Det närmar sig

I förra veckan kom mitt anställningsbevis och denna veckan kommer jag lämna in mitt uppsägningsbesked på jobbet. Alltid en speciell känsla när man lämnar det slutliga beskedet och går vidare mot nya äventyr.

Det man som vanligt kommer sörja är de där fantastiska kollegorna, de som man gärna hade teleporterat med sig till sin nya arbetsplats men jag antar att jag kommer möta nya fantastiska kollegor och tack vare facebook och mail, håller man lätt kvar kontakten med de som man inte vill tappa på vägen.

Det enda som stör mig nu är att jag inte blir av med den envisa förkylningen som jag fick under min praktik och den hindrar att jag tränar. Det stör mig enormt mycket, för jag hade kommit igång bra via SMOn och jag var taggad som bara den att prestera i min träning.

/Sanna som vill vidare nu och inte vänta i fyra veckor till.

Knasigt

att vara tillbaka på en arbetsplats på heltid för att snart säga upp sig. Svårt att hitta motivationen och inte göra patron ur såhär flera veckor i förväg. Känner dessutom att jag nu har hamnat på en helt annan nivå. Jag är ju inte längre en av de där helcivila. Jag är nu i samma fack som de som går utbildning för att hamna i det uniformerade facket. En blivande kollega.

Lite lustigt det där. Jag märkte det tydligt i somras när sommarjobbarna kom och främst då de som kom från skolorna. De bjöds in i kamratskapen bland de uniformerade, det fanns inte den lätta och knappt märkbara distansen som normalt alltid finns där mellan det civila och uniformerade när det gällde dem. Nu känner jag själv att sedan min kommande arbetsplats blivit mer känd så bjuds jag in på samma sätt. Jag har blivit en jämbördig kollega om än att jag kommer tillhöra en annan myndighet.

Lite lustigt för jag såg aldrig skillnaden innan sommararbetarna kom och jag trodde fram tills dess att alla satt i samma båt. Jag studerade det i tysthet och noggrant och jag har inte diskuterat mina upptäckter i någon större utsträckning men jag har förstått att jag inte är den enda som har gjort samma koppling. Fick tom en kommentar om det på ett arbetspass, att jag hade blivit uppgraderad. Det är fler än jag som är skarpsynta.

Jag hoppas att mina talanger kommer mig väl till pass i mitt nya yrkesliv då jag nu effektivt har stängt dörren till SMO-utbildningen. Igår kom bekräftelsepapper från skolan att jag hade valt att avsluta min utbildning och därmed lämnat min plats öppen för en reservintagning. Jag hoppas att jag har gjort en person mycket glad.

/Sanna som kämpar med att upprätthålla ett sken av engagemang där det inget finns

Tvära kast är inte alltid fel

Påbörjade som tidigare nämnts SMO för lite mer än 3 veckor sedan. Parallellt med antagningen till den utbildningen, har det pågått en annan uttagning som jag inte ens har vågat hoppas på. En uttagning som drog ut på tiden så långt att jag blev tvungen att börja med SMOn som egentligen var plan B.

I somras sökte jag till vårt lands gränsskydd och när det visade sig att det var mer än 850 sökande till de 5 utlysta platserna, var jag helt övertygad om att det var kört. Därför blev jag otroligt förvånad när jag fick ett mail med en länk till ett urvalstest som skedde på internet.

Jag genomförde testet som kom i fyra kategorier, svenska språket, engelska språket, logiskt tänkande och korttidsminne. När jag väl var klar med testet, sade jag sorgset till Lyckan att där hade jag effektivt klickat mig ut ur rekryteringsprocessen. När jag sedan fick en kallelse till informationsmöte och mingel, blev jag åter förvånad. Nu var vi dessutom ca 30 stycken kvar.

Informationsmötet var en aha-upplevelse. Men kanske inte på det viset som det var avsett av arbetsledningen. Det kändes nämligen som jag kom hem. Att jag äntligen hade hittat min arbetsplats. En kombination av fysiskt arbete, socialt samspel och intellektuell utmaning. När den där sörjda och åtsidolagda livsdrömmen om att få jobba med hund, väcktes på nytt, var det bara en varm lyckokänsla inombords. Jag gick därifrån med en vilja om att få tjänsten och tävlingsmänniskan inom mig vrålade att det var hög tid att plocka fram sitt bästa spel.

Dagen för anställningsintervjun kom och jag var mer nervös än jag någonsin varit inför en anställningsintervju i hela mitt liv. Exakt hur nervös jag var, insåg jag när jag nästan fick panik över att tidslåset på dörren till receptionen, inte gick upp när det skulle. Jag var dock i gott sällskap av en lika nervös jurist som skulle på intervju för en helt annan tjänst och vi kunde skratta åt vår situation.

Intervjun var den roligaste jag någonsin har varit på. Jag har aldrig skrattat så mycket på en anställningsintervju och jag fick vid mer än ett tillfälle, köra in en nagel i handflatan och påminna mig om att jag satt inte och skämtade med kollegor vid ett fikabord. Det var folk från HR-enheten och gruppchefer och det var jag som var under lupp. Känslan av att ha hittat hem och vara bekväm var så otroligt stark och det var alldeles för lätt att släppa garden och bara slappna av. Perfekt för framtiden, livsfarligt när man fortfarande befinner sig i en situation där ens ord vägs på våg och åtskilliga ska gallras bort.

Den positiva känslan till trots, kändes det som om jag kanske inte hade varit som bäst och varför hade jag inte svarat si och så på de olika frågorna. De tankarna förföljde mig och jag hade en sömnlös natt där tankarna spökade och jag kom på det ena genialiska svaret efter det andra och hela tiden ifrågasatte de svar jag hade gett. Det skulle visa sig finnas fördelar med att ha valt en av de sista som blev intervjuade, man behövde inte vänta så länge på svar.

Redan dagen efter fick jag telefonsamtal där det informerades om att jag hade klarat ytterligare en gallring och att jag nu skulle träffa chefer för olika avdelningar i en ny intervju. Återigen valde jag en av de sista tiderna som erbjöds. Det skulle dessutom innebära att jag fick lämna min SMO-praktikplats och hur förklarar man för aktiva brandmän som försöker motivera en till fortsatta studier och framtida arbete att man har sökt ett annat jobb?

Inför denna sista intervju var jag så nervös att jag inte kunde äta och hjärnan befann sig i ett panikläge. Den snurrade i 2000 knyck och inte en enda tanke var sammanhängande. Trots att det var betydligt färre runt bordet denna gången, kände jag mig som en hjort i strålkastarsken. När mötet var över, satte jag mig i bilen, ringde Lyckan och sade att nu var det kört, jag hade åter snavat på målsnöret. Det var känslan och den satt i när en av mina referenspersoner ringde och sade att han hade fått samtal och han tyckte att det såg bra ut. När han sedan berättat vad han sagt, blev jag rörd. Jag hade bett om referens men fick så mycket mer!

Ytterligare en sömnlös natt och dagen därpå kom jag på mig själv med att konstant ha mobiltelefonen i handen och strirra på displayen, var femte sekund. När samtalet kom, vågade jag knappt svara. Det var min blivande chef och han pratade så lugnt och dämpat att jag var helt säker på att han skulle avsluta med "tyvärr kan vi inte erbjuda dig en tjänst just nu". Jag höll andan och när han väl sade att jag hade fått jobbet, blev världen helt stilla. Där stod jag på ett övningsområde, klädd för helt andra saker och blev erbjuden en tjänst på platsen som var så varm och välkomnande - blizz!

Nu återstår det att informera mitt nuvarande arbete och informera skolan. Inte det enklaste men jag går mot en fantastisk framtid så det kommer vara värt knotet. Det är bara en kort transportsträcka och sedan är jag framme vid ett fantastiskt arbete på en fantastisk arbetsplats.

Sanna lägger branhjälmen på hyllan och tar på sig en ursnygg båtmössa!

Nya mål!

Det var länge sedan jag gav upp på polisens rekrytering. Varje gång hoppades man, sprang som en tok på fystesterna, för att sedan inte komma längre.

Imorgon går jag i en annan riktning och även här har jag sökt ett par gånger, hamnat som reserv och snubblat på målsnöret. De som känner mig, vet att dethär med att snava på målsnöret är en ständig refräng i mitt liv. Det går liksom alltid precis nästan...

Denna gången hann man faktiskt med versen innan refrängen bröt in så imorgon, börjar jag utbildningen som heter Skydd mot olyckor. De flesta kallar den kort och gott SMO och översätter den med brandmansutbildningen när folk frågar.

Det blir främst en fysisk utmaning för mig. Jag är äldre än majoriteten. Samtidigt är det i år, första gången på flera år som jag har börjat knapa in på de tider som jag presterade på löpbanan under gymnasietiden och värnplikten så det är ju inget omöjligt om än tufft.

Intalar mig själv att jag med min ålder har ett försprång på i arbetslivserfarenhet och ledarskapssituationer samt att jag tillhörde de sista på mitt förra jobb som körde brandbilen, kopplade slang och hade den tuffa utbildningen hos brandkåren. Alla erfarenheterna har jag nu nytta av.

Imorgon är det upprop, utkvittering av utrustning och som jag har förstått det, en informationsdag. Lite lagom spänd på att träffa alla och se vilka man ska kampera ihop med i två års tid. Lite känslan som man hade i magen som liten och man skulle börja i skolan.

/Sanna som packar skolväskan som vuxen.

Reflektion kring mobiltelefoner

Kommer ni ihåg er första mobiltelefon? Jag kommer ihåg min. Den var som en gigantisk tv-fjärrkontroll och det kostade en smärre förmögenhet att ringa med den. Man ringde dock väldigt lite och SMS och andra funktioner existerade inte.

Jag kommer ihåg att man inte heller hade den med sig överallt. Jag brukade ha den i en påse i en väska, när jag var i stallet.

Någon enstaka gång behövde man ringa enstaka samtal på skoltid och då hade man med sig eländet till skolan. Den spenderade dagen inlåst i skåpet och man smög ut på en rast och ringde sitt samtal för att sedan smyga in den i skåpet igen.

Ett par år senare kom SMS-funktionen och möjligheten att spara telefonnummer i telefonen. Nu såg inte telefonerna ut som tv-fjärrkontroller från Star Trek. De gick faktiskt att förvara i en hyfsat stor benficka. På den tiden bar jag gröna kläder och hade inga problem att förvara min "lilla" mobil.

Efter hand som tekniken utvecklades, började de olika tillverkarna tävla om vem som kunde göra minst telefoner och till slut var de så löjligt små att man knappt kunde använda dem utan att konstant trycka fel.

Efter det kom det som vi har idag, kamerafunktioner, SMS, MMS mm mm och det faktum att telefonerna alltid är igång. Jag undrar hur många som idag klarar av att stänga av sin telefon som man ex gjorde förr, hade mobilen igång när man körde till jobbet men stängde av den när man kom fram eftersom man då var anträffbar på ett fast telefonnummer....

Bara en liten tanke.
Sanna

Projekt byta löpstil - del 1

Barfotalöpning var något som enligt många, kom i kölvattnet på rådande löparhype. Själv är jag inte såld på idén, kanske på grund av att jag alltid har haft problem med benhinnorna och har, vad jag trodde fram till igår, en rejäl pronation när jag springer. Det sistnämnda resulterade i pinsamma inlägg i skorna, redan i unga år och jag har under åren lagt ut stora pengar på att alltid prova ut noga och köpa träningsskor som ska stötta och dämpa.

Av den enkla anledningen, har jag visserligen läst om barfotakulturen och tyckt att den har varit intressant om än lite överdriven. Jag har också tänkt att den inte är något för mig. Alla som någonsin har haft minsta smärta i benhinnorna, vet hur negativt det påverkar träningen. Mina benhinnor smärtar alltid vid träning. Det är något idrottsläkarna har konstaterat att jag får leva med.

Igår var jag och Lyckan i butiken Fotkultur. De har specialiserat sig och säljer bara "barfotaskor". Orsaken till besöket var att Lyckan ville ha multisportskor som var lätta och gick att springa med i vatten. Vi springer ofta längs stranden och man dundrar ogärna i vattnet med vanliga löpardojor, de blir ju hur tunga som helst och tar god tid på sig att torka.

Butiken är liten men personalen är hjälpsam och kunnig. Jag kunde inte låta bli att prova ett par fivefinger-dojor och de var precis så sköna och lätta som jag hade trott. Började diskutera löpning och skor och snart stod jag på butikens löpband och fick min löpstil filmad.

Kan bara konstatera att min löpstil var precis så tung som den alltid känts. Jag går på broms och ödslar energi på fel saker. Nu är planen att ändra löpstilen. Kan vara nog så svårt. Min kropp har extremt svårt att ändra sitt rörelseschema. Jag står inför en smärtsam men spännande uppgift!

/Sanna

Koppla bort gamla kontakter

Har funderat länge över en person. En gammal kontakt som vagt återetablerades via facebook. Har nu följt personens inlägg och åsikter ett bra tag och insett att vi står mil ifrån varandra. Upplever mest irritation när jag läser personens åsikter och funderingar kring saker i vardagen. Känner att jag inte orkar med den typen av åsikter och diskussionerna det medför om man skulle motargumentera.

Då resonerar man enkelt att varför inte bara plocka bort personen från vän-listan. Jag har starkt funderat på att göra det men vet att det kommer ramla in mail i tjafsform. Jag valde den enklare men lite fegare vägen. Jag valde att inte se personens statusuppdateringar och har även blockat personen från att se mina. Misstänker dock att vid nästa rensning av vänlistan så ryker personen all världens väg.

Konstaterade att jag borde ta en FB-paus och fokusera lite mer på mig själv. Ska nog se över den där vän-listan mycket snart. Blir tröttsamt att ha en massa människor på den som egentligen inte har någon betydelse för ens liv i stort. Dessutom har de väldigt lite med ens liv i smått att göra för den delen heller.

/Sanna som rensar lite i tankar och på FB

Ny inriktning!

Härom dagen basunerade jag glatt ut att jag kom i Lyckans jeans.  Den glädjen blev kortvarig. Det må vara så att jag gjorde det men ska jag vara ärlig är det förvånande att det gick alls. Medan Lyckan tillhör de som har begåvats med platta, uthålliga och seniga muskler så är jag tvärtom. Jag har den där bulliga muskeltypen, de är enligt mina träningsböcker, explosiva men inte nödvändigtvis uthålliga. Strunt samma de är borta i vilket fall som helst!

Fettet har satt sig som en klump runt överkroppen och jag känner mig otymplig och äcklig. Nytt, helt stillasittande jobb och matvanor som har gått från halvhyfsade till katastrofala är grunden. Lägg där till mindre rörelse på fritiden och gratulerar - blimpstadiet har inträtt!

Bloggen får under en tid bli träningsblogg, jag måste ha något som piskar mig framåt och påminner mig om att jag har en viktig uppgift framför mig!

/Sanna som känner sig blimpig.

Varför göra det så svårt?

Satt och pysslade och hade en av TV3s senaste programsatsningar igång i bakgrunden. Har inte sett programmet tidigare. Bara att av misstag råka se reklamen för det, avskräcker rejält. Nu var det som sagt bakgrundsbrus och efter ca 1 minut formulerade jag frågan som utgör titeln på inlägget.

Varför göra det så svårt? Om man nu har en hälft som beter sig som ett spån, varför sparkar man bara inte ut eländet och skonar sig själv känslomässigt? Jag får väl tolka det som om jag är gammal och tråkig som ställer de frågorna. Till programmets försvar får man väl säga att tjejerna som har anmält sina killar till att vara med, inte framstår som om de tänker några djupare tankar.

Jag förstår inte varför man vill delta i den typen av program. Behov av att synas? Kan man verkligen inte komma på ett bättre sätt i så fall? Jag kan bara konstatera att programmet var så pinsamt dåligt att det inte ens fungerade som bakgrundsbrus och att samtliga deltagare och programledare är så pinsamma att man får rysningar och blir lätt irriterad å deras vägnar över att de gör bort sig i TV.

/Sanna som bara har ett säger ett enda program som hon kan tänka sig att vara med i - Bygglov!

Klapp på axeln

Dagens första föreläsning blev inställd. Jag tillät mig själv att snooza i 30 minuter sedan gick jag upp, tog båda hundarna och joggade 3 korta kilometrar på stranden.

Jag är världens segaste på att sparka mig själv i häcken och konditionsträna. Dagens besök på badrumsvågen, kommer motivera länge.

Känner mig Londonfet och då har jag över 20kg innan jag når dit men varför vänta tills man rasat helt?

Idag tänker jag ge mig själv en mental klapp på axeln för att jag sprang i gryningsljuset och fick en bra start på dagen.

/Sanna

Skulle inte tro det!

Berättade för en kollega på frukostrasten att jag hade blivit tvungen att köpa en hylsnyckelsats och han svarade med att jag var porrig...

Jag är vare sig genusfixerad eller allergisk mot mindre rumsrena skämt men jag fattade inte vad det var som var så porrigt med att köpa verktyg.

Jag lyckas helt enkelt inte fatta kopplingen. Vad är det som är så porrigt? Är det den urgamla debatten om att göra saker utanför sin traditionella könsroll? Jag blir bara trött.

/Sanna, inte det minsta upphetsad över hylsnycklar

Bra dag!

Det var länge sedan jag kände glädje och förväntan i samband med att köra till jobbet. Nu finns den där och det är helt underbart! Vilken skillnad det är att åka till jobbet med ett stort leende på läpparna och laddad inför dagens uppgifter.

Jag är väl medveten om att det kommer komma dagar då man svär högt, vill att onda saker ska hända personen som uppfann det datasystem jag kommer jobba mest i och tycka det mesta är skräp. Man kan inte älska sitt jobb alla dagar.

Men just nu flyter jag på glädjen över nytt, spännande, intressant och roligt. Låt mig få göra det ett tag. Jag sällar mig till er övriga sedan.

/Sanna som drar iväg till jobbet.

Hur hamnade jag här igen?

Klarvaken, mitt i natten, sönderstressad. Har tusen tankar i huvudet och Lyckan är bortrest så jag känner mig vilsen, ensam och ledsen. Skulle behöva en Lyckan-kram nu.

Hur kunde jag hamna i stressens vansinniga värld igen? Hur kunde jag återigen hamna i ekorrhjulet med tusen löften måsten, tid som inte räcker till och ångesten över att inte duga som ställer till det värre än någonsin. Jag som tyckte jag var försiktig, jag som tyckte jag tänkte efter.

Helgens verksamhet kan jag inte göra något åt, jag har lovat och de löftena kommer jag att hålla. I övrigt tänker jag ställa in så många av höstens aktiviteter som jag bara kan. Jag orkar inte, jag har inte tid, jag har inte råd så enkelt är det.

Jag har ångest nog över gångna månaden, havererad bil som enligt verkstadskillarna kommer kosta mig åtskilligt och egentligen borde jag kanske ta rådet, skuldsätta mig och köpa en ny, eller fortsätta betala verkstadskostnader på en bil som snart inte är värd något och köpa något annat om ett år när det ser lite bättre ut men jag får mindre i inbyte om jag ens får något.

Massor att fixa med skolstart, nytt jobb och allt det vardagliga och jag känner att jag snurrar runt mig själv. Känner att det är dags att städa lite. Jobb, skola och hundträning i den ordningen och banta rejält i det sistnämnda, inte vara så spretig. Denna hösten blir det fokus på lydnaden och så lite hobbyagility. Det är nära till klubben och jag slipper fara som en tok överallt.

Jag är glad att jag märker att det skenar, jag är glad att jag kan fatta beslut och förhoppningsvis få stopp på eländet innan det går överstyr och det är inte så lång tid tills lyckan kommer hem och jag kan få den där kramen.

Sanna som lider av Knyttet-vibbar och inte kan sova.

Tankeställare

Jag är en sådan där människa som lätt gror igen lite mellan varven. Jag är inte överdrivet intresserad av mode, kläder, smink och hår. Skor däremot har jag en konstig kärlek eller snarare besatthet av, fråga mig inte varför.

Ibland behöver man en kommentar för att inse exakt hur mycket man har grott igen. Den kom härom veckan från Lyckan som tyckte jag var ovanligt uppklädd. Jag hade rena jeans, pikétröja och en enkel långärmad tröja. Håret uppsatt i svans och hade lyckats skrämma fram mascaran från sin slumrande plats i badrumsskåpet...

Det är inte uppklätt att ha rena jeans på sig, det är normalt och då började jag fundera och kika i garderoberna. Jag kom fram till att jag har kläder för hundträning, träning av mig själv, hundutställning och fest. Nästan inte ett enda plagg som kvalade in på normalt vardagsliv. De få plagg som kanske en gång hade kunnat läggas i det facket, var tragiskt urtvättade, slitna eller ruskigt omoderna.

Jag insåg att jag genom åren har drabbats av förbannelsen av att ha arbetskläder och en väldigt tidskrävande fritidssysselsättning. Det blev till att rensa ut en redan skral garderob och styra upp verksamheten. Jag var verkligen ovanligt hård också, tidigare år har jag sparat saker och tänkt att det kan användas vid vissa tillfällen men när de tillfällena väl kommer så inte sjutton använder man det man har sparat.

Inte använde jag en gammal tjock långärmad t-shirt och gamla träningsbyxor i somras när jag målade om huset! Jag stod i shorts och bikinitop och försökte låta bli att svettas rakt ner i färghinkarna. Både bikinitopen och shortsen kommer kasseras när säsongen är över, om den inte redan är det. Regnet har öst ner i en vecka och det har varit löjligt kallt.

En redan skral garderob blev alltså efter utrensning skralare. Det är tur att det pågår reor just nu. Det som är ännu mer märkligt är att jag som aldrig någonsin, har lyckatst göra reafynd, i år har gjort flera. För det är bra fynd när varorna är nersatta med 50-70%! Fynden har kompletterats med lite enkla basplagg och nu har jag rent plötsligt en enkel men variationsrik garderob.

Förhoppningsvis får jag bra kläm på det här med att ha privata arbetskläder på jobb under hösten och förhoppningsvis vänjer sig Lyckan och slipper se sin sambo toffla runt i annat än enbart joggingkläder alternativt skitiga hundträningskläder. Det är liksom hög tid att putsa upp sig lite.

/Sanna som nog har grott igen väl mycket det senaste året

Drevet går

Har följt den väldigt urspårade mediabevakningen av SJ och konduktören som kickade en 11-åring av tåget. Bäst är väl ändå hur aftontabloiderna ska vaska ur ämnet till max uppmanar oss läsare att komma in med våra egna historier. Människor hörsammar och det är just historia de kommer släpandes med. En numera 18-årig tjej berättar hur hon för ett antal år sedan, minsann blev avslängd och pappa fick komma och hämta.

Jag får osökt Monty Pythons-gängets replik "You were lucky!" i huvudet. Själv blev jag avslängd som värnpliktig i Laholm och det var sista tåget för kvällen i norrgående riktning. Kompaniets otrevliga och snåla adjutant hade nämligen lekt med biljettsystemet och räknat ut att värnpliktskortet gällde tom Ängelholm och då behövde han bara betala för biljett mellan Ängelholm och Halmstad som var resans slutmål.

Förfarandet var godkänt av SJs biljettförsäljningspersonal. Konduktören godkände det också. Extrakontroll-personalen däremot, var av helt annan åsikt. De krävde mig på 300:- för en ny biljett. Jag hade inga kontanter och eftersom vi är och rotar i historien så gick det på den tiden inte att betala med kort på tågen. Följdaktligen blev jag ombedd att gå av tåget i Laholm, av alla jordens ödsliga hålor.

På den tiden hade SJ fortfarande en bemannad kundservice (tror inte att de har det sent om kvällarna numera) som jag efter mycket om och men fick tag i och som faktiskt gick att resonera med. De noterade allt, skickade en taxi och jag anlände, visserligen ett par timmar försenad men hela vägen fram till vakten. Sådana händelser, i kombination med lokala kollektivtrafikens aldrig fungerande verksamhet, gör mig till en flitig nyttjare av egen bil.

Jag åker i vuxen ålder, aldrig med kollektiva transportmedel, om jag kan undvika det. Kalla mig gärna miljöförstörare, själv ser jag det som själavård. jag slipper bli irriterad övar att någon skamlöst tar mina pengar utan att leverera en vara inom ramen av godkändhet. Inte kan jag få mina pengar tillbaka heller för jag har varit dum nog att betala till något som verkar stå utanför alla konsumenträttigheter.

Skillnaden på mig och 11-åringen är väl också just det. Jag är vuxen, jag har ett betalkort, mobiltelefon, jag kan argumentera för min sak och jag kan, för det mesta, klara mig själv. Jag tycker det är oansvarigt att sätta av yngre tonåringar på en station i ingenstans. Jag tyckte iofs att det var oansvarigt av SJ att sätta av mig som värnpliktig, på en station, varifrån det inte gick fler tåg den kvällen. Skillnaden var att jag var 18 och hade helt andra möjligheter att ta mig fram.

Däremot tänker jag inte rodda djupare i saken än så. Ja, det var hemskt att konduktören var av åsikten att flickan såg äldre ut, följde gällande regelverk och satte av henne på närmsta station. Ska man vara lite krass så tycker jag att det mediala efterspelet är betydligt hemskare. Uppkäftiga reportrar ringer till SJs pressansvarig och talar om att det konduktören har gjort är brottsligt och släpar fram historier som är så gamla att man häpnar. Konduktören har jagats med mediala facklor, liar och högafflar och flytt fältet.

Ännu mer intressant blir det att damen som tog hand om flickan, släpade hem henne och lät henne sova på soffan som ett annat upphittat bortsprunget husdjur, hyllas som hjälte. Jag blev, till skillnad från de som levererar lovsånger, irriterad på människan. Vad är det för fel på en människa som hittar en förvirrad och ledsen människa, förstår vad som har hänt och inte ringer polisen?!? Medmänniska i all ära men hur tänkte hon?

Jag ska nog lämna ämnet nu. Jag blir bara irriterad. Lika irriterad som alltid när jag befattar mig med kollektivtrafikens varande och icke varande och funktion. Bättre att släppa det med ett konstaterande att våra aftontidningar är lika motbjudande som vanligt i sin jakt på nyheter.

/Sanna som aldrig skulle drömma om att betala för att läsa aftontidningarnas "nyheter"

Den stora upprensningen

Det ska bli stora evenemang en kvarter ifrån det lilla huset. Jag har inte tänkt så mycket på det men så var det något i min ögonvrå som fångade min uppmärksamhet. Det putsas, fejas och donas i var enda trädgård längs gatorna i kvarteret. Det är något helt enormt! Man skulle kunna tro att varenda trädgård görs redo för fotografering och publicering i närmsta trädgårdstidning.

Jag var tvungen att fråga min granne som för övrigt bygger hus och har en tomt som ser ut som tomter gör när man bygger hus. Han bara skrattade lite och sade att han hade lagt märke till det beteendet han med. Lyckan var av åsikten att det var väl inte fel om det såg snyggt och prydligt ut när halva kommunen använder kvarteret som parkeringsplats. Det har Lyckan helt rätt i. Det blir dock lite komisk när man ser en annan, renoverande, granne, stapla om en spillhög med brädor i syftet att det ska se prydligt ut. Bryr vi oss verkligen så mycket på vad främmande människor tycker om oss?

I vanliga fall brukar jag vara helt immun mot dylika masspsykoser men igår fan jag mig själv, tillsammans med Lyckan, göra en rejäl uppryckning av husets framsida. Inte för att det var särskilt risigt på något sätt men rabatter och ogräsrens har fått stå tillbaka lite under sommaren. Målning av huset har gått före och det har bara skett grovrensningar för att hålla undan det värsta. Nu är det pedantrensat och vi har lite kvar att avsluta idag men sedan är det verkligen superfint.

Problematiken med att göra superfint i trädgården och rensa upp efter tidigare ägare till huset, är att man får väldigt mycket trädgårdsavfall. Tunnan för det är fylld till bristningsgränsen och den tömdes av kommunen igår, två veckor till nästa tömning. Jag tyckte att jag var smart som tog skottkärran till hjälp men nu är även den fylld. Dagens i-landsproblem kan man tycka. Jag vill dock inte ha en trädgårdskompost. Sådana attraherar sniglar och på hösten får man utan att be om det, igelkottar.

Sniglarna avskyr jag, kottarna däremot, hade gärna fått bo här, om det inte vore för hundarna. Den grå odågan, hanterar igelkottar som en boxare hanterar boxbollar. Jag tycker att det är ett väl hårt öde för sympatiska igelkottar så jag hjälper dem gärna förbi vår tomt innan de upptäcks av hundarna.

Medan jag gick där och rensade, funderade jag på varför vi bryr oss vad andra tycker om oss. Jag kom fram till att jag egentligen inte bryr mig ett smack. Däremot insåg jag att jag är väldigt stolt över vårt lilla hus. Husköpet är den största investering vi någonsin har gjort och någonsin kommer göra. Klart jag vill att alla som ser det, oavsett vem det är, ska tycka det är jättefin och bra investering. För att få det medhållet, måste det presenteras i en bra form. Formen är välunderhållet och prydligt.

Intressant hur man kan vrida och vända på en tanke.

/Sanna som kör upprensningsheat nr2 idag

Sommaren får gärna vara över nu

Nä jag är ingen glädjedödare. Sommar är skönt, man behöver inte se ut som en michellingubbe och ständigt leta efter torra vantar och kängor. Hundägarskap med aktiva hundar, har en tendens till att skapa garderob modell större av de varorna.

Denna sommaren har gått i otålighetens tecken. Jag börjar mitt nya jobb i september. Jag ser fram emot det och var jättebesviken när min nya chef ringde och berättade att jag visserligen hade fått en av de få fasta tjänsterna som annonserades ut men att det innebar att jag inte skulle börja förrän till hösten. Överkvalificerad till att sitta i växel var jag visst -tsss! Jag hade kunnat göra det för halva lönen, bara jag kom ifrån mitt, för ett kort tag till, nuvarande jobb!

Hela sommaren har sniglat sig fram och jag har fyllt den med mängder av projekt. Jag håller på att avsluta min andra målsättning för semestern och på onsdag börjar den stora nedräkningen. Då har jag exakt 10 pass kvar på nuvarande jobbet. De kan inte försvinna fort nog. Efter det har jag 1,5 vecka ihop med Lyckan innan han drar på vidareutbildning med sitt jobb och jag lämnas ensam hemma för att invänta start på mitt nya jobb.

Jag känner mig sådär förväntansfull som man gjorde när man började skolan - knasigt men roligt. Jag ser så fram emot en höst med nya kunskaper, nya utmaningar, nya kollegor och möjligheten att gå till jobbet med ett leende. Viss skillnad till det senaste året då jag inför var och vart annat pass, har legat på sängen, haft ont i magen, ibland gråtit och andra gånger undrat över hur jag ska överleva 12h, inlåst på jordens ödsligaste och mest själsdödande arbetsplats.

10 pass kvar! Sedan väntar egenvalda arbetskläder, nya fina matlådor och det där nya arbetet som jag hoppas blir sådär mycket bättre.

/Sanna som blickar framåt och tycker den vackra höstmånaden september ska masa sig hit ögona böj.

Lugn & ro

Vi jagar det hela tiden men det verkar som om att vi har för bråttom. När vi egentligen har hittat lugnet, ron, livskvalitén, livsnjutningarna, lycka eller vad nu valfri floskel media slänger åt oss, då fortsätter vi att springa och jaga vidare. Vad är det vi jagar efter?

Det är sommar, det är semester och folk far åt alla håll och kanter. Själv sitter jag med min te-mugg, i hammocken och ska till folks förvåning, ingenstans. Ingenstans till såvida att jag inte har några längre resor inplanerade och att jag vägrar ha bråttom.

Det finns massor att göra, ingen tvekan. Att ha hus, innebär att ha en att-göra-lista som aldrig tar riktigt slut. Det är många som tycker det är väldigt stressande. De biter ihop, hårt, kör ner huvudet och jobbar på med frenesi och tro att kämpar man bara så tar den nog slut så kan man njuta sedan.

Det finns inget njuta sedan, det är en illusion. Det finns att njuta nu! Att värdesätta de små guldkornen och ta vara på energin de ger. Att stanna upp, andas, njuta och sedan jobba vidare med nästa projekt. Jag gör det så ofta jag kan numera. I början var det nästan irriterande stressigt, för man var van vid att alltid ha så bråttom, att alltid jaga resultaten för att så fort de var uppnådda, slänga dem åt sidan och jaga nästa.

Varje dag unnar jag mig en runda i trädgården och bara njuter. Jag tittar på allt som jag och Lyckan har gjort, dagdrömmer om hur det kanske kommer att se ut en dag. Sitter en stund i hammocken och bara andas. Alla har inte en trädgård men man har kanske något annat. Det är viktigare än man tror att man har en oas som tillåter lite eftertanke. Det kan vara märkliga ställen eller helt vanliga. En studiekompis boende i London, sitter ett par tillfällen i veckan på British museum, alltid på samma ställe, salen med den grekiska marmortavlorna från Pharthenon. Där har hon sin oas. Vissa njuter av en vanlig promenad.

Ibland räcker det med det lilla. Härom dagen hann jag nästan ingenting för det var mellan två nattpass och allt var stressigt. Jag unnade mig dock 5 minuter på gräsmattan och hade sällskap av ett glas rabarbersaft. Det räckte för att hitta lugnet, 5 minuter och ett stort glas rabarbersaft som tog en raka vägen tillbaka till sommarlov, farmor & farfars sommarstuga och barndomsminnen av otaliga utflykter i skogen. Lugnet återställt, locket åter på stresstunnan och sedan var det bara att ta tag i dagen igen, fast nu under betydligt mer ordnade former.

/Sanna som har hälsosam kontakt med sin inre Ferdinand och hänger vid den mentala korkeken

Exprimentlusta

Efter flera månader av fullständig uttråkning och total olust att ta i minsta lilla köksredskap, har lusten och energin äntligen återvänt med buller och bång. Jag sticker inte under stolen med att det är glädjen övar att nästan allt som har såtts i grönsakslandet, har börjat gro. Barnsligt stolt, skördade jag min första egensådda rädisa imorse.

Rädisorna behöver allt växa till sig ytterligare lite och plocksalladsbladen som är så härligt spröda, behöver även de någon vecka till. Otåligheten dämpas tack vare av att lite dålig gallring i början, ger möjlighet att plocka en stor del späda salladsblad redan nu.

Något som däremot inte tvekat en sekund för att skjuta iväg åt alla håll och kanter, är rabarberna som tidigare ägare planterat på norrsidan av huset. Trodde de skulle leva en tynande tillvaro där eftersom det är skugga stora delar av dagen. Att den tanken var helt fel, är jag nu bevisad om.

Inte nog med att det växte hur mycket rabarber som helst (i en stadsflickas ögon), den eländiga plantan/plantorna skapade gigantiska blomstänglar. En snäll och kunnig kollega på jobbet, hjälpte mig rätt i rabarberdjungeln. Hon bad mig att omgående skära av blomstänglarna eftersom de tydligen snor otroligt mycket kraft och efter det att de har slagit ut i full blom, producerar plantan nya rabarberstjälkar betydligt långsammare. Blev även tillsagd att inte skära av stjälkarna utan att lirka lite så man knäckte av dem nere vid roten och möjliggjorde för nya.

Sagt och gjort. Idag, mellan mina nattpass, skred jag till verket och skar bort de stora blomstänglarna, ångrar lite i efterhand att jag inte tog en bild först. De var verkligen spektakulära. Inte särskillt fina men märkliga. Tunga var de också och de ligger nu nere vid den redan toppfyllda tunnan för trädgårdsavfall och väntar på ytterligare rituell styckning för att faktiskt få plats i tunnan. Tur att det snart är tömning!

Nästa uppgift, var av betydligt angenämare karaktär. Jag fick fundera ut, vad jag ska göra med all rabarber. Min erfarenhet av rabarber sträcker sig till enstaka rabarber/jordgubbs-paj. En gång hade jag någon nostalgisk återblick och fick för mig att göra rabarberkräm på egen hand men det är ju sådär roligt. Google och bläddrande i receptböcker, fick mig att inse att det fanns betydligt mer att göra än så.

Första projektet blir rabarbersaft. Saft i all ära men jag är inte riktigt den där saftkokande typen, rårörd saft däremot är trevligt och framför allt lätt fixat. Det blev en snabb utflykt till närmsta matvarubutik och sedan sattes projektet igång. En rejäl hög rabarber bars in men det fick bli ytterligare två vändor ut för att få rätt i vikt. Man tycker att det är tungt men bladen väger massor och de använder man ju inte.

Enkelt och lätt att skölja och hacka och de fick sällskap av ett par citroner som skrubbades noga och hackades upp de med. Vissa människor säger att man ska lämna kvar citronkärnorna för de bidrar med en "nötig karaktär". Min smakpalett är nog inte så raffinerad för jag känner ingen nötighet. Däremot tycker jag att kärnor som skadats av kniven, när man hackar, har en förmåga att avge en beska som jag däremot känner tydligt. Bort med alla kärnor alltså! Ner med allt i "saft burken" och sedan hälla på ett par liter kokande vatten och ställa svalt ett par dagar.

Idén att använda en Smartbox, fick jag från en bekant som bloggar om sin matlagning. Han använder Smartboxar när han gör surdegar. Jag har sedan förra årets misslyckande med flädersaft, letat efter något bra kärl. Förra året köpte jag en 10l plasthink och tillhörande lock men locket slöt inte tillräckligt tätt och i kombination med att saften nog stod för varmt förvarad under tiden den skulle dra ut smaken ur blommorna, gjorde att den fick en mycket märklig bismak.

Min blivande rabarbersaft ska nu dra i två dygn och efter det silas av och sötas. Jag ser med spänning fram emot resultatet. Jag har två rabarberprojekt kvar, varav det ena ska påbörjas imorgon - rabarberlikör. Sista stora rabarberprojektet blir att koka lite marmelad. Naturligtvis kommer det även bli ett antal pajer men min smarriga rabarber/jordgubbs-paj får jag drömma om lite till för jordgubbssäsongen är ju inte här än.

/Sanna som blivit lite småförtjust i rabarber

Tävling

Brukar inte tävla och brukar inte göra reklam för tävlingar. Jag kan dock se Lyckans min av fasa om jag skulle vinna 40 par skor och det är rätt underhållande...

http://www.tlcsverige.se/tavling

... mycket underhållande :0)

/Sanna som erkänner att det där med skor, är en svaghet som inte går att bemästra