Mitt namn är Hjortfot...

Vi har en operatör nere i vår lilla central som är lika fast som inventarierna i kåkarna. Han har varit där i 30 år!!!! Han går i pension nu till årsskiftet och jag kommer sakna honom, det är inte en tråkig sekund när man pratar med honom. Man brukar ju säga om vissa ställen "om väggarna kunde tala", nå han är väggarnas röst för det han inte vet om stället, är inte värt att veta.

I vilket fall har han en liten egenhet för sig (ett under att han inte har fler med tanke på antalet tjänsteår), när man har jobbat där ett tag och han har bestämt sig för att man är en vettig människa och brukar allvar med jobbet, då får man ett "indiannamn". Det är inget jag har haft en aning om , vissa av kollegorna kallas ju för vissa saker men det är ju sällan man forskar i sådant. Operatören har refererat till mig som "flickan" under större delen av sommaren och hösten och jag har mer tolkat det som att det är för att jag är den enda tjejen som jobbar natt. Men nu har gubben suttit och klurat över sin kaffemugg medan han har tittat på sina skärmar och slutligen bestämt sig. Det är jag som är "Aspiranten"!

Gubben är helnöjd för varje gång han använder det anklagar jag honom för att jinxa min ansökan. Det värsta med det hela är att sådant där sprider sig som en löpeld och det blir ju tokpinsamt om jag inte blir antagen. Gubben bara myser och säger att det kommer gå så bra så. Jag önskar att jag kunde vara så lugn och sansad, men det är ju mig allt hänger på och just nu har jag fem miljoner fjärilar i magen och har inte ens varit och skrivit svenskprovet än - hugha!
Kollegerna tycker det är störtroligt när det görs kontroller och "Aspiranten" efterfrågas och även om jag ler och tycker det är smickrande att någon har så gott förtroende till att jag ska ta mig igenom, kan jag inte undgå att känna nervositeten

/Sanna alias hjortfot a.k.a "Aspiranten"