Nedstämd dag men ändå bra.

Kan man ha en bra dag fast man känner sig dämpad?

Jag har haft det idag och är faktiskt riktigt nöjd med dagen. Var uppe länge igår och plockade i mitt rum och ställde iordning. Det blev riktigt fint och så fort jag är klar med bloggen tänker jag köra det sista med dammsugaren och moppen, sedan är det så bra det kan bli just nu.

Jag har spenderat dagen på kyrkogården. I torsdags var det ju ett år sedan min farmor gick bort och jag har känt ett behov att pyssla om både farmor och farfar ordentligt i ett försök att döva saknaden. Jag har bara varit vid graven vid två tillfällen sedan farmor gick bort, har inte orkat med det eftersom jag inte har mått bra och när det kommer till gravskötsel är väl inte min far världens pålitligaste. Han är där mellan varven och rycker undan det värsta ogräset, men så mycket mer händer inte. Jag rensade ogräs, krattade löv och planterade fina höstväxter. Farmor och farfar skötte alltid graven så noga när de var i livet så det kändes inte mer än rätt och jag log för mig själv när jag valde ut växterna. Farfar satte alltid ljung och silverek såhär års och jag gjorde lika dant fast jag tog även ut två stycken lila prydnadskål som gjorde sig ypperligt bland all murgröna och marktäckande växter.

Farfar hade skrattat om han såg mig och tyckt att prydnadskål var prilliga nymodigheter, men hade sedan avslutat det hela med "vill tösen ha det, får hon det". Jag var farfars favorit, han gillade min självständighet och min förmåga att gå egna vägar. Jag kommer ihåg den gången jag åkte hem till dem i permisuniformen när jag gjorde värnplikten. Farfar pös av stolthet och jag satt brevid honom i soffan och fick redogöra för vad jag gjorde om dagarna. Han berättade om tiden han låg inkallad under kriget. Farfar var den lugnaste och mest sansade människa som jag någonsin har träffat. Ingenting var någonsin bråttom och ingenting var någonsin högljudt när han var med. Mina barndomssomrar i stugan är fulla av minnen av hur farfar hjälpte mig att bygga kojor. Jag fick gärna låna hans verktyg men när han tröttnade på att jag hamstrade på mig allihop, fick jag en egen verktygslåda.

Farmor var mer stökig av sig, alltid tusen oavslutade projekt och aldrig sen på att dra igång ytterligare ett. Hon var en riktig bullfarmor, alltid spisen full av grytor och hur mycket saker som helst som skulle in i ugnen. Att hon hade jobbat som kallskänka och haft eget lyste igenom i alla år. Den enda kvinna som jag vet har slängt ihop ett släktgille för 40 personer och den enda köksutrustningen bestod i en spis med 2 plattor och en portabel liten ugn. Men mat blev det, mätta blev folket och roligt hade vi ungar som ilade in och ut ur stugan medan föräldrar och övriga släktingar dukade sig för gottebord och de obligatoriksa ostbrickorna och ni kan ge er på att tanten serverade nygjorda Janssons till nattamaten innan gästerna motvilligt stuvade in sig i bilarna och drog hemåt.

Jag saknar dem så, de var min fasta punkt i ett ofta rörigt och kaotiskt liv. Det fanns inget bättre än att komma hem till farmor och farfar och få bli barn på nytt för en stund. Att få sjunka ner i favoritfåtöljen och bli serverad nybakta kanelbullar och iskall mjölk och återhämta en stund.

Det är ledsamt vissa dagar när man går i minnenas allé och trots att det är en fantastisk höstdag som egentligen lyfter mitt humör till topp med sitt fantastiska ljus och sina sprakande färger, känner jag mig ändå nedstämd. Jag är så glad över att jag ska träffa Lyckan ikväll och bara mysa, men först lite fixelidon och sedan samhällskunskapsstudier - prov på tisdag!

/Sannan nedstämd och traskandes i minnenas allé