Tvära kast är inte alltid fel

Påbörjade som tidigare nämnts SMO för lite mer än 3 veckor sedan. Parallellt med antagningen till den utbildningen, har det pågått en annan uttagning som jag inte ens har vågat hoppas på. En uttagning som drog ut på tiden så långt att jag blev tvungen att börja med SMOn som egentligen var plan B.

I somras sökte jag till vårt lands gränsskydd och när det visade sig att det var mer än 850 sökande till de 5 utlysta platserna, var jag helt övertygad om att det var kört. Därför blev jag otroligt förvånad när jag fick ett mail med en länk till ett urvalstest som skedde på internet.

Jag genomförde testet som kom i fyra kategorier, svenska språket, engelska språket, logiskt tänkande och korttidsminne. När jag väl var klar med testet, sade jag sorgset till Lyckan att där hade jag effektivt klickat mig ut ur rekryteringsprocessen. När jag sedan fick en kallelse till informationsmöte och mingel, blev jag åter förvånad. Nu var vi dessutom ca 30 stycken kvar.

Informationsmötet var en aha-upplevelse. Men kanske inte på det viset som det var avsett av arbetsledningen. Det kändes nämligen som jag kom hem. Att jag äntligen hade hittat min arbetsplats. En kombination av fysiskt arbete, socialt samspel och intellektuell utmaning. När den där sörjda och åtsidolagda livsdrömmen om att få jobba med hund, väcktes på nytt, var det bara en varm lyckokänsla inombords. Jag gick därifrån med en vilja om att få tjänsten och tävlingsmänniskan inom mig vrålade att det var hög tid att plocka fram sitt bästa spel.

Dagen för anställningsintervjun kom och jag var mer nervös än jag någonsin varit inför en anställningsintervju i hela mitt liv. Exakt hur nervös jag var, insåg jag när jag nästan fick panik över att tidslåset på dörren till receptionen, inte gick upp när det skulle. Jag var dock i gott sällskap av en lika nervös jurist som skulle på intervju för en helt annan tjänst och vi kunde skratta åt vår situation.

Intervjun var den roligaste jag någonsin har varit på. Jag har aldrig skrattat så mycket på en anställningsintervju och jag fick vid mer än ett tillfälle, köra in en nagel i handflatan och påminna mig om att jag satt inte och skämtade med kollegor vid ett fikabord. Det var folk från HR-enheten och gruppchefer och det var jag som var under lupp. Känslan av att ha hittat hem och vara bekväm var så otroligt stark och det var alldeles för lätt att släppa garden och bara slappna av. Perfekt för framtiden, livsfarligt när man fortfarande befinner sig i en situation där ens ord vägs på våg och åtskilliga ska gallras bort.

Den positiva känslan till trots, kändes det som om jag kanske inte hade varit som bäst och varför hade jag inte svarat si och så på de olika frågorna. De tankarna förföljde mig och jag hade en sömnlös natt där tankarna spökade och jag kom på det ena genialiska svaret efter det andra och hela tiden ifrågasatte de svar jag hade gett. Det skulle visa sig finnas fördelar med att ha valt en av de sista som blev intervjuade, man behövde inte vänta så länge på svar.

Redan dagen efter fick jag telefonsamtal där det informerades om att jag hade klarat ytterligare en gallring och att jag nu skulle träffa chefer för olika avdelningar i en ny intervju. Återigen valde jag en av de sista tiderna som erbjöds. Det skulle dessutom innebära att jag fick lämna min SMO-praktikplats och hur förklarar man för aktiva brandmän som försöker motivera en till fortsatta studier och framtida arbete att man har sökt ett annat jobb?

Inför denna sista intervju var jag så nervös att jag inte kunde äta och hjärnan befann sig i ett panikläge. Den snurrade i 2000 knyck och inte en enda tanke var sammanhängande. Trots att det var betydligt färre runt bordet denna gången, kände jag mig som en hjort i strålkastarsken. När mötet var över, satte jag mig i bilen, ringde Lyckan och sade att nu var det kört, jag hade åter snavat på målsnöret. Det var känslan och den satt i när en av mina referenspersoner ringde och sade att han hade fått samtal och han tyckte att det såg bra ut. När han sedan berättat vad han sagt, blev jag rörd. Jag hade bett om referens men fick så mycket mer!

Ytterligare en sömnlös natt och dagen därpå kom jag på mig själv med att konstant ha mobiltelefonen i handen och strirra på displayen, var femte sekund. När samtalet kom, vågade jag knappt svara. Det var min blivande chef och han pratade så lugnt och dämpat att jag var helt säker på att han skulle avsluta med "tyvärr kan vi inte erbjuda dig en tjänst just nu". Jag höll andan och när han väl sade att jag hade fått jobbet, blev världen helt stilla. Där stod jag på ett övningsområde, klädd för helt andra saker och blev erbjuden en tjänst på platsen som var så varm och välkomnande - blizz!

Nu återstår det att informera mitt nuvarande arbete och informera skolan. Inte det enklaste men jag går mot en fantastisk framtid så det kommer vara värt knotet. Det är bara en kort transportsträcka och sedan är jag framme vid ett fantastiskt arbete på en fantastisk arbetsplats.

Sanna lägger branhjälmen på hyllan och tar på sig en ursnygg båtmössa!