Hundbett

Så var det dags igen...
En liten hund har fått sätta livet till för att folk ska ha så förbaskat svårt att hålla sina hundar kopplade. Det är dags att sätta stopp för kryphålet som gör att man faktiskt kan ha sin hund okopplad under förutsättning att man har samma pli på hunden som om den vore kopplad. Allt för många hävdar det och få kan leva upp till det. Jag vet mycket duktiga och skickliga hundförare som har förlorat kontrollen över sina hundar. Det är ett ögonblicks verk och även om hunden lyssnar och avbryter så tar det faktiskt en stund innan hunden åter befinner sig vid sin förares sida och under den stunden kan ännu mer hända.

Klart som korvspad är att den mindre hunden idag sörjs av sina ägare.
http://sydsvenskan.se/malmo/article254929.ece

Återigen undrar jag vad det är för fel på vissa hundägare och återigen undrar jag om jag verkligen ska skaffa hund. Kommer jag gå på tårna och vara orolig varje gång jag är ute med den som jag var med familjens hundar när jag var yngre? Min oro var högst befogad. När jag var 11 år var jag ute med familjens tax. Jag hade den 12-åriga halvblinda taxen i koppel i ena handen och ledde min cykel med den andra. När jag passerade ett bostadsområde kommer en 8-årig pojke gående med sin familjs Irländska varghund. Hunden slet sig från pojken och högg våran tax över ryggen som om han hade varit ett jaktbyte och sedan satte han igång att ruska taxen. Jag drog och slet i taxens koppel och försökte i panik få loss taxen med det enda resultatet att hundens halsband gled över huvudet och jag stod med ett tomt koppel i handen. Full karriär hem och hämta mamma, men taxen var död redan när jag tog första löpsteget. Familjen som ägde varghunden bad om ursäkt och gav mamma pengar motsvarande vad en valp skulle kosta. Polisen gjorde inget med hänvisning till att tidigare attacker av den hunden mot andra hundar inte var polisanmälda. I väldigt många år efter det var jag väldigt rädd för stora hundar och jag har fortfarande enorm respekt för vissa raser. Irländska varghundar gör mig fortfarande illamående när jag ser dem och jag går inte gärna nära alls. I många år lyfte jag upp mammas två skotska terriers när vi mötte stora hundar och jag känner faktiskt lite oro kring att skaffa en liten valp och befinna mig med den på allmän plats där vilket ärkenöt som helst kan dyka upp med en otrevlig och okopplad hund. Jag vill inte uppleva fler hundattacker och det verkar tyvärr bli allt för vanligt numera

/Sanna som inte tycker om den rådande trenden