Jag vet inte vad det är med mig och skor. Kan inte förklara det alls. Jag tycker om att ha fina skor som passar till mina kläder - det är det hela. Det hjälper ju inte att bästa tjejkompisen från min tid i England, är skodesigner och en mycket duktig sådan. Som examensarbete designade och sydde hon upp nya formell-1 stövlar till ett av de mest välkända teamen i världen. Hon mailar mig ibland och talar om vad som kommer vara nästa trend osv och det var faktiskt hon som fick mitt skointresse att slå ut i full blom. Problemet med att tycka om skor och givetvis ge efter för begäret att äga fler, gör ju att det för jämnan måste rensas i garderoben. Det kommer ju faktiskt till en punkt när där inte får plats fler skor. Jag brukar göra en ordentlig rensning en gång om året. Ungefär i samband med att jag gör en rensning i garderoben och sorterar bort kläder. Jag går över vilka kläder och skor som behöver lagas, göras av med osv.
Här är problemet just idag - jag vill inte skiljas från ett enda par!!! Jag tycker om dem allihop, tom paret högklackade med extremt spetsig tå som är hopplöst omoderna!!!! Jag är så tragisk, jag sitter på golvet och ser ut som en annan Gollum och vill inte sortera bort ett säger ett par. Jag får nog ta upp dethär med min terapeut för det kan omöjligt vara hälsosamt...
Sedan undrar jag varför det bara är kvinnor som har en fablese för skor?
Varför har inte killar det? Frågar man genomsnittlige mannen så verkar där finnas 1 par jobbskor/kängor, 1 par vardagsskor, 1 par finskor och 1-2 par träningsdojor. Hur i hela friden klarar man sig på det?
Jag har stövlar, stövletter, högklackade skor, lågskor, träningsskor och jag har ändå inte så att jag alltid känner att jag har rätt skor på fötterna - orättvist!

Ett säger ett pip om att min skohög skulle vara i kaliber med Imelda Marcos och det blir otrevligt... och ja det saknas några par men jag kan inte precis kassera skor som har tilldelats mig av försvarsmakten och några par tygskor ligger i tvättmaskinen....
/Sanna som snart ger efter för sin andra kvinnliga last och börjar tröstäta choklad i sin uppgivenhet.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar