Reflektion kring mobiltelefoner

Kommer ni ihåg er första mobiltelefon? Jag kommer ihåg min. Den var som en gigantisk tv-fjärrkontroll och det kostade en smärre förmögenhet att ringa med den. Man ringde dock väldigt lite och SMS och andra funktioner existerade inte.

Jag kommer ihåg att man inte heller hade den med sig överallt. Jag brukade ha den i en påse i en väska, när jag var i stallet.

Någon enstaka gång behövde man ringa enstaka samtal på skoltid och då hade man med sig eländet till skolan. Den spenderade dagen inlåst i skåpet och man smög ut på en rast och ringde sitt samtal för att sedan smyga in den i skåpet igen.

Ett par år senare kom SMS-funktionen och möjligheten att spara telefonnummer i telefonen. Nu såg inte telefonerna ut som tv-fjärrkontroller från Star Trek. De gick faktiskt att förvara i en hyfsat stor benficka. På den tiden bar jag gröna kläder och hade inga problem att förvara min "lilla" mobil.

Efter hand som tekniken utvecklades, började de olika tillverkarna tävla om vem som kunde göra minst telefoner och till slut var de så löjligt små att man knappt kunde använda dem utan att konstant trycka fel.

Efter det kom det som vi har idag, kamerafunktioner, SMS, MMS mm mm och det faktum att telefonerna alltid är igång. Jag undrar hur många som idag klarar av att stänga av sin telefon som man ex gjorde förr, hade mobilen igång när man körde till jobbet men stängde av den när man kom fram eftersom man då var anträffbar på ett fast telefonnummer....

Bara en liten tanke.
Sanna