Glädjande mail!

Jag är ju inne på att jag ska ha en Weimaraner och har surfat högt och lågt på olika uppfödares hemsidor, rasklubbens hemsida och en del utländska sidor också för den delen. Jag är ju ute efter en hund som jag kan jobba med och eventuellt kan köra lite tuffare med på bruksplanen men är inte intresserad av de traditionella raserna som Rottweiler, Schäfer mfl Inte för att jag inte tycker det är fina hundar, för det gör jag. Jag är bara inte intresserad av att äga en hund av de raserna själv.

Jag hittade till slut en uppfödare en bit upp i landet som jag tyckte verkade vara seriös och bra. Hon MH-testar alla sina hundar och säljer inte till personer som bara vill ha hunden som ren sällskapshund. Problemet att välja en ras som inte är särskilt vanlig och utbredd är att det brukar vara kö hos uppfödarna och en mycket lång sådan. Jag tyckte i vilket fall som helst mycket om bilderna av hennes hundar på hemsidan, jag tyckte även om det hon skrev om sin uppfödning och på sättet det var skrivet så jag författade ett mail där jag presenterade mig själv, mitt 'tänk' kring hundträning och vad jag hade för planer med en framtida hund.

Idag låg det ett mycket trevligt svarsmail i min mailbox och det ser ut som att jag inte kommer behöva vänta allt för länge innan jag får ett eget litet grått knytte med blå ögon som tumlar runt mina fötter























/Sanna som längtat så efter en vovve i många år nu

Hundbett

Så var det dags igen...
En liten hund har fått sätta livet till för att folk ska ha så förbaskat svårt att hålla sina hundar kopplade. Det är dags att sätta stopp för kryphålet som gör att man faktiskt kan ha sin hund okopplad under förutsättning att man har samma pli på hunden som om den vore kopplad. Allt för många hävdar det och få kan leva upp till det. Jag vet mycket duktiga och skickliga hundförare som har förlorat kontrollen över sina hundar. Det är ett ögonblicks verk och även om hunden lyssnar och avbryter så tar det faktiskt en stund innan hunden åter befinner sig vid sin förares sida och under den stunden kan ännu mer hända.

Klart som korvspad är att den mindre hunden idag sörjs av sina ägare.
http://sydsvenskan.se/malmo/article254929.ece

Återigen undrar jag vad det är för fel på vissa hundägare och återigen undrar jag om jag verkligen ska skaffa hund. Kommer jag gå på tårna och vara orolig varje gång jag är ute med den som jag var med familjens hundar när jag var yngre? Min oro var högst befogad. När jag var 11 år var jag ute med familjens tax. Jag hade den 12-åriga halvblinda taxen i koppel i ena handen och ledde min cykel med den andra. När jag passerade ett bostadsområde kommer en 8-årig pojke gående med sin familjs Irländska varghund. Hunden slet sig från pojken och högg våran tax över ryggen som om han hade varit ett jaktbyte och sedan satte han igång att ruska taxen. Jag drog och slet i taxens koppel och försökte i panik få loss taxen med det enda resultatet att hundens halsband gled över huvudet och jag stod med ett tomt koppel i handen. Full karriär hem och hämta mamma, men taxen var död redan när jag tog första löpsteget. Familjen som ägde varghunden bad om ursäkt och gav mamma pengar motsvarande vad en valp skulle kosta. Polisen gjorde inget med hänvisning till att tidigare attacker av den hunden mot andra hundar inte var polisanmälda. I väldigt många år efter det var jag väldigt rädd för stora hundar och jag har fortfarande enorm respekt för vissa raser. Irländska varghundar gör mig fortfarande illamående när jag ser dem och jag går inte gärna nära alls. I många år lyfte jag upp mammas två skotska terriers när vi mötte stora hundar och jag känner faktiskt lite oro kring att skaffa en liten valp och befinna mig med den på allmän plats där vilket ärkenöt som helst kan dyka upp med en otrevlig och okopplad hund. Jag vill inte uppleva fler hundattacker och det verkar tyvärr bli allt för vanligt numera

/Sanna som inte tycker om den rådande trenden

Mysig morgon

Det är inte för inte som skiftet jag går på nu kallas för mysskiftet. Det är lugnt, sansat, god stämning och på det stora hela väldigt trevligt. Mycket småpratande om stora och små ting, lite fika och sådär. Det är väldigt trevligt när man ska gå hem på morgonen att få en kram och en önskan om att man ska sova gott. De flesta av oss lämnar dessutom i samlad tropp så det är väldigt mycket blinkande med blinkers och helljus efter hand som folk viker av längs vägen. Tycker mycket om det. Man känner sig välkommen till passet när alla hälsar på en glatt när man kommer innanför dörren och man känner att man verkligen vill åka dit igen efter ett par timmars sömn eftersom man känner sig otroligt välkomen tillbaka.

Tänk om det hade varit lika trevligt att komma hem också....
Sambon har anekterat ytterligar mer plats för sin värdelösa inhängnad utanför sin altandörr. Hon sätter upp det för att hålla hunden inne, men antingen välter vinden det eller så gör hunden det när den rusar rakt igenom. Hon har ställt bilen där jag brukar ha min. På den delen hon brukar stå är det en smärre djungel, jag har jagat efter ogräset på den delen jag står och där är grusigt och fint. Jag vill inte ha min bil parkerad i en djungel!

Nåja, nu tänker jag strunta i det och istället försöka återgå till mysstadiet jag befann mig i tills jag kom hem

/Sanna som ska i säng nu

Jag är kär!

I en bil....
För ett par månader sedan såg jag en i svart utförande parkerad på Center Syd-området. Sannan som är den minst bilintresserade flickan i världen, kunde inte slita blicken ifrån den söta lilla bilen. Bilens design tilltalade mitt estetiska sinne enormt och jag som aldrig någonsin bryr mig om vad det är för bil jag tittar på, var tvungen att gå ett varv runt den fantastiska skapelsen och jag gav mig inte förrän jag hade tagit reda på tillverkare och modell. Dessutom skrek jag rakt ut att jag bara måste ha en sådan. *ser rysligt generad ut*
Ni måste förstå att det är jag som driver personalen på LKC och i vaktbolagets central till vansinne genom att i samband med kontroll av diverse regplåtar på frågan om det är ex en toyota svarar - den är röd! Jag är inte ett dugg mer intresserad av bilar än så. En bil är en pryttel som ska ta en från punkt A till B och hur den ser ut, vilken årsmodell, färg osv är av noll intresse för min del, eller har varit fram till nu.

Nu är Sannan kär i en bil och har klivit in i en värld full av konstiga begrepp och uttryck som hon efterlyser ett lexikon till för det kan omöjligt vara svenska. Trevliga sällskapet har noterat Sannans trånad efter den söta bilen och igår togs Sannan på utflykt till Mercedez i Malmö för de säljer nämligen den söta lilla bilen. Jag har fått provsitta, klämma och känna och är om möjligt nu ännu mer kär i bilen. Det enda jag hade lite svårt för var bagageutrymmet för jag är bortskämd med volvos kombiutrymme. Men skam den som ger sig. Sannan har koll på en rad företag som tillverkar hundburar som är både snygga och krocktestade. Det vore väl sjutton om det inte skulle gå att få tag i en hundbur till en framtida hund i en framtida bil.
Jag har gett mig själv ett löfte. När jag tar examen (se jag har slutat säga om, en viss person har tjatat om det där sedan vårat första PM ;) ) ska den där bilen bli min examenspresent till mig själv och jag ska unna mig lyxen av en ny som är rustad som jag vill. Det har jag förtjänat efter alla skruttbilar och all kamp för att komma på rätt köl. Det ska bli min lilla extramorot.
Men fram tills dess får jag fortsätta att tråna

http://www.dodge.se/?jumpTo=modelcaliber&origin

Det finns visst forum för allt numera :>
http://dodgecaliber.se/

/Sannan som är rysligt kär i Dodge Caliber

Man bara måste skratta

när man är inne på denhär bloggen:

http://www.arga-lappen.blogspot.com/

Jag har i alla fall skrattat gott

/Sannan som avskyr lappar

Det regnar

Är det en gigantisk pingvin?

Är det en smurf?

Nej det är Sannan som är ute och går den obligatoriska morgonpromenaden på jobbet iförd bygghjälmen som man måste ha på sig samt företagets fotsida regnkappa i bästa gestapomodell som finns i storlekarna stor, större och störst.... det får gärna sluta regna nu. När som helst faktiskt, jag är beredd på att slippa det eviga regnandet så fort det bara går.

Jag har läst ut min bok och den var ruggitgt bra. Nu har jag börjat på nästa i brist på saker att göra. Fast det är nog en överdrift att det inte skulle finnas saker att göra, det finns det alltid. Jag har egentligen mer att göra än jag skulle vilja men mycket är relaterat till aktiviteter utomhus och hur kul är det att bli blötare än en dränkt råtta så fort man ska göra något? Sedan kan man ju lite på att det slutar regna den sekund man inte längre har tid med det som skulle göras för annat är inbokat. Igår var ett typexempel. Under de få vakna timmar jag hade innan jag åter skulle vara på jobbet, regnade det hela tiden och jag hade behövt rida damen en vända men kände inte för att hala in en genomblöt och lerig liten häst ur hagen för att sedan ha den på tork i stallet, göra iordning och rida i ösregnet för att sedan släpa tillbaka ut i hagen och själv återvända in och försöka skala av sig genomblöta ridkläder. Men den sekunden jag satte mig i bilen för att köra till jobbet, då slutade det regna minsann och en mycket trevlig kvällssol tittade fram. Jag red damen nu ikväll istället och det gick hyfsat, vi är på väg att komma igång i alla fall även om både häst oh ryttare dras med övervikt och det ser allmänt ringrostigt ut

En sak som jag faktiskt har fått gjort och som jag är väldigt glad för är att jag har klarat av städningen för veckan och dessutom har organiserat om vid mitt skrivbord. Jag har på gott förslag äntligen fått tummen ur och fixat så att jag kan samla ihop all post och andra lösa papper som av olika anledningar inte ska in i pärmar eller mappar.

Det jag är mest glad över, är att jag äntligen har hittat en ny lampskärm till farfars fina lampa. Farfar hade alltid den lampan ståendes på sitt sängbord. På den tiden hade lampan en väldigt vacker turkosgrön lampskärm i glas som gav ett helt fantastiskt ljus när lampan var tänd. Jag älskade att sova med den lampan tänd brevid mig som barn när jag sov över hos farmor och farfar. När farfar pga sin svåra sjukdom skulle flytta till vårdboende blev lampan över och stod i en korg med grejor som skulle kastas. Eftersom jag tyckte så mycket om lampan fiskade jag upp den och bar hem den till mig. Tyvärr kom det en viss katt i närheten av lampan ett par år senare och jag kunde med lätthet ha strypt kattrackan när jag kom hem och såg den vackra glasskärmen slagen i tusen bitar. Efter idogt letande hittade jag något år senare en affär som sålde glasskärmar, dock ingen så fin som orginalet. Men en ny skärm inhandlades och det var frid och fröjd fram till förra sommaren när jag fick för mig att måla min sovalkov. För att inte något skulle hända lampan ställde jag den på golvet. Tyvärr blev jag tvungen att flytta sängen och tänkte inte på att lampan stod intill.... klinkergolv och glasskärmar är en dålig kombination. Tyvärr hade affären jag köpte den nya skärmen i, slutat sälja glasskärmar. Jag har letat högt och lågt i antikbutiker, hos myrorna mfl i hopp om att hitta en ny. För någon månad sedan när jag var utsocknes hittade jag en lite udda butik som faktiskt sålde glasskärmar. Lite knasigt med tanke på att deras huvudsakliga sortiment består av segelkläder och fiskeutrustning men men. Nu i helgen kom jag faktiskt ihåg att ta lampan med mig och tanten i butiken blev väldigt exalterad och ansåg att Sannan minsann borde ta lampan och åka till antikrundan och få den värderad. Riktigt så långt är jag inte beredd att gå, jag är mest glad över att lampan åter har en skärm och nu står den av säkerhetsskäl på skrivbordet och förhoppningsvis får den förbli där

/Sanna som sitter och nynnar på Madonnas 'Rain'

Glömde ju helt!

Skulle berätta att jag har haft en väldigt mysig, lugn och återhämtande helg i trevligt sällskap igen. Precis en sådan helg som man önskar att man kunde ha oftare. Fint väder som tillät grillning när man ville det och regn när man ville krypa upp i soffan och se film. Kan det bli bättre?

Jag tycker att det är trevligt att försvarsmakten tillhandahåller trevliga grillplatser längs vår kust i form av gamla sjövärn och svanarna som guppade omkring var jättefina. Bäst av allt var ändå att somna på fina gula badfilten på stranden. Jag sov så gott!

/Sanna som vill har fler sådana här helger

Tråkig start

Jag jobbar på mitt favoritskift just nu, även om jag inte trivs med att jobba natt igen. Men vad ska man göra, pengar måste in på kontot juh.
Igår fick vi tråkig start, jag och en kollega var nere i brandstationen och förberedde våra kläder för natten. På väg ut såg jag hur en fasan jagades av en annan fasan och med full fart flög in i ett fönster. Ganska så snart efter smällen flög den upp igen men kraschlandade och slog runt omedelbart igen. Amatörveterinären Sanna kunde bara konstatera att den var allvarligt skadad och inget kunde göras. Vare sig jag eller kollegan kände att vi kunde ha ihjäl den så jag kontaktade de andra kollegorna som jag trodde var lite macho och kunde ha ihjäl den stackars pippin men de fick rent plötsligt tusen andra och mycket viktigare saker att göra. Missförstå mig rätt, jag har varit med min pappa och jagat större delen av min uppväxt, men jag klarar inte av att vrida nacken av fåglar. Det är något när man känner kraset av nackkotorna som får mig att må mycket illa. Sedan bör tilläggas att familjen sällan till aldrig jagar fågel. Pappa tycker det är meningslöst att spendera så mycket tid på något som genererar så lite i frysen.

Ett snabbt telefonsamtal till farsgubben och goda råd på hur man snabbast avlivade den stackars pippin fick det dock bli. Kollegan hittade lämpligt verktyg i brandbilen, jag höll i fågeln och sedan en snabb insats från kollegan och pippins lidande var över. Jag verkligen avskyr en sådan start på ett arbetspass. Det var lika illa förra sommaren när en kollega kolliderade med ett rådjur strax innan jag skulle ta över bilen och jag spenderade morgonen med att ringa verkstaden och tvätta rådjursinnehåll ifrån bilen. Trevliga sällskapet inledde ett arbetspass med att behöva avliva bambi och man kan bara konstatera att det finns trevligare sätt att börja 'dagen' med. Med tanke på starten förväntade jag mig ett avslut i stil med bästa vännens i förra veckan, men det höll sig lugnt. Ett par nya myggbett var allt. Jag tröstade mig med att nästan sträckläsa en rekomenderad bok och nu tänker jag krypa ner i sängen och läsa lite till innan det är dags att åter bege sig till jobbet.

/Sanna som vill ha en lugn start på kvällens pass

Jobbkylskåpets mysterier

Vad är det med folk och allmänna kylar på jobb som förvandlar folk till tjuvar och banditer?
Jag har undrat över det ganska länge nu. När jag jobbade inom restaurang, bar och i gatukök var sådant aldrig ett problem. Då ingår det käk. Skulle ju vara lite tramsigt annars, först ska man laga till maten och sedan betala för att få äta av den. När jag jobbade i restaurangkök var problemet att få den övriga personalen att rapportera ärligt på sina timrapporter hur ofta de hade ätit uppe i köket. Vet att en av dem som var anställd bara skrev i att han hade ätit de dagar han tyckte det var gott och det vette sjutton hur man skulle tolka det med tanke på att han aldrig rapporterade mer än fyra måltider trots att han åt dagligen. Kostnaden för maten drogs sedan på lönen och folk är tydligen sällan ärliga när det gäller sådant.

På övriga jobb har det alltid funnits kylar i personalutrymmena för medhavd lunch, fika osv och det är väl här de mest fantastiska iakttagelserna har gjorts. Till att börja med har jag inte jobbat på en enda plats där det inte har krävts att någon redig person gör en rejäl rensning minst varannan vecka. Varför i hela friden är det så svårt att slänga gamla filmjölksslattar, pålägg som har gått över datum mm? Jag blir helt jätteförvånad varje gång jag ser vad som är kvarlämnat i kylskåpet och som någon annan förväntas slänga. Gud förbjude om man gjorde det själv! Nästa sak som också är lite intressant att studera är hur lättvindligt man bara "lånar" folks grejor. På vaktbolaget jag jobbade tidigare, hade jag ibland med mig mjölk för att dricka till maten. Ganska ofta var min mjölkförpackning tom när jag skulle ha min mjölk. För det mesta stod den i kylen med en miniatyrslatt kvar på botten som inte ens skulle räcka till en mugg kaffe. Konfronterade man kollegor så var det givetvis aldrig någon som hade rört mjölken. Det som var magiskt var att problemet inte ens upphörde när företaget började köpa in mjölkförpackning till alla tjuvaktiga kaffedrickare som tyckte att det var ok att låna lite från andra och aldrig själv hade med sig. För då tyckte rent plötsligt kaffedrickarna att det var godare med min standardmjölk i kaffet än mellanmjölken som köptes in. HALLÅ DET ÄR MIN MJÖLK!! SKAFFA EGEN ERA PARASITER!!!! Men det är ju kul att ni har mjölk till kaffet som företaget tillhandahåller. Jag som inte dricker kaffe får aldrig något. Thé finns det sällan till aldrig och de få gånger det köptes in chokladmjölk till oss som inte drack kaffe, då roffade kaffedrickarna åt sig det med.
Dock ligger på odelad första plats gången då jag efter en hel dags stressigt arbete äntligen skulle få en chans att kasta i mig lite mat. Jag hade med en låda med potatis, fläskfilé och sås, var vrålhungrig eftersom jag inte hade ätit sedan jag började 06 och nu var klockan runt 16. Öppnar kylen, tar ut lådan som känns märkligt lätt, öppnar lådan, konstaterar att den är diskad och nu innehåller en 50-lapp. Jaha och vad ska jag göra med den 50-lappen? Köra den i micron? Steka? Fritera? Flambera? Hur är man funtad när man snor någons medhavda lunch och sedan tycker att man rättfärdigar det genom att diska matlådan och lägga en peng i den? När jag konfronterade personalen dagen därpå tyckte en av gubbarna (som var min huvudmisstänkte) att vad var problemet, jag fick ju betalt och kunde åka och köpa något. Låt mig se, vad är mitt problem..... 1) Det var min mat - man tar inte andras grejor för då stjäl man och då är man en tjuv. Vi arbetar på ett bolag där vi anställs för "vår höga morals" skull och för att folk ska kunna lita på oss. Man kan uppenbarligen inte ens lita på sina kollegor. 2) Om jag äntligen får chans att äta då vill jag ha min mat som går att värma på en minut i micron och som jag kan slänga i mig medan jag skriver rapporter, innan nästa larm dröser in och jag måste sticka iväg igen. 3) Jag har inte tid att åka och handla något bara för att någon annan lat och värdelös varelse inte pallar fixa sin egen lunch. 4) Jag har med mig mat för att jag inte vill äta på donken för att det inte är hälsosamt.

Utöver att folk snor av ens grejor upphör jag aldrig att förvånas över att det ska vara så förbaskat svårt att diska, ta med sig sin matlåda hem igen, ta hand om sina returburkar och flaskor. Jag har en kollega som sommarjobbade på sin mammas arbetsplats, där hade de den klassiska skylten "Din mamma jobbar inte här - diska efter dig!" (att den ens ska behövas) han roade sig med att sätta upp en lapp brevid som löd: "Jo det gör hon men jag får diska ändå!"
En annan kollega som fortfarande bor hemma, har vi numera kommit så långt i med vår fostran att han faktiskt diskar efter sig, om ytterligare en månad kanske han lär sig att sätta in den rena disken i skåpet också. På min arbetsplats har nämligen diskställen tagits bort eftersom de väldigt snabbt upphör att vara diskställ och blir en alternativ lagringsplats för porslin, matburkar mm. Sedan undrar jag vad det är med folk och deras plastburkar, har de oändliga lager hemma eftersom burkarna aldrig plockas hem?
Hitentills har jag alltid hittat ett skåp på varje arbetsplats som innehåller så mycket matlådor av varierande storlek att det är rasrisk bara man tittar på skåpsluckan. Likaså skåp eller sopsäckar med returburkar och flaskor. Alltid knökfulla och superklistriga. Hur svårt ska det vara att ta med sig flaskan hem? Varför ska någon annan ta hand om din flaska?

Jag förstår inte vad det är med allmäna kylar och kök på arbetsplatser som gör att folk snor, struntar i att plocka undan och kasta. Gör man likadant hemma? Går in till grannen och snor mjölk, pålägg eller vad det nu är man behöver? Vadar man runt i returflaskor och matlådor upp till knäna hemma också?

/Sanna som finner det hela något suspekt

Bättre bild!

Det är tur att det finns männisor i min omedelbara närhet som inte är lika slöa som jag och som faktiskt orkar klicka på photoshopikonen och fixa till bilderna som jag borde ha fixat.

Jag tackar så mycket och här syns ju faktiskt den söta lilla ekorren fråns skogspromenaden.

/Sannan som inte har några ursäkter för sin lathet

Bästa vännen = olycksfågel nr 1

Mitt i natten fick jag en hel rad SMS och tom telefonsamtal från bästa vännen. Hade ni känt personen så bra som jag gör, hade även ni höjt ett förvånat ögonbryn eftersom det var rejält efter bästa vännens normala sovtid. Jag vart så nyfiken att jag ringde upp trots den sena timmen och vad kan jag säga - bästa vännen har gjort det igen och med råge....

Vi får nog ta det från början. Det började med att bästa vännen flyttade till skåne och behövde extrajobb. Han sökte till det vaktbolag som jag jobbade för tidigare men de hade lim i maskineriet så konkurrerande bolaget norpade honom. Allt var frid och fröjd fram till förra sommaren när bästa vännen började jobba på stadens station och vilken högre makt bästa vännen än har stött sig med så ges det igen med råge. Tokiga farbröder med shoppingvagnar som slåss, fulla ungdomar som bråkar, tanter som sparkar på cyklar och går allmänt bärsärk, folk som trillar framför tåg osv osv - allt händer när bästa vännen jobbar. Efter att ha varit hängiven supporter på tingsrättsförhandlingar under våren pga ovanstående händelser så drog både jag och bästa vännens mamma en lättnadens suck när bästa vännen hamnade bakom en receptionsdisk denna sommaren. Lugnt, stilla och inget kan hända som resulterar att jag återigen kommer sitta i tingsrätten eller få samtal mitt i natten - trodde jag.....

SMSet som trillade inatt löd: "Nu har jag slagit till igen... tror fan att det börjar brinna i fläktrummet idag. Det har inte hänt något på 16 år .... men idag när jag är där, då passar det visst att brinna! OBS! Det var inte jag som satte fyr!"

Det sista har med bästa vännens framtida arbete inom räddningstjänsten att göra. Jag brukar anklaga honom för att vara en väl dold pyroman.

Som det framgår så började det brinna i ett fläktrum lagom till bästa vännen höll på att packa ihop för dagen. Nu tror jag inte att det går någon nöd på bästa vännen. Bränder är av ett stort intresse hos vederbörande och jag kan riktigt se framför mig hur bästa vännen har knatat runt bland brandbilar, rökdykare och övrig personal och sett lyckligare ut än ett barn på julafton.

Jag bara fortsätter att förvånas över att allt händer just denhär personen - helt otroligt vilken vandrande katastrof människan är. Ska man beklaga den kommun han hamnar i efter examen? De lär ju tro att de drabbats av pyromaner och naturkatastrofer var enda dag om bästa vännen fortsätter att förföljas av de högre makterna.

/Sanna som förundrat skakar på huvudet

Varför?

Varför är det så otroligt gott att avsluta en lång arbetsnatt med en Lunda-Melle på bricka med lite Edwins senap till????
Jag har ingen aning men gott är det och det gör de sista kilometrarna i bilen så mycket angenämare :0>

Nu tänker jag krypa ner och hålla tummarna för att åskan som har börjat mullra är vänlig och mullrar tyst för jag behöver sova, snart dags för nytt nattpass

/ trött Sanna

Naturen lånar bara ut platsen

till oss människor. Vi ska inte tro något annat!
Jag var uppe i min pappas sommarstuga i helgen som gick. När jag var barn tillhörde stugan min farmor och farfar och jag har väldigt många ljusa barndomsminnen från varma och soliga sommardagar där uppe.

Stugan ligger belägen på en skogstomt och närmsta grannen är stora tallskogen som ingen har avverkat ett enda träd de senaste 30 åren. Skogsvårdsverket har nämligen inte på hela denna tid kunnat klura ut ett sätt att få de stora tunga maskinerna över den förvisso smala bäcken men som är lite lurig med sina djupa och branta sidor. Pappa föreslog att man kunde ju alltid plocka ner dem manuellt, sist han pratatde med skogsvårdaren. Gubben hade tydligen sett ut som om han hade svalt en citron vid tanken på att behöva släpa ut så mycket timmer för hand...
Inte särskilt långt bort ifrån stugan, finns det en gammal torvbrytningsplats. Det är väldigt typiskt av oss människor att bara ta av naturens resurser och sedan strunta i att återställa såren i marken och ta med oss vårat skräp hem. Vid den gamla brytplatsen finns det stora vattenfyllda torvgravar där man en gång har fiskat upp torven. Det tillsammans med diverse gammal utrustning för att utföra jobbet, gjorde stället till en ganska spännande lekplats när man var barn.

Det som slår en mest nu när man återvänder så många år senare är att naturen snart har tagit tillbaka allt och inom några år kommer det knappt synas några spår alls såvida man inte sätter igång att gräva.
Vagnen som en gång i tiden användes till att frakta torvkakor med har ett rejält träd växandes mitt i sig och jag kommer ihåg första gången jag såg den lilla klena björkkvisten som hade börjat växa där. Jag minns att jag och min bror försökte flytta vagnen för att den skulle gå att ta bort om de slarviga människorna som lämnat den beslöt sig för att hämta den. Vi rådde inte på den tunga vagnen. Likaså stod uppskopningsmaskinen intill en liten granplanta då, numera syns den knappt. Intressant att se hur naturen tar tillbaka det vi människor trodde oss äga men som vi så uppenbart bara har fått låna.

På promenaden genom skogen såg vi otroligt mycket och man kan ju inte ha kameran framme hela tiden men en ekorre och en häftig skalbagge kan jag bjuda på och så får jag tacka fotografen som tog bilderna.

/Sanna som har haft en lång vandring längs memory lane i helgen

PS. Orkade inte dra igång photoshop för att fixa till bilden med ekorren - jag har jobbat natt...DS

Att det ska vara så svårt

Varför ska det vara så svårt att komma tillbaka till ett för mig normalt liv?
Det är otroligt frustrerande att gå in och ur svackorna och bli låg.
Nu har jag i alla fall en förklaring till det hela. Jag vill för mycket! Jag planerar för optimistiskt och trycker in för mycket. Jag klarar inte av att jobba i det tempot längre (över normalt tempo även för en frisk person), när jag inte fixar min stentuffa planering, ser jag ner på mig själv, trycker ner mig själv och då kommer de mörka tankarna och lågheten som ett brev på posten. Var hos terapeuten idag och det kändes som om jag var tillbaka vid skissbordet. Hon bad mig rita upp ett planeringsschema för nästa vecka. När jag var klar tog hon pappret, tittade kritiskt på det och sade att hon inte skulle orka med en sådan vecka och hon är frisk. Sedan tog hon fram stora strykpennan och började stryka, inte ens en fjärdedel var kvar när hon var klar och hon hade dessutom lagt till saker som jag gör vid sidan av och helt glömt att de faktiskt slukar enormt med tid ex laga mat, tvätta, handla osv. Jag har fått hemläxa som ska redovisas nästa gång vi träffas samtliga veckoscheman fram tills dess ska med och redovisas, jag kommer inte undan nu. Skönt på ett sätt, att man får lite styrfart på organisationen. Det är så typiskt mig att bara varva upp och lägga in en extra växel och pressa hårdare istället för att ta problemet och slå itu det. Kanske för att jag alltid har varit lite bekväm och det faktiskt är den enklaste lösningen dock inte den hållbaraste.
Några timmar sömn till sedan ska jag äta och jobba, känner inte för det. Trivs mycket bättre på det andra skiftet, där känner man sig välkommen och alla beter sig civiliserat. Går tyvär blandad skiftgång hela sommaren - blä!

/Sanna som i alla fall har en stark orsak till att plugga.

SMS från det förflutna

Igår när jag satt på jobbet fick jag ett SMS från en människa som jag inte har haft kontakt med de senaste 12-15 åren. Det var en bekantskap som rann fullständigt ut i sanden för att vederbörande hade det ena knepiga förhållandet efter det andra och ofta med mycket svartsjuka partners som inte tålde att bekantskapen umgicks med folk utanför den egna bekantskapskretsen. Sådant tröttnar jag extremt snabbt och sista gången vi skulle träffas ställdes fikaträffen in utanför fiket. Bekantskapens sambo eller vad man nu ska kalla det satt i bilen en bit bort och hävde ur sig dumheter. Då stängde jag mentalt dörren åt den bekantskapen och har sedan dess inte ens skänkt en tanke åt personen. Förrän nu.

"TJENA SANNA! D VA MÅNGA ÅR SEN! HOPPAS DU MÅR BRA? HÖR AV DIG OM DU VILL? MVH _ _"
Eh jaha och vad gör man med sådant här? Jag har suttit och funderat på det en hel del. Varför hör en människa av sig efter så många år? Vad vill personen i fråga? Har personen sett mig någonstans den senaste tiden eftersom den söker upp mig? Vart har personen i så fall sett mig?
Ska man besvara SMSet?

Jag har funderat på det och min nyfikenhet säger att jag ska svara på det och resten av mig säger att jag ska ignorera det så det sista har snart vunnit.

/Sanna - fundersam

Sommarväder & sånt

Vad sysslar folk med i regnskurarna?

Jag var på bröllop i helgen och det finns visserligen en skröna som säger att 'regn i brudens hår ger ett rikt och långt äktenskap' eller något i den stilen. Jag vet inte, jag håller inte mycket reda på det där alls faktiskt. Personligen ser jag väl det som ett dåligt försök till att pigga upp någon för att regnet vräker ner den dagen i ens liv då man verkligen vill ha fint väder. Som den fantastiska optmist jag är (ja, jag är ironisk) borde man kanske satsa på ett höstbröllop, om nu ett bröllop någonsin skulle vara aktuellt. Jag menar, tänk vad praktiskt, hösten är ökänd för att regnet öser ner så då blir det bara en glad överraskning om det mot förmodan skulle vara uppehåll och eftersom det är höst så har alla gardera med paraply, regnkläder och gummistövlar :0> Nähä inte det...

Det var ett väldigt trevligt litet bröllop och inga större katastrofer, förutom att jag tidigt under dagen fick en förbaskat envis huvudvärk. Det blev inte bättre av att ett litet barn, vars gälla skrik som antagligen kan väcka de döda till liv, hördes lite väl mycket. Det blev till att knapra huvudvärkstabletter istället för tilltugg och när det inte räckte blev det en tråkig sorti in i övernattningsrummet och ridå för Sannan. Men fram tills huvudvärken blev för svår så hade jag rysligt trevligt.

Dagen därpå blev det utflykt längs österlen med trevliga pauser för mat. Det är synd att hela den kustsidan ger så mycket baksidekänsla. De enda som bor där är väldigt rika storstadsbor och konstnärer. Under sommarhalvåret sjuder det av verksamhet i varenda buske och nästan vartenda ruckel erbjuder B&B eller har någon form av caféverksamhet. Vinterhalvåret är det helt dött och jag skulle inte vilja bo där när det snöar eller fryser på. Men nu är det sommar och då är österlen helt perfekt för badutflykter, mysiga fikor och promenader. Jag har en dejt med 'hamburgerludan' som säljer sillaburgare och hemlagad mos i sommar. För att inte tala om att man måste hinna med ett bad i Yngsjö och ett bad vid Stens huvud.
Badet vid Stens huvud kräver ett obligatoriskt besök vid café Annorlunda. Detta myspyscafé där man betalar de trevliga tanterna när man har satt sig ner och sedan kan äta kakor och bullar tills det sprutar ur öronen eller man alternativt spricker. Jag brukar spendera flera timmar på stranden innan mitt cafébesök så man hinner få en ordentlig aptit... Förra sommaren släpade jag bästa vännen hela vägen till Stens huvud och trots att han är en sådan där inbiten norrlandssak, erkände han att resan faktiskt var värd det. Stens huvud är förresten perfekt året om. På våren är det fantastiskt när boksskogarna precis har slagit ut, på sommaren badar man, på hösten njuter man av de sprakande färgerna i skogen och att åka till ett vintrigt Stens huvud med fikakorg och en thermos full av varm mjölkchoklad är otroligt mysig om än lite kallt om man inte klätt sig ordentligt.

Men nu är det sommar, folk gifter sig till höger och vänster, har semestrar, försöker tömma sina källare på översvämningsvatten och allt annat som hör semestern till. Jag har ingen semester, jag jobbar - ALLTID!!! - eller i alla fall känns det så. Jag vill också ha semester, sitta i en solstol och bara pösa. Känns inte som om det lär hända inom överskådlig framtid...
Jag får ägna mig att terrorisera damen istället. Får inte jag ha semester så ska banne mig inte hon ha det heller!

/Sanna som ärligt talat inte bryr sig så mycket på regnet

Kvinnliga laster

Jag har genom åren setts som okvinnlig av en del i bekantsakpskretsen. Mycket pga av att jag gjorde värnplikten och har en förmåga att hamna i vad som anses vara manliga yrken. Inte för att jag bryr mig överdrivet mycket men för ett par år sedan kom en killkompis hem till mig när jag höll på att städa klädkammaren och utbrast: 'Wow, du har kvinnliga laster trots allt!' Jag har under alla år aldrig blivit klok på om jag ska ta det där som en förolämpning eller en komplimang... Orsaken till hans kommentar var att jag just där och då hade lämpat ut mina skor ur garderoben och tydligen har jag många av den varan. Jag vet inte, jag tycker aldrig att jag har några skor som duger och passar till det jag har på mig när jag ska iväg någonstans.


Jag vet inte vad det är med mig och skor. Kan inte förklara det alls. Jag tycker om att ha fina skor som passar till mina kläder - det är det hela. Det hjälper ju inte att bästa tjejkompisen från min tid i England, är skodesigner och en mycket duktig sådan. Som examensarbete designade och sydde hon upp nya formell-1 stövlar till ett av de mest välkända teamen i världen. Hon mailar mig ibland och talar om vad som kommer vara nästa trend osv och det var faktiskt hon som fick mitt skointresse att slå ut i full blom. Problemet med att tycka om skor och givetvis ge efter för begäret att äga fler, gör ju att det för jämnan måste rensas i garderoben. Det kommer ju faktiskt till en punkt när där inte får plats fler skor. Jag brukar göra en ordentlig rensning en gång om året. Ungefär i samband med att jag gör en rensning i garderoben och sorterar bort kläder. Jag går över vilka kläder och skor som behöver lagas, göras av med osv.
Här är problemet just idag - jag vill inte skiljas från ett enda par!!! Jag tycker om dem allihop, tom paret högklackade med extremt spetsig tå som är hopplöst omoderna!!!! Jag är så tragisk, jag sitter på golvet och ser ut som en annan Gollum och vill inte sortera bort ett säger ett par. Jag får nog ta upp dethär med min terapeut för det kan omöjligt vara hälsosamt...



Sedan undrar jag varför det bara är kvinnor som har en fablese för skor?
Varför har inte killar det? Frågar man genomsnittlige mannen så verkar där finnas 1 par jobbskor/kängor, 1 par vardagsskor, 1 par finskor och 1-2 par träningsdojor. Hur i hela friden klarar man sig på det?
Jag har stövlar, stövletter, högklackade skor, lågskor, träningsskor och jag har ändå inte så att jag alltid känner att jag har rätt skor på fötterna - orättvist!


















Ett säger ett pip om att min skohög skulle vara i kaliber med Imelda Marcos och det blir otrevligt... och ja det saknas några par men jag kan inte precis kassera skor som har tilldelats mig av försvarsmakten och några par tygskor ligger i tvättmaskinen....

/Sanna som snart ger efter för sin andra kvinnliga last och börjar tröstäta choklad i sin uppgivenhet.

Hur svårt kan det bli????

Hur jäkla svårt ska det vara????
Min briljanta 'sambo' har slagit till på nytt eller rättare sagt hennes hund!
Den har återigen varit ute i köket och stulit mat och denna gången var det inte den lilla oredan hon ställde till med. Träfatet med frukt och grönsaker var omkullvält, ett paket med havregryn var utvält och trasigt och vovven byte iform av en påse som hade innehållit två korvbröd låg som tydligt bevis inne på golvet i 'sambons' sovrum. Min spontana reaktion var att nu har sambon glömt ge sin hund frukost igen (det händer ibland när fröken går in i stresskonen om mornarna när hon ska iväg). Ett telefonsamtal uteslöt snart den teorin.

Då kommer vi raskt tillbaka till den inledande frågan:
Hur jäkla svårt ska det vara att masa sin slöa rumpa till Silvan eller vilken byggaffär som helst och köpa fyra krokar som man kan haka fast det förbaskade kompostgallret i?????
Jag förstår att hon inte vill att man stänger dörren eftersom vovven har den otrevliga vanan att krafsa på dörrar och därmed lämna märken men då får hon också fixa att hundskrället stannar inne! Jag blev tom ombedd att köpa någon form av hyllstag på IKEA i vintras som hon hade tänkt hänga gallret på, vilket jag gjorde och nu 6 månader senare sitter gallret lik förbaskat inte fast och jag tänker så den inte fixa det åt henne!

Jag har aldrig haft en hund som har stulit mat tidigare så jag vet inte vad man gör åt problemet?
Plocka undan maten är ju självklart men att jag plockar undan min mat och 'sambon' lämnar sin framme hjälper ju inte långt, sedan då?

/Sanna som nu ska spendera morgonen med att städa köket när hennes planering egentligen säger att hon ska rida sin häst *morr*

PS Jag har just packat ytterligare ett par flyttkartonger mentalt och någon egen hund skaffar jag inte så länge jag bor här, jag vill inte att den ska influeras av 'sambons' DS

Favvisfika stället!!!

Jag har ett favvisställe inne i stan som jag bara älskar att fika på. Mondo heter det och jag har tyckt om det sedan första gången jag satte min fot där och jag det är nog inte en enda människa i bekantskapskretsen som inte vid något tillfälle har släpats dit för en fika :0>
Senast var jag där med favvis-MPn och mottog det tråkiga beskedet att han lämnar skåneland - kanalje!! Du hade ju precis kommit hem juh!!!

Favvismenyn är toast med parmaskinka, mozzarella och pesto på och beroende på årstid så varierar drycken. Man får dock beställa med försiktighet, för mannen som gör toasten påminner mycket om 'the soup nazi' i Seinfeld
http://www.youtube.com/watch?v=WZ3AOmZ2fps

http://www.youtube.com/watch?v=Izj7dGq9ft0&NR=1

Jag bara väntar på den dagen någon vågar/har anledning att att klaga på sin smörgås
- No toast for you! You are banned one year!!!

Tror bestämt att jag ska ta en fika där imorgon, det var ju trots allt ett tag sedan :0)

/Sanna som aldrig skulle drömma om att klaga på sin toast

Det går utför igen...

Jag vart ju utlånad till den aktiva anläggningen igen i slutet av förra veckan och när jag satt där och faktiskt hade koll på folk denna gången, fanns det inte så mycket annat att göra än att läsa tidningar och böcker. Folket man har koll på sköter ju trots allt sig själva och även om de gör något som de inte får göra så har jag ingen aning om det för jag har noll utbildning på stora turbiner - så det blev en hel del läsning när man jobbar tolv timmar.
Tyvärr blev man ju inte överdrivet glad över vad man läste i tidningen, tvärtom blev man förbaskad och riktigt tvärilsk blev jag när jag läste om en hovrättsdom som säger att det är OK att kalla en kvinnlig polis för hora...

Vilken otrolig bra idé det var då. Jag vet vi fortsätter på det spåret, vi tar kvinnors rättigheter i det svenska samhället, skrynklar ihop dem och återgår till stenåldern när vi ändå är igång!!!
Hur skall man annars tolka Hovrättens dom som säger att kvinnliga poliser skall acceptera att bli kallade för horor av allsköns idioter???
Man kanske skall bli radikal autonom attackfeminist trots allt och göra hembesök hos hovrättsledamöterna, eller skandera hora varje gång man ser en hovrättsledamot på stan så de får se hur kul det är när helt främmande människor häver ur sig dumheter mot en. Jag har fått min beskärda del när jag jobbade som kvinnlig rondväktare och det är inte trevligt på något sätt när folk kallar en allt möjligt.
Hovrätten anser att det är ok eftersom personen var arg och upprörd. Jaha på lekis fick vi lära oss att bara för att man var arg fick man minsann inte slåss eller häva ur sig vad som helst för det. Så om en 4-åring kan förstå att det är fel att använda fula ord, borde väl en vuxen göra det också utan att ta till en 4-årings försvarstal. När jag läser om sådana här saker blir jag så otroligt arg att jag inte kan formulera mig ordentligt. Det är tur att det finns andra som kan det så jag klistrar in Jimmy Fredrikssons ledare ifrån GT
http://www.gt.se/ledare/1.739434

Den var väldigt bra och jag tyckte om den

/Sanna som tycker att det är dags att hovrätten kommer ut i verkligheten en vända

Hobbykulturell?

Mellan varven får jag konstiga ryck och har ett enormt behov av att vara lite kulturell. Det är något som har förföljt mig som en bisarr röd tråd genom livet. När jag får mina kulturryck slukar jag allt - opera, balett, musikaler, utställningar mm

Nu senast resulterade rycket i en trip till Wanås http://www.wanas.se/ , För de som inte orkar trycka på länken så är Wanås ett stort gods med en enorm tillhörande skogspark med massor av mer eller mindre begripliga skulpturer.

Jag åkte dit ihop med trevliga sällskapet. Bästa vännen var innan avresan tyken och undrade om jag skulle dit i terapisyfte eftersom Louise Bourgeois Maman är utställd där just nu. Nå pilutta dig för jag har redan varit och tittat på den innan, förvisso inomhus i London, men ändå. Trevliga sällskapet har väldigt god erfarenhet av att drälla på kulturella saker med ett glas vin i handen och se svår ut. Jag har också lite erfarenhet om än inte lika mycket. Men mellan oss blev resultatet att vi glatt hoppade över de mest bisarra sakerna ex filmen där en ryttre rider runt på en andalusisk hingst i en tom aula - tala om vad konsten består utav..... Men vissa saker var tvungna, som exempelvis trädet med alla gungorna. Jag älskar att gunga och med trevliga sällskapets hjälp befann jag mig snart i en av de högre belägna gungorna och roade mig. Absoluta favoriten var det lilla slutna kapellet i en lummig skogsglänta där det spelades mjuk mjuk musik. Givetvis vart vi ju tvugna att titta på Maman också och den kändes otroligt liten nu när man var utomhus eller...

/Sanna som har varit nog kulturell för ett tag och fortfarande inte tycker om spindlar

Blivit med Tiger!!!

Vi har blivit med Tiger här ute på gården:

Visst är han söt och det tycker även undertecknad som egentligen inte är överdrivet förtjust i katter. Han är en ganska grumpig liten krabat och klorna verkar vara det första som han fick koll på för rackarns vad han klöser en.

Det är egentligen inte meningen att vi ska ha en massa katter här på gården. Feta Stallkatten kastrerades av just den anledningen. Men så kom Tigerns mamma hit i vintras, en liten skygg ungkatta som var så rädd för människor att hon skrek och gjorde på sig när man kom nära henne. Tacka sjutton för att hon var rädd och hade noll tillit till oss människor. Lilla skygga kattens förra ägare tröttnade på henne, packeterade in den stackars katten i en kattbur, ihop med en tidning på burgolvet och ett par konservburkar mat. Sedan ställdes kattburen ut mitt i natten och mitt på en relativt trafikerad väg någonstan i Stockholm - mitt i vintern!!!! Där satt sedan den lilla skygga katten och frös och var livrädd. Hur i hela friden kan man göra så mot ett djur???

I vilket fall som helst så förbarmade sig hyresvärdens dotters pojkvän. Problemet var ju att han inte får ha djur där han bor. Så han bokade resolut en tågbiljett till Skåne, enkom för att lämna ut katten hit. Naturligtvis var inte lilla skygga katten kastrerad och vi har helt enkelt inte kunnat få tag i henne förrän nu och då var hon redan dräktig med Tigern och ett syskon. Syskonet dog tyvärr. Nu ska Tigerns mamma till veterinären och få korsstygn på magen och Tigern får väl växa till sig lite och förhoppningsvis hittas det ett hem till honom så småningom

Bild på lilla skygga katten när hon solbadar på källartrappan. Det var ungefär så nära man kunde komma innan utan att hon drog iväg snabbare än en avlöning. Sedan hon fick Tigern är hon rysligt kelsjuk.

/Sannan som har fyra nya märken på handen efter Tigerns klor