Tacka fan att det smäller!

Ibland förundras jag över att man inte läser oftare i tidningen om småhundar som stryker med. Den senaste veckan har det blivit fullständigt klart för mig hur mycket ouppfostrade små byrackor det finns och hur det inte alltid är roligt att ha en stor hund i koppel själv. Händer det något kan ni ju själva räkna ut vem som är boven i dramat - oavsett händelseförloppet! För hur i hela friden skulle det där lilla gulliga lurvet vara skyldig - den stora, stygga hunden borde däremot veta bättre - ge sig på en som är mindre - vet skäms!

Den grå Marleyn är väldigt intresserad av andra hundar men han håller sig på plats. Sedan igår går vi på slakt koppel när vi möter en annan hund och Marleyn håller sig vid min sida. Möter man andra stora hundar så är det överlag hyfsad pli på dem. Visst är där många ägare som håller benhårt i kopplet och hindrar jycken från att pipa iväg men de anstränger sig åtminstonde. Småhundar däremot, det är vanligare att den lilla morrhoppan hänger längst ut i ett flexikoppel, morrar och gör utfall, än att den går lugnt vid sin ägares sida. Går en liten hund lugnt är den i regel extremt överviktig och gammal.

Igår när vi tränade på en gröning så kommer en tant gåendes, eller snarare släpas fram mot oss av något litet lurvigt som kunde ha vägt max 5 kg. "Hon vill bara leka" säger tanten. Jamen great! Skit i att Lyckan har varit supergullig och frågat en kompetent hundmänniska om råd och att vi nu är fullt upptagna med att låna lite av den personens värdefulla tid. Allt vi gör där och då skriker "VI ÄR UPPTAGNA!" Men tanten ska prompt släppa fram sin hund. Jag hade lagt Marleyn ner men när tanten för 5e gången släpper fram sin hund blev han exalterad, hoppade upp och råkade drämma en framtass i skallen på den lilla hunden. Så kul blev det.

Enda sedan den grå Marleyn anlände har jag fått lägga tid på att hålla undan små byrackor. Senast idag, vi mötte en liten tibetansk spaniel. Jag följde alla goda råd och övade på min hemläxa, i god tid fick jag kontakt med Marleyn, höll hans uppmärksamhet på mig. Gick på slakt koppel emot och korsade vägen där vi skulle. Precis när jag kommer över gatan och berömmer Marleyn för hans duktiga uppförande, hör jag bakom mig, "hallå, kan de få hälsa på varandra?" och så kommer tanten med den lilla morrande och fräsande spanieln emot oss. Ähmen!!!!

Nej, han får inte hälsa! Nej, han får inte leka! Jo han är snäll! Nej, det är en hane och han är ung! Nej, han är inte min. Det är tröttsamt att alltid behöva svara på tusen frågor när man inte vill att ens hund ska hälsa på kreti och pleti. De verka tycka att jag är hur elak som helst som inte låter min hund leka med vilken hund som helst. Han leker med mig och Lyckan eller utsedda kompisar där man vet att matte eller husse har koll och att hundarna är friska. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att förstå. Jag fattar inte heller hur folk bara kan släppa sina hundar mot min, bara för att den ser snäll ut, inte morrar eller gör utfall. Det kan faktiskt smälla ändå och det är inte så stor sannolikhet att det är min stora hund som råkar illa ut då men gissa vem som kommer bli boven i dramat....

/Sanna som har en snäll Marley som faktiskt kan bitas!