och var kliniskt realistisk. På den rent egoistiska sidan fanns argumentet - jag vill ha en valp. Jag vill ha valptiden även om den är jobbig och kräver mycket av mig.
På den praktiska stod det väldigt många argument emot - hunden behöver en person att vara trygg hos och den ska helst kunna vara nära den personen hela tiden såhär i början och det är inte möjligt som jag arbetar. Jag letar efter hundpensionat/dagis för de få dagar i månaden det kolliderar fullständigt med arbetet och än så länge har jag ingen plats.
Att lämna en hund som behöver trygghet och mycket miljöträning på ett pensionat med massor av hundar är inte en bra lösning.

Det var realismen som talade när jag ringde och meddelade mitt beslut. Nu var ju inte jag första alternativet utan snarare sista och det var rätt skönt att höra för mailet med frågan var ytterst kort och lämnade fler frågor en svar. Jag vill verkligen ha en vacker grå hund men jag har redan haft en omplacering och vill inte gå igenom den processen igen. Nu har allt löst sig till det bästa för den ståtlige herren och jag hoppas att han slutligen lär sig att Frolic är något av det bästa som finns för en vovve.

/Sanna som hoppas att allt har löst sig till det bästa

Fiiina hundar

Jag masade mig upp och iväg till den Valputställningen i Malmö idag.
Givetvis var alla rasklasserna redan över när jag kom och endast "Bäst i Gruppen" och "Best in Show" samt finalen i juniorhandling återstod. Det blev en glad överraskning när det drogs igång en liten uppvisning med räddningshundar och två hundar ifrån hemvärnet. Den ena var specialiserad på att söka efter vapen och amunition.

Juniorhandlingen var något av det segaste jag har varit med om, den engelske domaren var petig och eftertänksam och ungdomarna som gjorde sitt bästa för att visa att just de var den bästa handlern och förtjänade förstapris, var inte heller snabba - seeeegt!

Till slut kom klasserna igång. Först var det en syskongrupp och jag som trodde att schäferfolket skulle leva rövare som vanligt fick alla mina fördomsfulla tankar på skam för det visade sig att det var en annan vanligt förekommande stor hunds supportgrupp som betedde sig på ett sätt att de nästan hade kunnat gå med i vilken fotbollshulliganshop, när som helst. Gap och skrik på hundarna som var inne i ringen och skit i att det satt folk längs sidan och tittade, det är bara att knöka sig in och ställa sig ivägen, putta gärna omkull en unge eller två och glöm för fasiken inte att trampa på den stackars hunden som hade lagt sig tillrätta och sov gott. Lite poetisk rättvisa var det dock när hundarna de hejade på åkte ut ur ringen nästan lika fort som de hade stigit in!

Mina fördomar kring schäfergruppen är faktiskt inte helt ute och reser. Man vet alltid var det gänget håller till när man stiger in på ett utställningsområde. Det är det hörnet på området där det råder ett enormt debackel samtidigt som man ser någon form av mänskligt lämmeltåg i fullt sken runt ringens utsida. Varför denna cirkus? För att någon har för sig att en schäfers öron måste stå upp hela tiden och att den måste se uppmärksam ut. Den typen av hjälp från utsidan är egentligen inte tillåten men av någon underlig anledning kommer de undan med det år efter år. De har också alltid en dubbelt så stor ring som alla andra raser, vilket onekligen kan ses som orättvist eftersom andra hundar i samma storlek som schäfern men i samma gruppindelning ska visa rörelse på betydligt mindre yta...

Jag är ingen Harcore-fantast av hundutställning. Den lilla Elaka häxan från norr var det och kuskade land och rike runt med familjens två skotska terriers. Själv tröttnade jag efter de första utställningarna. Skotten den äldre avskydde utställningarna och kunde inte komma fort nog in i bilen efteråt, skotten den yngre älskade det och jag höll på att bli helt knäpp på allt trimmande, borstande, hårsprayande och vaselinkletande för att uppfylla något bisart ideal som någon hade tillskrivit rasen med en halv evighet tidigare. Men det är ju kul att titta på andras hundar och slippa piffandet själv.

Jag kan faktiskt tänka mig att ställa ut framtida vovve på någon enstaka utställning. Mest för att få veta vad en domare eller två tycker om den. Men det blir inte mer piffning än ett bad och snabb borstning hemma innan jag åker.

/Sanna som höll tummarna för Weimizen´, Tollaren och den bedårande lilla Fridolf som blev BIS

Stackars taxar

Är det något jag inte tål så är det när djur inte behandlas rätt av oss människor. Vi ser oss som högre stående och då borde vi också värna om de djur vi tar hand om och omger oss med. Det verkar dock inte vara en självklarhet för alla och det finns alldeles för många sätt som man kan missköta ett djur på. De senaste dagarnas skriverier om "taxmannen" är ett ypperligt exempel.

För två år sedan omhändertog polis och djurskyddsinspektörer ett 70-tal hundar på hans "kennel". Mannen hade då redan varit fråntagen sitt bevis/godkännande från Svenska Kennelklubben sedan ett bra tag. Orsaken till att han blev av med det var enkel - han följde inte reglerna. Tikarna parades alldeles för ofta, det korsavlades och inavlades i en enda salig röra. Hundar såldes med registreringspapper, utan registreringspapper och vaccineringar och chippning fanns det inte ett spår efter men å andra sidan var valparna billiga 4500:- och vem i hela friden kan motstå en bedårande liten taxvalp oavsett hur dens blodslinjer ser ut?

När polis och djurskyddsmyndigheter slog till förra gången, fann de taxar, massor av taxar och de förvarades i trånga rasthagar som hade ett underlag av lervälling och avföring, de förvarades i trånga burar och kartonger inomhus och vart helst det nu gick att trycka in dem. Polisen var tvungen att vara med eftersom mannen hotatde djurskyddsinspektörerna och veterinärerna som var på plats och det fortsatte han med även efter det att hundarna var hämtade. Däck har skurits itu på bilar, lack har repats och hotfulla meddelanden har inkommit.

Samtidigt gick "taxmannen" under jorden. Han har sökts högt och lågt av diverse olika myndigheter, både med och utan polisens hjälp. Rent plötsligt började det återigen dyka upp annonser på både nätet och i tidningarna om taxvalpar, samma pris och valparna var både utan papper, vaccinering och chippning. Samma valp förekom i bild mer än en gång och det krävs ju inte någon större tankeinsats för att komma fram till att det är samma person som är igång igen men denna gången använder någon form av bulvan. Annonserna kom även väldigt frekvent i tidningarna och annonserna på nätet låg kvar väldigt länge, försvann någon vecka för att sedan dyka upp igen nästan identiska.

I helgen som gick fick polisen återigen i tips och slog till på det snabbt - resultatet - 47 omhändertagna taxar och ett antal fåglar. Förra omgångens hundar omplacerades över hela landet och folk flög tom ner från norra sverige för att hämta taxar och ge dem bra hem och denna omgångens valpar verkar bli lika lättplacerade. Själv tycker jag att de är bedårande och skulle säkerligen kunna ta hem varenda en för taxvalpar - det finns inget sötare inte ens weimizvalparna är så söta som de är. Dock besinnar jag mig, jag skulle så gärna vilja men med tanke på inavelsgraden finns det ganska många risker.

Lägger med en del av länkarna kring det hela:
http://sydsvenskan.se/skane/trelleborg/article384216/Grym-uppfodning-fortsatte-under-jord.html
http://www.trelleborgsallehanda.se/article/20081030/TRELLEBORG/651451417/1077/&/47-taxar-fick-fristad-pa-pensionat-i-Skane
http://www.kvp.se/nyheter/1.1349338/50-aring-levde-med-47-taxar
http://www.kvp.se/nyheter/1.1352275/taxarna-har-hittat-hem

Från första omgången:
http://www.expressen.se/1.624133
http://www.expressen.se/1.413466

Trött

Det har varit två omtumlande dagar och mycket har hänt!
Först körde jag hela vägen upp till kenneln och det var en riktigt trevlig färd genom vackert höstskrudade landskap. Det var inte särskilt mycket trafik och det gick superbra ända till jag nådde utkanterna av Göteborg och de gick ut på radion och meddelade att det var en trafikolycka på E20 och just den avfarten jag skulle in på, Nissen i radio upplyste om att det redan var långa köer så jag körde av i Kållered och tog matpaus, köpte en blomma till det trevliga värdparet som jag skulle sova hos och bara gled runt en stund. Inte tillräckligt länge för det var fortfarande köer när jag vål kom ut på vägen igen och jag fick precis som alla andra krypköra och efter en timme satt jag och hade önskningar om en automatväxlad bil.

Sista biten till kenneln gick alldeles utmärkt om än att regnet vräkte ner och väl framme möttes jag av en helt fantastisk människa som bara utstrålade lugn och samma lugn reflekterades i alla de vackra Damerna som samlades vid mina fötter och var otroligt nyfikna på vem jag var och exalterade över Frolicpåsen som var i min hand. Fika fixades i rappet med medhavt fikabröd och thé (en alldeles underbar människa som inte heller dricker kaffe) och därefter pratades det om allt mellan himmel och gjord, Weimizar i allmänhet och en av tikarna som jag föll för i synnerhet. Mellan varven delades det ut Frolicar till varven och en del kakbitar följde också med av bara farten. Jag fullständigt älskade kennelägarens åsikter om hunduppfostran. Hennes hundar är familjemedlemar och de har alla sin plats och det är de medvetna om.

Det står i rasens specifikation att de är reserverade mot okända - bah! Antingen är just denna kennelns vovvar helt i avsaknad av den genen eller så beror de på att de bor i ett lugnt och harmoniskt hem, för jag hade fyra Damer som nästan kröp upp i knäet på mig när jag satt vid köksbordet och det var innan jag hade Frolics i handen. När den påsen öppnades hade jag fyra Damer som om de hade fått, hade lekt "king of the hill" och jag hade varit hill. Nu höll de sig på golvet, men jag fick många framtassbesök, massor av pussar samt en liten tös som visade sig vara fullständigt tokig i mina öron - gruppens lilla pajas!

Tiden bara skenade iväg och långt innan jag ville, blev jag tvungen att bryta upp och vända ner till min övernattningsplats. Jag lade in adressen på GPSen som Gammelvargen hade lånat mig och den släpade ut mig på en tur som jag sent kommer att glömma. Någon ringlig jäkla väg som slingrade sig som en orm och i backe upp och ned. Det hade väl varit trevligt i fint väder och dagsljus men nu vräkte regnet ner och det var bäckmörkt. När jag såg att sträckan på den här vägen snart skulle vara till ända och att jag skulle svänga av och såg framför mig en stor bred väg - släpade GPSen ut mig och den stackars bilen på en ännu mindre väg som var lika dan med backar och kurvor och till skillnad mot den andre som var asfalterad, bestod denna av grus. Mobiltäckningen var puts väck och jag var livrädd för att det skulle komma något vilt farandes som jag skull riskera att krocka med. Efter många om och men kom jag ut vid en lite större väg och en påfart till E20 - jag är mycket skeptisk till att GPSen verkligen valde den smidigaste vägen .... En timme senare rullade jag in på parkeringen till det väntande värdparet, middag och kvällsfika i form av äppelkaka med vaniljsås - smaskens!

Klockan var sedan massor och det var dags att krypa ner. Jag sov gott och drömde om vackra grå Weimizar.

/Sanna som äntligen har fått träffa de vackra grå Damerna