Att det ska vara så svårt

Varför ska det vara så svårt att komma tillbaka till ett för mig normalt liv?
Det är otroligt frustrerande att gå in och ur svackorna och bli låg.
Nu har jag i alla fall en förklaring till det hela. Jag vill för mycket! Jag planerar för optimistiskt och trycker in för mycket. Jag klarar inte av att jobba i det tempot längre (över normalt tempo även för en frisk person), när jag inte fixar min stentuffa planering, ser jag ner på mig själv, trycker ner mig själv och då kommer de mörka tankarna och lågheten som ett brev på posten. Var hos terapeuten idag och det kändes som om jag var tillbaka vid skissbordet. Hon bad mig rita upp ett planeringsschema för nästa vecka. När jag var klar tog hon pappret, tittade kritiskt på det och sade att hon inte skulle orka med en sådan vecka och hon är frisk. Sedan tog hon fram stora strykpennan och började stryka, inte ens en fjärdedel var kvar när hon var klar och hon hade dessutom lagt till saker som jag gör vid sidan av och helt glömt att de faktiskt slukar enormt med tid ex laga mat, tvätta, handla osv. Jag har fått hemläxa som ska redovisas nästa gång vi träffas samtliga veckoscheman fram tills dess ska med och redovisas, jag kommer inte undan nu. Skönt på ett sätt, att man får lite styrfart på organisationen. Det är så typiskt mig att bara varva upp och lägga in en extra växel och pressa hårdare istället för att ta problemet och slå itu det. Kanske för att jag alltid har varit lite bekväm och det faktiskt är den enklaste lösningen dock inte den hållbaraste.
Några timmar sömn till sedan ska jag äta och jobba, känner inte för det. Trivs mycket bättre på det andra skiftet, där känner man sig välkommen och alla beter sig civiliserat. Går tyvär blandad skiftgång hela sommaren - blä!

/Sanna som i alla fall har en stark orsak till att plugga.