ja vad ska man säga om nattens äventyr.....
Att det slutade i diket klockan 10 visar ju bilderna tydligt...
Det var isgata och bilen bara gled och det spelade ingen roll vad jag gjorde, jag bara gled av och lade mig prydligt i diket. Ett passande avslut på en vidrig natt. Det började direkt när jag kom till jobbet. Ringde min chef och frågade vad som gällde och fick svaret 'kör där det går och undvik att sätta dig och bilen någonstans'. Körde ut till ett nybyggt villakvarter och det var inga problem alls. Utfartsvägen hann tyvärr blåsa igen totalt under tiden jag var där inne och jag satte bilen på vägen ut vilket syns på bild 3 och 4. Ringde och fick hjälp och det tog nästan tre kvart att skotta loss bilen och få ut den. Jag vill tacka mannen från 08-land som spädde på mina fördomar ytterligare genom att komma ut och klaga på att vi använde lamporna på våra bilar för att lysa och se vad vi gjorde. Dessutom ansåg han att vi rusade motorn något helt otroligt när vi försökte komma loss. Jag hörde knappt att motorn gick upp i varv pga snöstormen och jag stod intill bilen, hans hus låg 25 m bort och vinden låg så att det blåste från hans hus mot oss. Men visst, vi sätter gärna tidnigsbilarna med flit för att sabotera folks nattsömn och det är klart att vi kan gräva loss dem i mörker och inga problem, vi skiter i att ha bilen igång när vi ska putta loss den - eller kanske inte. Jag kör betydligt närmre hans hus varje natt för att leverera hans tidning eftersom jag då kör på cykelbanan intill tomten för att nå brevlådan och då är sidolampan riktad rakt in i hans hus. Nu stod bilen med nosen i andra riktningen och min kollegas bil stod med bredsidan mot min bil för att vi skulle ha hjälp av hans lampa också. Det var inga lampor riktade mot hans hus. Lamporna han påstod störde tillörde passerande plogbilar och de kan jag inte göra något åt, då får han klaga hos vägverket.
Annars måste jag säga att folk har varit helt fantastiska i natt och på morgonen. Bilen har satt sig i parti och minut och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har plockat ut snöskyffeln ur skuffen och grävt loss mig själv. Största problemet är ju faktiskt inte snön i sig utan att det är blankis under den och att tidningsbilarna inte har dubbdäck. Ju längre morgonen gick och folk kom upp, ju mer hjälp har man fått. Tacksamma människor har glatt puttat loss bilen och hjälpt till att se till att tidningar har kommit vidare till grannar som bor längre ut och vars brevlådor jag inte har kunnat nå. En del har frågat om man har kunnat ta med sig viktiga brev som ska postas och det är klart man ställer upp. Hjälps man åt så blir att så mycket lättare. En dam kom ut med en kopp kaffe och vad säger man när man har varit igång sedan klockan 2 på natten, tappat kontakten med känseln i tårna sedan flera timmar tillbaka och inte har en aning om när man kommer hem - inte nej tack, trots att jag tycker att kaffe är vedervärdigt och odrickbart. Men ett par klunkar fick jag i mig och det var varm dryck, alltid något.
Jag var hemma strax efter 11 idag, i vanliga fall slutar mitt pass 06. Då hade jag efter många om och men lyckats nå 2/3 av mina abonnenter. Vägarna hem var fullständigt vidriga och på många ställen gick det inte att mötas. Höll som bäst på att ta mig igenom en trång passage med massor av snörök, höga vallar och noll utrymme för möte, hade en bil som låg mindre än två meter bakom mig när jag anar en mötande bil i snöröken. Blinkar febrilt med bromsljusen för att bilen bakom ska lägga sig på bromsen så jag kan bromsa utan att få honom i bakänden på min bil. När han väl gör det är en kollision mellan mig och mötande tyvärr oundviklig. Nu råkar farbrorn jag kollisderade med bo i samma by som jag, han är lugn och sansad och vi ska träffas i nästa vecka och fylla i papprena till försäkringsbolagen (inte rätt tid och plats att göra det vid olycksplatsen) återigen massor med hjälpsamma händer som puttade loss bilar och vi lyckades förmå folk på väg i vår riktning att vända också. Är helt säker på att att det är fler bilar än våra som råkade illa ut där under dagen. Redan på väg runt med min egen hörde jag det karakterisktiska ljudet av plåt mot plåt. Farbrorns bil blev bucklad i framskärmen och fick sin plastspoiler spräckt. Jag kör ju stridsvagn/traktor/volvo så jag smällde sidolampan fram och måste göra en ny framhjulsinställning, samt fick ett litet litet plåtveck i framskärmen. Med tanke på plåstskadorna som forna ägaren har lämnat i bilen känner jag mig inte särskilt bekymrad alls, fördelen med en gammal rishög, man blir inte allt för upprörd. Mest ledsen för farbrorns skull. Men vi har pratat över telefon och är helt överens. Som grädde på moset satte jag sedan volvon i snöhögarna nere i grannbyn när jag skulle ta mig sista biten hem - snälla grannen kom med stora traktorn inom tre minuter och sedan var problemet löst. Han körde sedan bakom bilen hela vägen hem och lovade att putta loss mig om jag satte bilen igen. Personligen är jag av åsikten att jag inte sätter mig bakom ratten till någon bil förrän snön har tinat undan. Efter inatt vill jag aldrig se en tidningsbil från insidan igen, jag vill aldrig se en tidning igen och jag vill aldrig behöva ge mig ut i sådant här skitväder igen - ponnyexpressen/tidningsbärarna får klara sig utan mig! Jag tycker att det är dårskap att vara ute och även om de frånsäger sig allt ansvar genom att säga 'ni är era egna skyddsombud och avgör själva om det går' så har man en enorm press på sig att få ut tidningarna och det där är bara ett uttalande som lägger på ytterligare press
/Sanna som har en vecka kvar av tidningsbudande och sedan aldrig mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar