Ta ingen skit!

När är det dags att säga ifrån? När ska en person anses olämplig?
Det är två frågor som har rört sig i mitt huvud ett tag och som jag ganska ofta återkommer till. Nu handlar det inte om vilken olämplighet som helst, nu handlar det om olämplighet för en yrkesroll och det gör det hela till ett mycket svårt ämne.
För lite mer än 10 år sedan gjorde jag värnplikten i Armén, totalt var vi 32 värnpliktiga kvinnor i Arméns södra milo det året och hur många som föll ifrån vet jag faktiskt inte, men frånfall var där. Då var det relativt nytt med kvinnor hos just Armén. Både Flygvapnet och Marinen hade haft kvinnliga värnpliktiga och hade dessutom rätt gott om kvinnliga officerare sedan en bra tid tillbaka. De kvinnliga officerarna inom Armén var ganska lätträknade precis som de kvinnliga värnpliktiga. I efterhand har jag fått reda på att det fanns ett enormt motstånd till oss kvinnor ute på arméförbanden, det fanns små grupperingar som gjorde allt för att kvinnliga värnpliktiga och officerare motarbetades och detta spred sig givetvis neråt i leden. Var de män som sysslade med den typen av verksamhet olämpliga för sina tjänster? Mycket tystades ner och mycket bortförklardes med meningen "de är här på samma vilkor som killarna och ger de sig in i leken får de leken tåla". Hur mycket ska man då tåla och när ska man sätta ner foten och säga att nu är det fanimej nog med dumheterna!?

Det som drog upp tankarna till ytan är nämligen saker som pågår på en utbildning där säkerhet är a och o, samarbete och bra gruppanda är av högsta vikt och där det inte finns utrymme för den typen av skit!
Det här yrket skriker efter kvinnor, de kör reklamkampanj efter reklamkampanj för att rekrytera kvinnor till det och med tanke på vad reklamkampanjer kostar rent ekonomiskt så är varje avhopp och varje uppsägning från en kvinna ett gigantiskt hål i plånboken för myndigheten som sådan.
I den ena årskullen har två tjejer vågat sig in, de har klarat proven som inte på något sätt skiljer sig från de som killarna gör, de är mao där på samma premisser. Där finns dock framför allt en av killarna som har bestämt sig för att göra livet surt och jävlas och hela tiden sätter särskilt den ena tjejen konstant i skiten. Eller gör han det om man frågar honom?
Hade jag frågat honom hade han antagligen sagt att han gör det för att visa på hennes brister eller för att på något snevridet sätt hjälpa henne. Min åsikt är att han sätter henne i skiten och han gör det för att knäcka henne. Hans åsikt om kvinnor i det yrket är i mina ögon alldeles glasklar, för det han sysslar med är sådan skit som jag råkade ut för som kvinnlig värnpliktig. Den stora skillnaden är dock att nu är vi 10 år längre fram i tiden, det finns noggrannare utformade lagar, regler och förordningar kring den typen av saker än det fanns när jag gav mig in på pojkarnas lekplats. Tyvärr är det vi tjejer som gör skit för oss själva för vi tror fortfarande att vi måste ta emot skiten efter devisen "har vi gett oss in i leken får vi leken tåla".
Vi vågar inte gå och säga ifrån, vi är rädda för att vi ska uppfattas som gnälliga, skvallriga och svaga. Skärpning nu!!!
Det här är vad jag borde ha gjort för 10 år sedan:
Jag borde ha gått till kompanichefen och sagt ifrån att jag inte accepterade att det klottrades än det ena än det andra om mig på kompaniet.
Jag borde ha anmält killen som tryckte upp mig mot mitt skåp och pressade sig mot mig direkt efter det att vi hade duschat för sexuella trakasserier.
Jag borde ha gått till regementschefen och berättat vad som pågick på mitt kompani och bland hans officerare och hur jag mådde av det.
Men jag gjorde inget av det för jag fick hela tiden höra "har du gett dig in i leken får du leken tåla" Jag ville inte framstå som gnällig, jag ville inte orsaka bråk, jag ville så gärna bli officer och bet ihop och tog emot skiten i 15 månader. Resultatet blev ju givetvis att jag mådde dåligt, det påverkade allt jag gjorde, min prestationsångest gjorde en av sina högsta toppar med resultatet att jag ofta gick fullständigt i stå och inte tänkte till innan jag agerade. Jag var lynnig, gapig och allmänt otrevlig.
Hade jag istället gjort det jag borde ha gjort, hade jag kanske blivit officer, jag hade kanske fått flyga den där helikoptern som var den stora drömmen. En sak är jag fullständigt övertygad om - jag hade i alla fall mått bättre än jag gjorde.

"Ta ingen skit!" brukar TV-karaktären Grynet säga och det är just nu min uppmaning till två tjejer på en viss utbildning. Ni ska inte må skit och pressa er förbi rim och reson för att vissa och framför allt en person är ett pucko. Ni har klarat antagningskraven och ni klarar proven på utbildningen, ni har precis samma rätt att vara där som alla andra. Den som däremot kan börja ifrågasätta sin rätt att vara någonstans är herr ärke-nöt själv som nog ska ta och tänka igenom huruvida han är lämplig för det yrket han har valt med tanke på hans åsikter. I mina ögon är skiten han har hållit på med fram till nu, tillräckligt för att avskilja honom från utbildningen. Vem kan lita på en sådan kollega? Hur ska man kunna samarbeta med honom? Har han fler fördomar? Vilka andra är i hans ögon inte värdiga att jobba ihop med? Han har dessutom vid åtskilliga tillfällen, i sin iver att ställa till med skit, brutit mot livsviktiga säkerhetsföreskrifter? Vill någon ha en kollega som är beredd att gå så långt, med sig i ett skarpt läge?
Jag vet att tjejerna har sagt ifrån och jag väntar spänt på uppföljningen av många orsaker. En sak är säker, jag tänker inte låta det passera i tysthet för det stör mig något enormt att det uppenbarligen inte har hänt ett smack på pojkarnas lekplatser på 10 år. Flickorna sägs vara välkomna, de övertalas tom att komma dit. Men om priset är att de ska utstå spott och spe när de väl är där, då är det något som är allvarligt fel.

Det är 2007 nu är det inte hög tid att vi slutar ge råfeministerna vatten på sina kvarnar om att män är puckon och att de värsta kvinnomotståndarna inser att kvinnor kan göra samma saker som män och att vi slutligen kommer överens om att vi ska komplettera varandra och hjälpa varandra där vi brister?
Man har alltid både svagheter och styrkor och det gäller att se vart man kan hjälpa varandra istället för att stjälpa. Ingen är någonsin perfekt och ingen klarar sig någonsin helt på egen hand.

/Sanna som för dagen känner för att bygga en liten barrikad utanför en viss skola