Ups!

Har inte skrivit på ett par dagar för jag har inte varit på humör. Det har inte hänt något här hemma som jag vill delge på bloggen och jag har visserligen ett par tankar som jag brottas med och försöker sätta på pränt men det går trögt.

I förrgår var jag ute och tog en promenad i fantastiskt trevligt sällskap, tyvärr var sällskapet lite för underhållande eftersom jag slängde huvudet bakåt och bara asgarvade. Jag hade vaknat med en liten halvstel nacke och efter den hastiga rörelsen kände jag hur nackspärren så sakteliga kom krypande. Det blev bara värre och värre efterhand som dagen och kvällen fortskred och när jag försökte sova ett par timmar innan jobbet så vaknade jag och skrek av smärta när jag vände mig. Alla som känner mig vet att jag inte ynkar för lite smärta i första taget. En enda person har varit dum nog att en gång vilja påstå att jag har låg smärttröskel, det var en läkare, han tog tillbaka och bad om ursäkt när följeslagaren förklarade att han pratade med en flicka som hade gått nästan 16 mil på en bruten fot med full stidsutrustning och full stridspackning. Försökte döva det värsta med panodil. Jag tar sällan tabletter över huvudtaget så panodil brukar räcka extremt långt för min del, jag går hellre och lägger mig och sover ett par timmar om jag har ont än att jag tar tabletter. När klockan ringde vid 1-tiden hade jag tokont och det hintades lite försynt att jag kanske borde sjuka mig - bah pjosk! Dessutom var det den nattchefen som jag inte tycker om som jobbade och det går inte att föra en vettig dialog med honom så jag åkte till jobbet. Hade bra med värme på i bilen och var noga med att stänga fönstret när jag hade en bit mellan lådorna och var ordentligt påpälsad med kläder som täckte nacken. Väl hemma igen hade jag fortfarande ont. Tänkte först norpa lite av damens dunderliniment, men det stod ute i stallet och var iskallt så den idén gick bort. Fick Theranylsalva av sambon som tydligen ska vara bra mot muskelvärk, smörjde på lite och gick och lade mig eftersom jag skulle till terapeuten på eftermiddagen och ville vara utvilad.

13.00 ringde larmet på mobiltelefonen och det var med yttersta svårighet jag lyckades sträcka ut armen och nå telefonen så jag kunde stänga av larmet. Blev omedelbart klarvaken och insåg att jag inte kunde röra mig över huvudtaget utan att det kändes som om någon körde knivar i nacken på mig. I över en halvtimme försökte jag komma på olika sätt att lirka runt min kropp så att jag skulle komma upp i sittande läge, utan resultat. Allt smärtade och tårarna rann, med tanke på att jag inte ynkar mig i onödan och tårarna nu forsade okontrollerat så får jag väl erkänna att jag hade ont och nu började jag dessutom få panik. 'Sambon' var inte hemma så jag ringde bästa vännen. Stackars bästa vännen, han gjorde sitt bästa att försöka skapa sig en uppfattning om vad som hade hänt och jag bara svor och fräste som en ilsken katta. Bästa vännen tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen och gav mig numret. Givetvis var det telefonkö och jag klarade knappt av att hålla mobilen mot örat utan att skrika av smärta. Dessutom började mobilen indikera lågt batteri, hade det dött så hade jag inte haft någon möjlighet att skaffa hjälp. Sagt och gjort, jag gav upp telefonkön, ringde bästa vännen på nytt och bad honom komma ut, vilket han hjältemodigt gjorde. Sedan fick bästa vännen ringa sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag borde åka till sjukhuset - är det någon som är förvånad? Bästa vännen undrade ju hur i hela friden det skulle gå till när han inte kunde röra vid mig utan att jag skrek av smärta och han dessutom var själv. Sjukvårdsupplysningen tyckte att han skulle beställa en ambulans vilket han gjorde. Personligen tyckte jag att vi skulle komma på något sätt att få mig ur sängen och ut i min bil, men bästa vännen vägrade att lyssna på mig och packade istället ihop en väska med kläder åt mig eftersom jag bara hade pyjamas på mig.
Efter en timmes väntan dök det upp en neongul historia med blåljus på taket och två väldigt glada och trevliga ambulanssjukvårdare som tyckte att det var trevligt med patienter som log och skrattade när de kom, dessutom var de väldigt skojfriska gentemot varandra. Efter mycket om och men lyftes jag ur sängen och med stöd/hängandes/släpad på ambulanspersonalen leddes jag till en väntande bår ute på gårdsplanen. Det skämtades och raljerades glatt om vem som skulle köra och så småningom rullade bilen så sakteliga mot akutmottagningen så sakta att vi blev omkörda av en buss nåja, jag hade en mycket bekväm åktur så jag klagade inte, fast lite blåljus kunde de ha bjussat på med tanke på det fina inbetalningskortet som kommer komma med posten nästa vecka...
På akuten inleddes sedan en längre väntan eftersom jag i sedvanlig ordning prickat årets mest olämpliga dag för besök på ortopeden. Bästa vännen var en klippa och fixade fram mackor och cola, jag hade ju inte ätit något sedan kvällen innan och klockan var nu tre på eftermiddagen. Första timmarna var helt ok för då stod min brits utanför expeditionen och jag och bästa vännen hade ett rätt roligt nöje med att följa med i hur patienter tappades bort, försvann i svarta hål (mycket troligt röntgenavdelningen), patienter återfanns mm. Där var en dam som jag var millimeter ifrån att skrika på. Hon hade blivit gipsad för två veckor sedan och blivit tillsagd att gipset skulle sitta 2-3 veckor och nu blev det minsann så hårt och obekvämt att ha på när det var kallt ute. Hon tjatade och tjatade på de stackars sköterskorna som gång på gång förklarade att det fick en läkare svara på och just nu var det rysligt ont om sådana. När hon var vid expeditionen och tjatade för femte gången var jag sååå nära att fräsa 'acceptera att skiten är obekväm, åk hem och sluta ta upp plats och tid som behövs till viktigare saker' men jag lät bli... Dagens höjdare i väntandet var dock när vi hör ett otroligt skrikande från gipsrummet, det pågår länge och blir bara mer och mer plågsamt, slutligen kommer det en sköterska utrusande och ber en annan sköterska att dra upp en spruta Stesolid och komma på stört, det blev väldigt tyst inne i rummet efter det. Fyra timmar efter ankomst rullas min brits in i ett undersökningsrum och då har smärtorna tilltagit och jag börjar undra över vart jag ska ta vägen. Härda ut känner jag att det gör jag inte länge till. När läkaren slutligen kommer nästan en timme senare då rinner tårarna okontrollerat för då vill jag bara tuppa av och försvinna från jordens yta. Läkaren lyckas med hjälp av bästa vännen få mig upp i sittande läge och pillar lite på de gigantiska muskelknutorna i min nacke. 'Du ska få en Stesolid och två Citodontabletter', därefter försvinner han ut. Jaha, jag som kan bli hög på Panodil, vill man verkligen däcka mig så ger man mig EN Citodontablett. Sköterskan kom in, jag svalde lydigt tabletterna och sedan lämnades jag att invänta resultatet. Efter cirka 20 minuter beklagade jag mig för bästa vännen att det var en befängd idé att tro att man skulle lösa det hela med tabletter, efter 25 minuter var undertecknad borta, jag var nog inte ens i lala-land. Bästa vännen hade sedan en timmes studie i en sovande Sanna. Läkaren kom in efter det och jag fick två små trevliga påsar med piller, recept på fler piller samt lite stretchövningar för nacken. Bästa vännen ringde 'sambon' och bad henne komma och hämta oss. Ansträngningen av att gå från undersökningsrummet till väntrummet med alla drogerna i kroppen fick världen att snurra mer än lovligt och jag dröste ner i en fåtölj. När 'sambon' anlände så fick bästa vännen i princip bära ut mig till bilen för jag var högare än högast på de där pillrena. På vägen hem blev det att åka via Donken för jag var hungrig och satte i mig hur mycket som helst. Väl hemma var det trevligt telefonsamtal som väntade och så fick jag se bästa vännen konfiskera min bil för att försäkra sig om att jag verkligen inte skulle få ett ryck mitt i natten och bege mig till jobbet.

Dagens konstaterande blev att jag har lagt ytterligare 'frequent flyer'-poäng till min samling på ortopeden och att min pyjamas utöver att ha städat stallet, åkt igenom McDonalds drive through och ha varit på besök inne hos min hyresvärd, numera även kan lägga sjukhusbesök till listan över ställen som en pyjamas normalt inte besöker....

/Sanna - den ständiga olyckskorpen