Tankar, träning och allt bara snurrar

Vaknar varje morgon med nacksmärtor och grinar illa. De är där för att jag hela tiden spänner mig och aldrig slappnar av, ett typiskt nervositetstecken. De flesta hade väl fått lite knutiga nackmuskler, men mina måste prompt ta det till högre höjder. Tänkte göra lite yoga ikväll och se om jag kan sträcka igenom kroppen ordentligt och kanske få den att släppa lite på spänningarna så jag slipper vakna med smärtilningar i nacken.

Träningen då, jag har ridit damen tre gånger denna veckan och sprungit två, det blir en löpträningsrunda ikväll på de vanliga stigarna och så blir det ytterligare en tur till idrottsanläggningen och dess löpbana imorgon. Vi var där igår. Snälla Lyckan ställde upp som draghjälp. Ända sedan jag fick kallelsen har pulsen gått upp bara jag tänker på det och andningen stramas till. Det blev inte ett dugg bättre igår. Jag fokuserade på tiden trots att det var första gången jag sprang på bana sedan gymnasiet och glömde helt bort den viktiga andningen. Första och andra varvet höll jag mina två minuter per varv och tredje var andingen helt förlorad och jag började flämta ner luft istället för att andas med djupa andetag. På fjärde varvet sade mina muskler ifrån att nu ville de banne mig ha syre annars ville de inte vara med och jag tvingades till nästan stopp men blev pådriven att röra mig framåt och få rätt på andetagen medan jag sprang. På femte och sista varvet började jag plocka hem och det fanns mer än kraft kvar för att länga på steget de sista 200 meterna och slutligen lägga in en rejäl spurt de sista 100 - klockan stannade på 11:36 och vansinnigt irriterad var jag!

Det tog en lång stund innan Lyckans lugnande ord började tränga in och jag började se mer realistiskt på situationen. Det var första gången på bana och jag upplever banan som betydligt tyngre att springa på än den vanliga rundan. Det var en enorm värmeutstrålning underifrån och sedan det strålande sommarvädret ovanifrån och slutligen ligger jag värdelöst till det i min månatliga cykel just nu och då presterar jag aldrig. På testdagen kommer det vara fler än jag som springer, det kommer finnas en klunga man kan jaga och det kommer finnas instruktörer som ropar ut varvtider och det kommer finnas folk som hejar på och framför allt kommer mitt berömda pannben vara på plats. Det saknas nämligen fullständigt i min natur att plocka fram det där lilla extra, det där jäkla anamma när det absolut inte kommer leda till något.

När andningen hade gått ner så spatserade vi tvärs över innerplanen och byggde upp en Harresbana med hjälp av hinderlöpsbockar och vattenflaska. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg något annat mått en höjden på Harreshindren och det fanns inga måttangivelser på bockarna för hur höga de var så improvisation var namnet. Efter en del dividerande, Lyckan underkände nämligen min Harresteknik fullständigt med orden "Hade du tänkt klara det eller?", kördes det teknikträning och att springa på gräs kräver en del, men det gick till slut riktigt bra. Jag har ju bara övat på hästarnas hinder och de bommarna ligger ju kvar även om man slår i. Nu blev jag tvungen att krypa under bockarna och det var ett extremt avslöjande skramlande om jag drog i någonstans och det var framför allt när jag skulle krypa tillbaka som ryggen hade en förmåga att gå upp - ajabaja!

Imorgon ska jag till banan igen och då är det andningsteknik som gäller. Jag ska även ha ett måttband med mig för nu har jag kollat upp måtten och kan bygga upp banan som den ska vara. Värmen är bara att acceptera, provet börjar förvisso vid 8 på morgonen men finns inget för denna värmeskygga varelse att göra än att vänja sig vid sommarvärmen som bara har kommit instormandes över oss. Även "tyngden" från banan också en sak som jag måste vänja mig vid och acceptera.

Tankarna kring löpningen bara yr runt i min skalle hela tiden och jag blir helt snurrig på det eftersom jag hela tiden har en nervositetsklump i magen som jag väldigt gärna skulle bli av med så jag kände att jag sket i provet och bara fokuserade på att springa och därmed sprang bättre. Mental träning - jag förstår varför elitidrottare lägger så stor vikt vid det! Huruvida jag klarar provet sitter inte i mina ben eller i min kondition. Allt sitter nu uppe i min skalle och där är det för nuvarande tornadovarning. Någon som vet hur man stoppar en sådan?

/Sanna som tränar i korta sälbrallor och gör sitt bästa för att skrämma bort solen med sina bleka ben :0S