Om att tro på det omöjliga

Ibland läser man artiklar om olika hälsokostpreparat, läkemetoder och andra saker som ska få oss att må bättre och där man bara tänker - hur i hela friden kan någon tro på det där? Det är ju helt ologiskt, dumt och bara hokus pokus alltsammans.

Jag är alltid skeptisk till allt sådant. Jag är ett renodlat barn av 70-talet och där fixades alla hälsobesvär med en kur penicillin. Det är i och för sig ett aber att ha den attityden med för idag förekommer det en hysteri inom sjukvården att man absolut inte ska skriva ut penicillin. Istället ska man gå och lida i en halv evighet till sjukvården har bestämt sig för att det nog inte läker ut på egen hand och först då får man ett recept, har varit sjuk onödigt länge och trots penicillinet, är man inte tillbaka på banan i första taget.

Själv har jag nu varit sjuk sedan i början av augusti. Jag har något skit i kroppen som yttrar sig som förkylningar. Jag och Lyckan bollar dessutom eländet mellan oss. Så fort den ene börjar bli frisk så plockar den andre upp stafettpinnen och så är det i full gång igen. Varje gång man ringer till sjukvården får man höra att man ska ge det tid och låta det läka ut på egen hand.

Eftersom sjukvården vägrar hjälpa, tröttnar man och börjar försöka hjälpa sig själv. Man trycker i sig vitaminer, man provar huskurer och kollar på nätet efter fler lösningar. Ett tu tre sitter man på en hokus pokus-sida och tycker att det som man för några månader sedan hade fnyst åt, låter fullt vettigt och kanske hjälper.

Hokus pokus-folket livnär sig på människor som ligger i olika nivåer av desperation och som bara vill ha en lösning på sina problem och de har inga problem med att verka trovärdiga. Det hade kanske varit bättre om sjukvården bara hade skrivit ut penicillinreceptet. Det hade blivit betydligt billigare och gett bättre resultat...