Jag var uppe i min pappas sommarstuga i helgen som gick. När jag var barn tillhörde stugan min farmor och farfar och jag har väldigt många ljusa barndomsminnen från varma och soliga sommardagar där uppe.
Stugan ligger belägen på en skogstomt och närmsta grannen är stora tallskogen som ingen har avverkat ett enda träd de senaste 30 åren. Skogsvårdsverket har nämligen inte på hela denna tid kunnat klura ut ett sätt att få de stora tunga maskinerna över den förvisso smala bäcken men som är lite lurig med sina djupa och branta sidor. Pappa föreslog att man kunde ju alltid plocka ner dem manuellt, sist han pratatde med skogsvårdaren. Gubben hade tydligen sett ut som om han hade svalt en citron vid tanken på att behöva släpa ut så mycket timmer för hand...
Inte särskilt långt bort ifrån stugan, finns det en gammal torvbrytningsplats. Det är väldigt typiskt av oss människor att bara ta av naturens resurser och sedan strunta i att återställa såren i marken och ta med oss vårat skräp hem. Vid den gamla brytplatsen finns det stora vattenfyllda torvgravar där man en gång har fiskat upp torven. Det tillsammans med diverse gammal utrustning för att utföra jobbet, gjorde stället till en ganska spännande lekplats när man var barn.
Det som slår en mest nu när man återvänder så många år senare är att naturen snart har tagit tillbaka allt och inom några år kommer det knappt synas några spår alls såvida man inte sätter igång att gräva.
Vagnen som en gång i tiden användes till att frakta torvkakor med har ett rejält träd växandes mitt i sig och jag kommer ihåg första gången jag såg den lilla klena björkkvisten som hade börjat växa där. Jag minns att jag och min bror försökte flytta vagnen för att den skulle gå att ta bort om de slarviga människorna som lämnat den beslöt sig för att hämta den. Vi rådde inte på den tunga vagnen. Likaså stod uppskopningsmaskinen intill en liten granplanta då, numera syns den knappt. Intressant att se hur naturen tar tillbaka det vi människor trodde oss äga men som vi så uppenbart bara har fått låna.
Inte särskilt långt bort ifrån stugan, finns det en gammal torvbrytningsplats. Det är väldigt typiskt av oss människor att bara ta av naturens resurser och sedan strunta i att återställa såren i marken och ta med oss vårat skräp hem. Vid den gamla brytplatsen finns det stora vattenfyllda torvgravar där man en gång har fiskat upp torven. Det tillsammans med diverse gammal utrustning för att utföra jobbet, gjorde stället till en ganska spännande lekplats när man var barn.
Det som slår en mest nu när man återvänder så många år senare är att naturen snart har tagit tillbaka allt och inom några år kommer det knappt synas några spår alls såvida man inte sätter igång att gräva.
Vagnen som en gång i tiden användes till att frakta torvkakor med har ett rejält träd växandes mitt i sig och jag kommer ihåg första gången jag såg den lilla klena björkkvisten som hade börjat växa där. Jag minns att jag och min bror försökte flytta vagnen för att den skulle gå att ta bort om de slarviga människorna som lämnat den beslöt sig för att hämta den. Vi rådde inte på den tunga vagnen. Likaså stod uppskopningsmaskinen intill en liten granplanta då, numera syns den knappt. Intressant att se hur naturen tar tillbaka det vi människor trodde oss äga men som vi så uppenbart bara har fått låna.
På promenaden genom skogen såg vi otroligt mycket och man kan ju inte ha kameran framme hela tiden men en ekorre och en häftig skalbagge kan jag bjuda på och så får jag tacka fotografen som tog bilderna. 
/Sanna som har haft en lång vandring längs memory lane i helgen
PS. Orkade inte dra igång photoshop för att fixa till bilden med ekorren - jag har jobbat natt...DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar