Fler äventyr med ponnyexpressen/tidningsbärarna

Jaha, enligt media är vägarna numera farbara igen. Media fungerar ungefär som en malajspaningspatrull i korrekthet vad det gäller sina uppgifter, dvs inte alls...

Farbara vägar säger de, vart då, säger jag! Inte finns de farbara vägarna på min tidningsrunda i alla fall. Totalt 30 minuter tog det att ta sig fram och tillbaka till en punkt och lämna TVÅ tidningar, i vanliga fall tar det 2 minuter max! Jag grävde, sladdade, svor och spann med däcken om vart annat, men loss kom jag och ut till stora vägen på nytt. 20 minuter senare var det dags igen och den här gången satt jag där jag satt i en stor hög med drivsnö som visade sig vara betydligt djupare än man kunde ana, gjorde några tappra försök att skotta loss bilskrället, men det var lönlöst. Samtal till chefen och bärgare beställdes. Bärgaren hade cirka en timmes körväg så det var bara att sitta lugnt tillbakalutad, läsa en morgontidning, dricka lite cola och nibbla lite choklad. Långt om länge ringer bärgaren han är då i lilla byn som ligger närmst min bil, han får de sista detaljerade vägbeskrivningsupgifterna och jag lovar att gå och möta honom i närmsta korsning. 2 minuter senare ringer min mobil igen:

Bärningskillen: - Du, jag har kört i diket med bärgaren och får inte upp den.

Jag: - Du skämtar!!!!

Bärgningskillen(skriker): - Jag har jobbat tre dygn i sträck, igår dumpade min tjej mig, nu ligger min jävla bärgare i diket och jag tror att jag har skadat mig. Det här är fan inget skämt!!! Nu tänker jag stå utanför bilen, sura och röka!!!!

Jag: - Du, jag tror det är bäst jag kommer bort till dig så får vi lösa det här.

Det blev till att ta till apostlahästarna och knata den dryga kilometern till platsen där bärgningsbilen hade kanat av vägen. En något upprörd bärningskille stod utanför och rökte ilsket. Sedan var det bara att knata in till den lilla byn för att leta upp en bonde med största möjliga traktor. Hos första bonden vi besökte kammade vi noll, han var på väg in till vårdcentralen, men han var vänlig nog att ringa sin granne som hade tid att hjälpa oss.

Här är bärningsbilen....

Här har bonden bärningsbilen på släp på sin traktor :>

När bärningsbilen väl var uppdragen var han inte ett dugg intresserad av att ge sig in i en trång snöfylld allé och försöka bärga min tidningsbil. Det kunde däremot snälla bonden tänka sig att göra. Så jag fick ta plats i traktorn och åka med bonden till allén där min bil stod prydligt parkerad mitt i snödrivan.

Här drar traktorn loss min tidningsbil :>

Sedan var bonden supersnäll, för han körde före och plogade hela allén åt mig så att jag ska komma fram i fortsättningen. För att citera bonden 'är man inte tjänstvillig och hjälper till så att tidningsbud och brevbärare kan komma fram så ska man ingen tidning och post ha!' Jag tycker att bonden är väldigt sympatisk och han kommer få en chokladask som tack ihop med sin morgontidning imorgon.

Först tänkte jag köpa något alkoholhaltigt, men man vet ju inte vad okända människor dricker så då kan det bli otroligt fel. Personligen fick jag för ett antal år sedan en flaska Absolut Mandarin och en flaska Absolut Kurant som tack för hjälpen. Mandarinen lyckades jag efter många om och men byta bort, Kuranten har det tagits tre centiliter ur och det var i samband med att jag och en kompis som jag jobbade i bar ihop med exprimenterade med svartvinbärssaft och trodde vi kunde få fram något hyfsat, med tanke på att flaskan fortfarande finns kvar, kan ni säkert räkna ut resultatet...

Det blir choklad istället!!!

Sedan skulle det ju inte vara olyckskorpen Sanna som var igång om det inte fanns lite grädde på moset ;)

Jag blev avlöst av ett annat tidningsbud som skulle köra klart min runda när jag väl kom loss. Glad i hågen beger jag mig hemmåt, visserligen trött men ändå på gott humör. Gissa hur glad jag blev när jag hittade lastbilen nedan som tog upp hela den smala lilla vägen som leder bort till mitt hus... Det finns en annan väg hem, men jag var inte beredd att vända bilen och köra nästan en mil extra för det så jag slog av motorn, satte mig att läsa resten av morgontidningen och väntade. Efter 10 minuter var de klara med lastningen och jag kunde äntligen komma hem!

Kollade lite på sydsvenskans nätupplaga igår. Folk skickade in mail och gnällde som sören på uteblivna tidningar. För 'de kunde minsann ta sig in till stan så varför kunde inte tidningsbudena komma till dem'. Kanske för att tidningsbudet måste köra andra vägar än E22!!!! Jag vet inte ett enda tidningsbud just nu som inte försöker till max att få ut tidningarna till sina abonnenter. Nere i Ystad hade tydligen 30 av 38 tidningsbilar glidit i diket när de försökte köra sina rundor. Vi är ute trots att vägverket uppmanar folk att inte ge sig ut i onödan, vi försöker så gott det går men när bilparken består av Polos, Yarisar och andra småbilar som är utrustande med odubbade vinterdäck, står vi oss ganska slätt mot rådande väderlek och väglag. Sedan blir det inte ett dugg bättre av att folk inte skottar undan runt sina brevlådor så man måste hoppa ur bilen vid varje brevlåda. Det som i vanliga fall tar mig en och en halv timme på min runda tog idag fyra och en halv och då är inte tiden för bärgning mm inräknad. Så var lite förstående, folk gör så gott de kan...

/Sanna som inte vill se mer snö eller höra talas om farbara vägar!

Göra det bästa av det....

Gah!! Strax efter mitt blogginlägg igår ringde kompisarna inne i civilisationen och gapade om öl i kombinationen med utgång - snyft! En av kompisarna erbjöd sig faktiskt att ta sin bil och komma ut och hämta mig. Då blev ju genast dilemmat och frågeställningen, kommer jag kunna ta mig hem igen? Sängplatser erbjöds, men jag är fortfarande inte helt hundra i nacken och ligga i någons soffa, fällsäng osv och vakna med nacken på nytt i baklås kändes inte så lockande.

Det blev till att önska happy hunting för deras del och stanna hemma - suck!

Kvällens djärva dåd bestod i att ta sig till närmsta bensinmack och få tag i bensin till bil och reservaggregat. Krypkörning och extremt försiktig kurvtagning och det gick vägen. Passade på att proviantera ordentligt på ICA när jag ändå hade tagit mig så långt. Tittade mycket frestad och mycket länge på pulkabackarna som skymtade en bit bort, men insåg vikten av att kunna ta mig hem igen. Dessutom gjorde jag ett övertalningsförsök på bästa vännen att han minsann ville åka pulka och dricka varm choklad, varpå han upplyste mig om att han inte tåler mjölk och att han inte är ett dugg intresserad av att riskera livet uppe på Mount Composto - bah trams! Hade det gällt pulkaåkning ner för Mount Everest men nu pratar vi St Hans backar!!!

Det blev till att vira in sig i gigantofleecefilten, göra en kopp varm chokladmjölk och se Melodifestivalen istället. I vanliga fall har jag alltid en favorit, men i år lyser en sådan med sin frånvaro. After Dark var roligt och som vanligt var inget heligt när de var med, lagom trallvänligt och jag gillar när man leker med ord. Sedan kunde man ju alltid sega sig igenom lördagsfilmen på TV4. Jag har ju dessutom den tragiska och rastlösa ovanan att flytta över laptopen till soffbordet och sitta och slösurfa samtidigt som jag tittar på TV. Det blev en lugn och intetsägande kväll hemma framför tv/dator. Men inte helt humorbefriad med tanke på mängden SMS/MMS/MSNmeddelanden som drällde in. Skönt, då slipper man känna sig helt avskuren ifrån verkligheten

Jag undrar förresten vad som pågår med värmesystemet i lilla huset. Vaknade flera gånger inatt av att jag frös, för varje gång jag vaknade åkte det fram fler filtar och kläder. Slutresultatet var fårfällen i sängen, tjocka duntäcket (modell tjockaste/varmaste som hemtex har i sitt sortiment), gigantofleecefilten (lika stor som två normala fleecefiltar, baccardifleecefilten och fleecefilten jag har på yogan. Favvispyjamasbrallor, långärmad t-shirt samt vetevärmaren för att få upp lite värme under täcket. Vad är det som händer??? Är vi på väg mot en ny istid och när informerades det om det???? Jag fattar ingenting, men frös, det gjorde jag!

/Sanna för stunden besatt av varm choklad fast cognac får man bara dricka på lediga kvällar så den är tillbaka i skåpet!

Snöns fröjder

Jag är som tidigare erkänts tokig i att åka pulka och nu tänker jag sura - massor av snö, pulkan redo ute i maskinhallen - kan jag ta mig till pulkabacken?

Nej vi är insnöade - suck!!

Hyresvärden har varit ute med 'Bob the builder' hela dagen. Det är det senaste tillskottet i hans leksakssamling, en liten minitraktor som verkligen ser ut som om den vore plockad direkt från den populära barnserien. Han har skyfflat snö både högt och lågt och visst är stallet nu lite mer lättillgängligt och vi kan ta oss fram på uppfartsvägen, men längre än så känns det inte särskilt säkert att ta sig. Så nu när det äntligen går att åk pulka så går det trots allt inte ändå. Det är tragedi på hög nivå!

Hästarna har ganska kul i all snön. Damen ser konstant ut som ett litet snömonster med snö runt mulen och långt upp på nosen. Detta för att damen har kommit på att det är otroligt roligt att köra ner hela skallen i de djupa snödrivorna för att kolla vad som finns under snön. Ett annat nöje är att jaga ut nordsvenskkorsningen i den absolut djupaste drivsnön. Jag tror att det bor en liten elak varelse i damen mellan varven.

En som däremot delar mitt missnöje är den feta stallkatten. Hon spenderar majoriteten av dygnet i sin korg och gör sig inte många besvär annat än för att gå bort till matskålen och kolla om där finns något ätbart. Priset var ändå idag när jag ställde in höpåsarna och det sprang en mus framför kattens korg. Katten tittar förstrött på musen, gäspar, rullar ihop sig och somnar om. Det här är i vanliga fall en mycket duktig jägare vad det avser möss och råttor så jag antar att det bara är att tolka som att det är för kallt.

Det blir varm lyx-choklad med konjak som tröst ikväll

/Sanna som vill åka pulka

Än slank hon hit, än slank hon dit...

än slank hon ner i diket!!!!!

ja vad ska man säga om nattens äventyr.....

Att det slutade i diket klockan 10 visar ju bilderna tydligt...

Det var isgata och bilen bara gled och det spelade ingen roll vad jag gjorde, jag bara gled av och lade mig prydligt i diket. Ett passande avslut på en vidrig natt. Det började direkt när jag kom till jobbet. Ringde min chef och frågade vad som gällde och fick svaret 'kör där det går och undvik att sätta dig och bilen någonstans'. Körde ut till ett nybyggt villakvarter och det var inga problem alls. Utfartsvägen hann tyvärr blåsa igen totalt under tiden jag var där inne och jag satte bilen på vägen ut vilket syns på bild 3 och 4. Ringde och fick hjälp och det tog nästan tre kvart att skotta loss bilen och få ut den. Jag vill tacka mannen från 08-land som spädde på mina fördomar ytterligare genom att komma ut och klaga på att vi använde lamporna på våra bilar för att lysa och se vad vi gjorde. Dessutom ansåg han att vi rusade motorn något helt otroligt när vi försökte komma loss. Jag hörde knappt att motorn gick upp i varv pga snöstormen och jag stod intill bilen, hans hus låg 25 m bort och vinden låg så att det blåste från hans hus mot oss. Men visst, vi sätter gärna tidnigsbilarna med flit för att sabotera folks nattsömn och det är klart att vi kan gräva loss dem i mörker och inga problem, vi skiter i att ha bilen igång när vi ska putta loss den - eller kanske inte. Jag kör betydligt närmre hans hus varje natt för att leverera hans tidning eftersom jag då kör på cykelbanan intill tomten för att nå brevlådan och då är sidolampan riktad rakt in i hans hus. Nu stod bilen med nosen i andra riktningen och min kollegas bil stod med bredsidan mot min bil för att vi skulle ha hjälp av hans lampa också. Det var inga lampor riktade mot hans hus. Lamporna han påstod störde tillörde passerande plogbilar och de kan jag inte göra något åt, då får han klaga hos vägverket.

Annars måste jag säga att folk har varit helt fantastiska i natt och på morgonen. Bilen har satt sig i parti och minut och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har plockat ut snöskyffeln ur skuffen och grävt loss mig själv. Största problemet är ju faktiskt inte snön i sig utan att det är blankis under den och att tidningsbilarna inte har dubbdäck. Ju längre morgonen gick och folk kom upp, ju mer hjälp har man fått. Tacksamma människor har glatt puttat loss bilen och hjälpt till att se till att tidningar har kommit vidare till grannar som bor längre ut och vars brevlådor jag inte har kunnat nå. En del har frågat om man har kunnat ta med sig viktiga brev som ska postas och det är klart man ställer upp. Hjälps man åt så blir att så mycket lättare. En dam kom ut med en kopp kaffe och vad säger man när man har varit igång sedan klockan 2 på natten, tappat kontakten med känseln i tårna sedan flera timmar tillbaka och inte har en aning om när man kommer hem - inte nej tack, trots att jag tycker att kaffe är vedervärdigt och odrickbart. Men ett par klunkar fick jag i mig och det var varm dryck, alltid något.

Jag var hemma strax efter 11 idag, i vanliga fall slutar mitt pass 06. Då hade jag efter många om och men lyckats nå 2/3 av mina abonnenter. Vägarna hem var fullständigt vidriga och på många ställen gick det inte att mötas. Höll som bäst på att ta mig igenom en trång passage med massor av snörök, höga vallar och noll utrymme för möte, hade en bil som låg mindre än två meter bakom mig när jag anar en mötande bil i snöröken. Blinkar febrilt med bromsljusen för att bilen bakom ska lägga sig på bromsen så jag kan bromsa utan att få honom i bakänden på min bil. När han väl gör det är en kollision mellan mig och mötande tyvärr oundviklig. Nu råkar farbrorn jag kollisderade med bo i samma by som jag, han är lugn och sansad och vi ska träffas i nästa vecka och fylla i papprena till försäkringsbolagen (inte rätt tid och plats att göra det vid olycksplatsen) återigen massor med hjälpsamma händer som puttade loss bilar och vi lyckades förmå folk på väg i vår riktning att vända också. Är helt säker på att att det är fler bilar än våra som råkade illa ut där under dagen. Redan på väg runt med min egen hörde jag det karakterisktiska ljudet av plåt mot plåt. Farbrorns bil blev bucklad i framskärmen och fick sin plastspoiler spräckt. Jag kör ju stridsvagn/traktor/volvo så jag smällde sidolampan fram och måste göra en ny framhjulsinställning, samt fick ett litet litet plåtveck i framskärmen. Med tanke på plåstskadorna som forna ägaren har lämnat i bilen känner jag mig inte särskilt bekymrad alls, fördelen med en gammal rishög, man blir inte allt för upprörd. Mest ledsen för farbrorns skull. Men vi har pratat över telefon och är helt överens. Som grädde på moset satte jag sedan volvon i snöhögarna nere i grannbyn när jag skulle ta mig sista biten hem - snälla grannen kom med stora traktorn inom tre minuter och sedan var problemet löst. Han körde sedan bakom bilen hela vägen hem och lovade att putta loss mig om jag satte bilen igen. Personligen är jag av åsikten att jag inte sätter mig bakom ratten till någon bil förrän snön har tinat undan. Efter inatt vill jag aldrig se en tidningsbil från insidan igen, jag vill aldrig se en tidning igen och jag vill aldrig behöva ge mig ut i sådant här skitväder igen - ponnyexpressen/tidningsbärarna får klara sig utan mig! Jag tycker att det är dårskap att vara ute och även om de frånsäger sig allt ansvar genom att säga 'ni är era egna skyddsombud och avgör själva om det går' så har man en enorm press på sig att få ut tidningarna och det där är bara ett uttalande som lägger på ytterligare press

/Sanna som har en vecka kvar av tidningsbudande och sedan aldrig mer!

Utlovade bilder

Varför lovade jag att lägga upp bilderna som bästa vännen tog när jag släpades ut till ambulansen?

Antagligen för att ingen tror på en när man säger att man har en nacke som har gått i baklås och att man faktiskt har fått ringa ambulansen för att komma ur sängen...

Håll till godo:

Här försöker personalen kontrollera hur pass rörlig jag var, ungefär lika rörlig som en tennsoldat....

Här hänger jag mellan de två ambulansvårdarna och mordhotar bästa vännen för att han plåtar, jag tackar bästa vännen för den dåliga kvalitén på bilderna så slapp jag blurra bort mig själv :>

/Sanna som faktiskt har åkt ambulans pga nackspärr, hur idiotiskt det än låter....

Ta ingen skit!

När är det dags att säga ifrån? När ska en person anses olämplig?
Det är två frågor som har rört sig i mitt huvud ett tag och som jag ganska ofta återkommer till. Nu handlar det inte om vilken olämplighet som helst, nu handlar det om olämplighet för en yrkesroll och det gör det hela till ett mycket svårt ämne.
För lite mer än 10 år sedan gjorde jag värnplikten i Armén, totalt var vi 32 värnpliktiga kvinnor i Arméns södra milo det året och hur många som föll ifrån vet jag faktiskt inte, men frånfall var där. Då var det relativt nytt med kvinnor hos just Armén. Både Flygvapnet och Marinen hade haft kvinnliga värnpliktiga och hade dessutom rätt gott om kvinnliga officerare sedan en bra tid tillbaka. De kvinnliga officerarna inom Armén var ganska lätträknade precis som de kvinnliga värnpliktiga. I efterhand har jag fått reda på att det fanns ett enormt motstånd till oss kvinnor ute på arméförbanden, det fanns små grupperingar som gjorde allt för att kvinnliga värnpliktiga och officerare motarbetades och detta spred sig givetvis neråt i leden. Var de män som sysslade med den typen av verksamhet olämpliga för sina tjänster? Mycket tystades ner och mycket bortförklardes med meningen "de är här på samma vilkor som killarna och ger de sig in i leken får de leken tåla". Hur mycket ska man då tåla och när ska man sätta ner foten och säga att nu är det fanimej nog med dumheterna!?

Det som drog upp tankarna till ytan är nämligen saker som pågår på en utbildning där säkerhet är a och o, samarbete och bra gruppanda är av högsta vikt och där det inte finns utrymme för den typen av skit!
Det här yrket skriker efter kvinnor, de kör reklamkampanj efter reklamkampanj för att rekrytera kvinnor till det och med tanke på vad reklamkampanjer kostar rent ekonomiskt så är varje avhopp och varje uppsägning från en kvinna ett gigantiskt hål i plånboken för myndigheten som sådan.
I den ena årskullen har två tjejer vågat sig in, de har klarat proven som inte på något sätt skiljer sig från de som killarna gör, de är mao där på samma premisser. Där finns dock framför allt en av killarna som har bestämt sig för att göra livet surt och jävlas och hela tiden sätter särskilt den ena tjejen konstant i skiten. Eller gör han det om man frågar honom?
Hade jag frågat honom hade han antagligen sagt att han gör det för att visa på hennes brister eller för att på något snevridet sätt hjälpa henne. Min åsikt är att han sätter henne i skiten och han gör det för att knäcka henne. Hans åsikt om kvinnor i det yrket är i mina ögon alldeles glasklar, för det han sysslar med är sådan skit som jag råkade ut för som kvinnlig värnpliktig. Den stora skillnaden är dock att nu är vi 10 år längre fram i tiden, det finns noggrannare utformade lagar, regler och förordningar kring den typen av saker än det fanns när jag gav mig in på pojkarnas lekplats. Tyvärr är det vi tjejer som gör skit för oss själva för vi tror fortfarande att vi måste ta emot skiten efter devisen "har vi gett oss in i leken får vi leken tåla".
Vi vågar inte gå och säga ifrån, vi är rädda för att vi ska uppfattas som gnälliga, skvallriga och svaga. Skärpning nu!!!
Det här är vad jag borde ha gjort för 10 år sedan:
Jag borde ha gått till kompanichefen och sagt ifrån att jag inte accepterade att det klottrades än det ena än det andra om mig på kompaniet.
Jag borde ha anmält killen som tryckte upp mig mot mitt skåp och pressade sig mot mig direkt efter det att vi hade duschat för sexuella trakasserier.
Jag borde ha gått till regementschefen och berättat vad som pågick på mitt kompani och bland hans officerare och hur jag mådde av det.
Men jag gjorde inget av det för jag fick hela tiden höra "har du gett dig in i leken får du leken tåla" Jag ville inte framstå som gnällig, jag ville inte orsaka bråk, jag ville så gärna bli officer och bet ihop och tog emot skiten i 15 månader. Resultatet blev ju givetvis att jag mådde dåligt, det påverkade allt jag gjorde, min prestationsångest gjorde en av sina högsta toppar med resultatet att jag ofta gick fullständigt i stå och inte tänkte till innan jag agerade. Jag var lynnig, gapig och allmänt otrevlig.
Hade jag istället gjort det jag borde ha gjort, hade jag kanske blivit officer, jag hade kanske fått flyga den där helikoptern som var den stora drömmen. En sak är jag fullständigt övertygad om - jag hade i alla fall mått bättre än jag gjorde.

"Ta ingen skit!" brukar TV-karaktären Grynet säga och det är just nu min uppmaning till två tjejer på en viss utbildning. Ni ska inte må skit och pressa er förbi rim och reson för att vissa och framför allt en person är ett pucko. Ni har klarat antagningskraven och ni klarar proven på utbildningen, ni har precis samma rätt att vara där som alla andra. Den som däremot kan börja ifrågasätta sin rätt att vara någonstans är herr ärke-nöt själv som nog ska ta och tänka igenom huruvida han är lämplig för det yrket han har valt med tanke på hans åsikter. I mina ögon är skiten han har hållit på med fram till nu, tillräckligt för att avskilja honom från utbildningen. Vem kan lita på en sådan kollega? Hur ska man kunna samarbeta med honom? Har han fler fördomar? Vilka andra är i hans ögon inte värdiga att jobba ihop med? Han har dessutom vid åtskilliga tillfällen, i sin iver att ställa till med skit, brutit mot livsviktiga säkerhetsföreskrifter? Vill någon ha en kollega som är beredd att gå så långt, med sig i ett skarpt läge?
Jag vet att tjejerna har sagt ifrån och jag väntar spänt på uppföljningen av många orsaker. En sak är säker, jag tänker inte låta det passera i tysthet för det stör mig något enormt att det uppenbarligen inte har hänt ett smack på pojkarnas lekplatser på 10 år. Flickorna sägs vara välkomna, de övertalas tom att komma dit. Men om priset är att de ska utstå spott och spe när de väl är där, då är det något som är allvarligt fel.

Det är 2007 nu är det inte hög tid att vi slutar ge råfeministerna vatten på sina kvarnar om att män är puckon och att de värsta kvinnomotståndarna inser att kvinnor kan göra samma saker som män och att vi slutligen kommer överens om att vi ska komplettera varandra och hjälpa varandra där vi brister?
Man har alltid både svagheter och styrkor och det gäller att se vart man kan hjälpa varandra istället för att stjälpa. Ingen är någonsin perfekt och ingen klarar sig någonsin helt på egen hand.

/Sanna som för dagen känner för att bygga en liten barrikad utanför en viss skola

Ups!

Har inte skrivit på ett par dagar för jag har inte varit på humör. Det har inte hänt något här hemma som jag vill delge på bloggen och jag har visserligen ett par tankar som jag brottas med och försöker sätta på pränt men det går trögt.

I förrgår var jag ute och tog en promenad i fantastiskt trevligt sällskap, tyvärr var sällskapet lite för underhållande eftersom jag slängde huvudet bakåt och bara asgarvade. Jag hade vaknat med en liten halvstel nacke och efter den hastiga rörelsen kände jag hur nackspärren så sakteliga kom krypande. Det blev bara värre och värre efterhand som dagen och kvällen fortskred och när jag försökte sova ett par timmar innan jobbet så vaknade jag och skrek av smärta när jag vände mig. Alla som känner mig vet att jag inte ynkar för lite smärta i första taget. En enda person har varit dum nog att en gång vilja påstå att jag har låg smärttröskel, det var en läkare, han tog tillbaka och bad om ursäkt när följeslagaren förklarade att han pratade med en flicka som hade gått nästan 16 mil på en bruten fot med full stidsutrustning och full stridspackning. Försökte döva det värsta med panodil. Jag tar sällan tabletter över huvudtaget så panodil brukar räcka extremt långt för min del, jag går hellre och lägger mig och sover ett par timmar om jag har ont än att jag tar tabletter. När klockan ringde vid 1-tiden hade jag tokont och det hintades lite försynt att jag kanske borde sjuka mig - bah pjosk! Dessutom var det den nattchefen som jag inte tycker om som jobbade och det går inte att föra en vettig dialog med honom så jag åkte till jobbet. Hade bra med värme på i bilen och var noga med att stänga fönstret när jag hade en bit mellan lådorna och var ordentligt påpälsad med kläder som täckte nacken. Väl hemma igen hade jag fortfarande ont. Tänkte först norpa lite av damens dunderliniment, men det stod ute i stallet och var iskallt så den idén gick bort. Fick Theranylsalva av sambon som tydligen ska vara bra mot muskelvärk, smörjde på lite och gick och lade mig eftersom jag skulle till terapeuten på eftermiddagen och ville vara utvilad.

13.00 ringde larmet på mobiltelefonen och det var med yttersta svårighet jag lyckades sträcka ut armen och nå telefonen så jag kunde stänga av larmet. Blev omedelbart klarvaken och insåg att jag inte kunde röra mig över huvudtaget utan att det kändes som om någon körde knivar i nacken på mig. I över en halvtimme försökte jag komma på olika sätt att lirka runt min kropp så att jag skulle komma upp i sittande läge, utan resultat. Allt smärtade och tårarna rann, med tanke på att jag inte ynkar mig i onödan och tårarna nu forsade okontrollerat så får jag väl erkänna att jag hade ont och nu började jag dessutom få panik. 'Sambon' var inte hemma så jag ringde bästa vännen. Stackars bästa vännen, han gjorde sitt bästa att försöka skapa sig en uppfattning om vad som hade hänt och jag bara svor och fräste som en ilsken katta. Bästa vännen tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och gav mig numret. Givetvis var det telefonkö och jag klarade knappt av att hålla mobilen mot örat utan att skrika av smärta. Dessutom började mobilen indikera lågt batteri, hade det dött så hade jag inte haft någon möjlighet att skaffa hjälp. Sagt och gjort, jag gav upp telefonkön, ringde bästa vännen på nytt och bad honom komma ut, vilket han hjältemodigt gjorde. Sedan fick bästa vännen ringa sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag borde åka till sjukhuset - är det någon som är förvånad? Bästa vännen undrade ju hur i hela friden det skulle gå till när han inte kunde röra vid mig utan att jag skrek av smärta och han dessutom var själv. Sjukvårdsupplysningen tyckte att han skulle beställa en ambulans vilket han gjorde. Personligen tyckte jag att vi skulle komma på något sätt att få mig ur sängen och ut i min bil, men bästa vännen vägrade att lyssna på mig och packade istället ihop en väska med kläder åt mig eftersom jag bara hade pyjamas på mig.
Efter en timmes väntan dök det upp en neongul historia med blåljus på taket och två väldigt glada och trevliga ambulanssjukvårdare som tyckte att det var trevligt med patienter som log och skrattade när de kom, dessutom var de väldigt skojfriska gentemot varandra. Efter mycket om och men lyftes jag ur sängen och med stöd/hängandes/släpad på ambulanspersonalen leddes jag till en väntande bår ute på gårdsplanen. Det skämtades och raljerades glatt om vem som skulle köra och så småningom rullade bilen så sakteliga mot akutmottagningen så sakta att vi blev omkörda av en buss nåja, jag hade en mycket bekväm åktur så jag klagade inte, fast lite blåljus kunde de ha bjussat på med tanke på det fina inbetalningskortet som kommer komma med posten nästa vecka...
På akuten inleddes sedan en längre väntan eftersom jag i sedvanlig ordning prickat årets mest olämpliga dag för besök på ortopeden. Bästa vännen var en klippa och fixade fram mackor och cola, jag hade ju inte ätit något sedan kvällen innan och klockan var nu tre på eftermiddagen. Första timmarna var helt ok för då stod min brits utanför expeditionen och jag och bästa vännen hade ett rätt roligt nöje med att följa med i hur patienter tappades bort, försvann i svarta hål (mycket troligt röntgenavdelningen), patienter återfanns mm. Där var en dam som jag var millimeter ifrån att skrika på. Hon hade blivit gipsad för två veckor sedan och blivit tillsagd att gipset skulle sitta 2-3 veckor och nu blev det minsann så hårt och obekvämt att ha på när det var kallt ute. Hon tjatade och tjatade på de stackars sköterskorna som gång på gång förklarade att det fick en läkare svara på och just nu var det rysligt ont om sådana. När hon var vid expeditionen och tjatade för femte gången var jag sååå nära att fräsa 'acceptera att skiten är obekväm, åk hem och sluta ta upp plats och tid som behövs till viktigare saker' men jag lät bli... Dagens höjdare i väntandet var dock när vi hör ett otroligt skrikande från gipsrummet, det pågår länge och blir bara mer och mer plågsamt, slutligen kommer det en sköterska utrusande och ber en annan sköterska att dra upp en spruta Stesolid och komma på stört, det blev väldigt tyst inne i rummet efter det. Fyra timmar efter ankomst rullas min brits in i ett undersökningsrum och då har smärtorna tilltagit och jag börjar undra över vart jag ska ta vägen. Härda ut känner jag att det gör jag inte länge till. När läkaren slutligen kommer nästan en timme senare då rinner tårarna okontrollerat för då vill jag bara tuppa av och försvinna från jordens yta. Läkaren lyckas med hjälp av bästa vännen få mig upp i sittande läge och pillar lite på de gigantiska muskelknutorna i min nacke. 'Du ska få en Stesolid och två Citodontabletter', därefter försvinner han ut. Jaha, jag som kan bli hög på Panodil, vill man verkligen däcka mig så ger man mig EN Citodontablett. Sköterskan kom in, jag svalde lydigt tabletterna och sedan lämnades jag att invänta resultatet. Efter cirka 20 minuter beklagade jag mig för bästa vännen att det var en befängd idé att tro att man skulle lösa det hela med tabletter, efter 25 minuter var undertecknad borta, jag var nog inte ens i lala-land. Bästa vännen hade sedan en timmes studie i en sovande Sanna. Läkaren kom in efter det och jag fick två små trevliga påsar med piller, recept på fler piller samt lite stretchövningar för nacken. Bästa vännen ringde 'sambon' och bad henne komma och hämta oss. Ansträngningen av att gå från undersökningsrummet till väntrummet med alla drogerna i kroppen fick världen att snurra mer än lovligt och jag dröste ner i en fåtölj. När 'sambon' anlände så fick bästa vännen i princip bära ut mig till bilen för jag var högare än högast på de där pillrena. På vägen hem blev det att åka via Donken för jag var hungrig och satte i mig hur mycket som helst. Väl hemma var det trevligt telefonsamtal som väntade och så fick jag se bästa vännen konfiskera min bil för att försäkra sig om att jag verkligen inte skulle få ett ryck mitt i natten och bege mig till jobbet.

Dagens konstaterande blev att jag har lagt ytterligare 'frequent flyer'-poäng till min samling på ortopeden och att min pyjamas utöver att ha städat stallet, åkt igenom McDonalds drive through och ha varit på besök inne hos min hyresvärd, numera även kan lägga sjukhusbesök till listan över ställen som en pyjamas normalt inte besöker....

/Sanna - den ständiga olyckskorpen

Har inte glömt

att blogga, men har tröttnat på att skriva ointressant dravel om mitt tidningsbärande och vad som händer på hemmafronten - just nu händer förresten verkligen ingenting - jag är själv hemma i huset sedan ett par dagar och har ingen aning om när 'sambon' kan tänkas dyka upp. Det glömde hon att meddela när hon stack.

Jag har faktiskt skrivit tre inlägg av mer intressant karaktär, men samtliga gånger blivit utkastad ur systemet innan jag har hunnit posta och då försvinner allt och så måste man skriva om. Lite svårt mellan varven att återskapa något man har varit väldigt nöjd med. Två dokument ligger i Word och väntar på att jag ska ta tag i dem igen och putsa till dem. Tyvärr är jag inte alls nöjd med dem sedan jag började skriva om dem, är av åsikten att jag förlorade tråden i de ämnen de berör, i samband med att de försvann pga datorhaveri.

Återkommer...

/Sannan som verkligen inte hittar något att skriva om just nu

Långsam dag

Hm det har egentligen inte hänt något alls idag. Jag har mest sovit, haft en ny rond med försäkringskassan och varit på banken. Jo flickorna har gnabbats lite visserligen med humoristisk ton men det har legat och pyrt i botten. Det är egentligen inte så konstigt, båda är trötta, båda har under veckan varit lite småslarviga med maten. Jag har levt på en diet av fullkornspasta med parmesanost på och 'sambon' sina eviga soppor. Idiotiskt eftersom båda har ett humör som definitiv hjälps av att vi håller vårt blodsocker jämnt. Jag har varit irriterad på mitt jobb och 'sambon' har varit irriterad på saker som har med hunderiet att göra. Vi fick ett ryck att vi skulle dra till McDonalds och käka, flickorna ska inte åka bil ihop. 'Sambon' är av åsikten att det är lite creepy att åka med mig eftersom jag kör ganska bestämt, kör om när det behövs och på det stor hela har en förmåga att komma framåt i trafiken. Jag är av åsikten att 'sambon' kör sämre än en gammal tant! Igår på väg hem ifrån hundträningen hamnade vi bakom en grävlastare som puttrade fram på 90-vägen. 'Sambon' lägger sig snällt på avstånd bakom den. Efter en stund undrar jag varför hon inte kör om. Det är tydligen läskigt och dessutom visste hon två tjejer som hade gjort en omkörning, kolliderat och omkommit. Jaha, istället ligger hon på ett idiotavstånd, de som ligger bakom får ett alldeles för långt omkörningsavstånd och resultatet blir att vi får se några typexempel på mindre lämpliga omkörningar *vojne* Idag var det igång på nytt, 'sambon' är stressad för hon ska till ett möte och jag måste inom banken och vi ska ha snabbkäk. Trots det håller hon knappt 40 på 50-sträcka. Jo för hon hade ju fått veta att det hade varit poliskontroll idag och hon hade minsann blivit invinkad en gång och fått blåsa och sedan kom jag inte ihåg vad den andra ursäkten var men jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika. Försökte förklara att polisen inte ger en böter för att man håller rätt hastighet och att om hon trodde att de stod kvar tre timmar senare så var hon nog lite snett på det, det gick nog inte fram... I alla fall, sambon ställde sig i kö på Donalds och jag tog det långa klivet före och drog bort till banken. Mitt ärende gick snabbt så det var bara att upprepa språngmarschen tillbaka nästan omgående - varför valde jag skor med hög klack? Kommer in på Donalds precis till det är 'sambons' tur. Jag avskyr Donalds i centrum, det måste vara det långsamaste stället för snabbmat på jorden. Vi blev till slut så sena att jag fick köra 'sambon' i hennes bil till Lomma och hennes möte. Nu kommer vi då lätt tillbaka till min 'sambos' urusla körning.
På vägen ut till Lomma tycker jag att belysningen på 'sambons' bil är undermålig och påpekar detta, sambon tittar på ljusreglagen och säger att så har hon det alltid men att det är dåligt ljus på bilen. Eftersom jag vill minnas att jag hade betydligt bättre ljus när jag körde 'sambons' bil härom natten, kan jag inte låta bli att pilla på reglagen lite - varde ljus! 'Sambon' ser ut som ett levande frågetecken och frågar om jag inte har fått igång helljuset, något sammanbitet svarar jag att det hon bevittnar är bilens halvljus. Jag undrar hur länge min kära 'sambo' har kört runt utan halvljus, hon skyller på att hon har tagit sitt körkort i tyskland och jag ser högst skeptisk ut till det påståendet. Imorgon när det är ljust ute ska jag visa min kära 'sambo' hur hennes bil fungerar, det verkar onekligen behövas!!!!

/Sanna - blivande trafikskolelärare???