Vad var det jag sa....

Jag har aldrig förstått vitsen med att släpa hundar kors och tvärs över världen för att ge dem "bättre hem i Sverige". Jag har alltid varit av åsikten att det finns massor av hundar som far illa innanför vårt eget rikes gränser och vill man hjälpa en hund så kan man börja på hemmaplan. Vill man prompt hjälpa till utomlands så känns det mest rätt för egen del att bidra så att det möjliggörs till avlivning av smittobärande djur och kastration av de som man anser vara livsdugliga och som har möjlighet till ett hem. Att adoptera samtidigt som det hela tiden föds nya som blir nya smittbärare, känns ju föga lönt. Är jag en elak och känslokall människa nu?

Jag liksom många andra såg säkert Uppdrag gransknings program om de spanska hundarna. Jag är fullt medveten om att de vinklar historien så den tjänar deras syfte. Jag gick in på berörd organisations hemsida och där låg det vad jag refererar till som en dåres försvarstal - en granskning av Uppdrag Granskning.

Jag är fullt medveten om att hundar i många länder inte får den pamprade och skyddade tillvaro som de flesta av våra svenska hundar har. Jag förväntade mig inte att få se någon perfekt skött storkennel. Men jag förväntade mig att se friska hundar för sig och sjuka hundar för sig, hundar som man inte behövde tvivla över att de fick mat, ett ställe för akutsjukvård och korrekt pappershantering. Berörd organisation får säga vad de vill, tjata om veterinärsekreterare tills korna kommer hem - på inga villkor ska det vara någon annan som fyller i vaccineringarna, än veterinären. Finns det två olika handstilar på raden för injektionen skall den betraktas som ogilltligt. Jag har aldrig varit med om en veterinär som inte fyller i allt själv och det gäller även för utländska.

Vem i hela friden placerar förresten en gammal trött hund, oavsett om den är frisk eller sjuk, med en hög ystra valpar? Ingen hundmänniska som jag har hört talas om. Är det något man vill så är det väl att gamla hundar ska få lite lugn och ro. Jag gick nästan i taket när hon hävde ur sig den medeltida flosklen att ”ingen hund som har ont, äter!”. Vilket dravel! Personligen undrade jag vad hundarna får att äta, på organisationens hemsida finns många gåvor just till hundmat och eftersom adoptionspengarna skulle gå just till hundmat och hundhärbärgets andra omkostnader. Läste någonstans på deras sida att de vuxna hundarna fick foder för juniorhundar, jo där finns ju garanterat allt de behöver – inte!

Att sedan sitta och ha mage att jämföra rucklet till hundhärbärge med Cesar Millans center är ju ett skämt som man bara kan gråta åt. Ja, Cesar Millan har förvisso sina hundar lösa i en stor flock på sitt hundcenter men det finns ett par detaljer som organisationen verkar ha missat på vägen – Cesar Millans center är rent och välskött. Där finns rena vattenskålar, möblerna som finns där är rena, hundarna är rena och välnärda med välskötta pälsar. Där finns bäddar som hundarna kan söka sig till och där är inga hundar som parar sig om det inte är meningen. Där finns en träningsanläggning för hundarna och där finns faktiskt staket som skiljer avdelningar åt. Hundar som inte mår bra, orkar med flocken – har egna utrymmen. Ska jag fortsätta...

Jag kan bara säga det jag sa i början. Vill man hjälpa en hund så finns det massor här, på hemmaplan som behöver hjälp (vilket för övrigt är Jordbruksverket ståndpunkt) istället för att plöja ner pengar i en oseriös organisation som inte tror på avlivning och inte kastrerar hundarna i härbärget. Måste man prompt släpa hem något från utlandet så kan man ju vara så vänlig att göra sig omaket att kolla upp organisationen och inte lita på dokumenten utan testa hunden när den kommer hit. Sedan vill jag bara påpeka en sak – du är enligt lag skyldig att registrera din hund hos Jordbruksverket – SFS 2007:1150 §2. Hade alla hundar som förs in, korsavlas ute i stugorna mm blivit inreggade som de skulle så hade vi haft lite bättre koll på situationen här hemma...

/Sanna som tycker att saker och ting behöver styras upp