Trött

Det har varit två omtumlande dagar och mycket har hänt!
Först körde jag hela vägen upp till kenneln och det var en riktigt trevlig färd genom vackert höstskrudade landskap. Det var inte särskilt mycket trafik och det gick superbra ända till jag nådde utkanterna av Göteborg och de gick ut på radion och meddelade att det var en trafikolycka på E20 och just den avfarten jag skulle in på, Nissen i radio upplyste om att det redan var långa köer så jag körde av i Kållered och tog matpaus, köpte en blomma till det trevliga värdparet som jag skulle sova hos och bara gled runt en stund. Inte tillräckligt länge för det var fortfarande köer när jag vål kom ut på vägen igen och jag fick precis som alla andra krypköra och efter en timme satt jag och hade önskningar om en automatväxlad bil.

Sista biten till kenneln gick alldeles utmärkt om än att regnet vräkte ner och väl framme möttes jag av en helt fantastisk människa som bara utstrålade lugn och samma lugn reflekterades i alla de vackra Damerna som samlades vid mina fötter och var otroligt nyfikna på vem jag var och exalterade över Frolicpåsen som var i min hand. Fika fixades i rappet med medhavt fikabröd och thé (en alldeles underbar människa som inte heller dricker kaffe) och därefter pratades det om allt mellan himmel och gjord, Weimizar i allmänhet och en av tikarna som jag föll för i synnerhet. Mellan varven delades det ut Frolicar till varven och en del kakbitar följde också med av bara farten. Jag fullständigt älskade kennelägarens åsikter om hunduppfostran. Hennes hundar är familjemedlemar och de har alla sin plats och det är de medvetna om.

Det står i rasens specifikation att de är reserverade mot okända - bah! Antingen är just denna kennelns vovvar helt i avsaknad av den genen eller så beror de på att de bor i ett lugnt och harmoniskt hem, för jag hade fyra Damer som nästan kröp upp i knäet på mig när jag satt vid köksbordet och det var innan jag hade Frolics i handen. När den påsen öppnades hade jag fyra Damer som om de hade fått, hade lekt "king of the hill" och jag hade varit hill. Nu höll de sig på golvet, men jag fick många framtassbesök, massor av pussar samt en liten tös som visade sig vara fullständigt tokig i mina öron - gruppens lilla pajas!

Tiden bara skenade iväg och långt innan jag ville, blev jag tvungen att bryta upp och vända ner till min övernattningsplats. Jag lade in adressen på GPSen som Gammelvargen hade lånat mig och den släpade ut mig på en tur som jag sent kommer att glömma. Någon ringlig jäkla väg som slingrade sig som en orm och i backe upp och ned. Det hade väl varit trevligt i fint väder och dagsljus men nu vräkte regnet ner och det var bäckmörkt. När jag såg att sträckan på den här vägen snart skulle vara till ända och att jag skulle svänga av och såg framför mig en stor bred väg - släpade GPSen ut mig och den stackars bilen på en ännu mindre väg som var lika dan med backar och kurvor och till skillnad mot den andre som var asfalterad, bestod denna av grus. Mobiltäckningen var puts väck och jag var livrädd för att det skulle komma något vilt farandes som jag skull riskera att krocka med. Efter många om och men kom jag ut vid en lite större väg och en påfart till E20 - jag är mycket skeptisk till att GPSen verkligen valde den smidigaste vägen .... En timme senare rullade jag in på parkeringen till det väntande värdparet, middag och kvällsfika i form av äppelkaka med vaniljsås - smaskens!

Klockan var sedan massor och det var dags att krypa ner. Jag sov gott och drömde om vackra grå Weimizar.

/Sanna som äntligen har fått träffa de vackra grå Damerna