Bara lite snabbt

Tänk er baseballfilmerna och slutet i dem, när bollen flyger genom luften i slow-motion och man ser hur domaren fyller lungorna för att vråla, allt medan den som springer slänger sig förtvivlat för att nå sistabasen och man själv håller ofrivilligt andan innan man hör orden man vill höra...

Det var så jag kände igår när jag var och skrev mitt svenskprov som är första anhalten i utagningsprocessen.

Dagen örjade med att jag försov mig. Jag hade varit uppe till 5-tiden och pluggat samhällskunskap och när klockan ringde tre timmar senare så ville jag inte vakna på några som helst vilkor så jag snoozade lite ofrivilligt två timmar till innan jag studsade upp. Sedan blev det full fart! Ett möte inbokat på morgonen och efter det var det matlagning, städning, packande av väskor och jag vet inte allt. Det kändes som att jag mest sprang och irrade eftersom jag var så nervös. Nya sambon gjorde sitt bästa att få mig att djupandas och visualisera hur jag klarade mig galant och påtalade hur det fanns rätt gott om folk som redan jobbade i blå uniform som både stavade som krattor och man kunde fundera över deras lämplighet till yrket på det stora hela. Hon menade på att jag skriver bra, är intelligent och verkligen kommer bli en bra polis. Jag har förbehållit mig rätten att vara skeptisk, men det hjälpte faktiskt.

16.00 satte jag mig i bilen och körde till komvux för att skriva ett samhällsprov. På vägen till skolan var jag tvungen att plocka upp en vägbeskrivning hos bästa vännen, dumpa en burk med nylagad ärtsoppa (min ärtsoppa är en av de få bästa vännen äter - lite mallig). Halvvägs igenom provet släppte alla fjärilarna och jag skrev provet med ett leende på läpparna. Jag kunde faktiskt alla svaren och jag skrev betydligt mer detaljrikt än vad som efterfrågades och använde all termonologi från läroboken. Jag skojar inte när jag säger att jag skrev så att pennan glödde, provet började 16.30 och jag skulle vara i Malmö kl 18. Samhällsläraren var dessutom en kvart sen och provet var beräknat att ta 80 minuter. 17.30 dunkade jag ner provet på lärarens skrivbord, ryckte åt mig min väska med böcker och laptop och sprang ut till bilen samtidigt som jag SMSade Lyckan att jag satte kurs mot blåshålan.

Det som gjorde mig mest orolig var att jag inte gjorde den obligatoriska felkörningen när jag skulle in på Hornsgatan. Jag såg det som ett riktigt dåligt omen, det rättade dock snabbt till sig när jag glatt susade förbi en gata och insåg att jag nog skulle ha svängt in på den. Gjorde en mycket vacker u-sväng vid nästa rödljuskorsning, en sådan som jag avskyr när folk gör i vanliga fall. Sedan hittade jag rätt och påbörjade den vilda jakten på en parkeringplats. Det var helt knökfullt utanför polishuset. Till slut gav jag upp, parkerade Gwen under den gigantiska skylten "månadsparkering", betalde parkeringsavgiften och gick in. Det var en hel drös människor som satt och väntade och rent plötsligt kändes det som att allt var väldigt mycket allvar. För rent plötsligt var min ansökan inte längre bara pappersexersis hemma vid datorn. De som satt där är mina konkurrenter om en plats till polishögskolan. Alla fjärilarna gjorde ett gigantiskt återinträde i magen. Vi fick vänta bra länge för de som hade kallats inom Malmö skrev innan oss och de var inte klara. Lite mer än en halvtimme efter det att vi skulle ha börjat var det dags att knata upp i en stor sal och börja. Poliserna ifrån Lund presenterade sig och förklarade att det var på gund av tillfällig avsaknad av ett polishus i Lund som vi hade fått bege oss till Malmö. En av poliserna önskade oss lycka till och därefter koms det på att det kanske var lämpligt att faktiskt dela ut proven också så att vi kunde komma igång att skriva...

Det gick riktigt snabbt och en knapp halvtimme in i provet var jag klar och började fundera över om jag hade klantat eller slarvat till det. Jag var klar och ingen annan verkade vara det. Mest för att vara på den säkra sidan, läste jag igenom instruktionerna och dubbelkollade att jag hade gjort dem och svarat på allt. De ord som jag hade tveksamheter kring chansade jag på och när jag väl var klar hade två andra redan lämnat in så då gjorde jag det med. Efteråt fick man sitta och vänta i ett klassrum och en polis kom in för att som han uttryckte det "stå för underhållningen". Det blev lite frågestund och även om det var väldigt trögstartat så kom det så sakteliga igång. Det var alla möjliga frågor och svar. På frågan "Hur stor del av arbetspasset spenderar man att skriva rapporter och sådant tjafs" kom svaret "Det svarar jag inte på för då kommer ni dra tillbaka era ansökningar". Lite humor blandat med en hel del allvar.

Jag blev uppropad rätt snabbt och fick prata med två trevliga poliser. En av dem kände jag igen från informationsmötet. Det finns så mycket man vill berätta och säga och så lite tid under det samtalet. Man gör så gott man kan och jag tyckte att vi hade ett trevligt samtal. Fick lite motfrågor på vissa saker som jag sade och som jag besvarade efter bästa förmåga. De förklarade att de bara rekommenderar och det sedan är upp till RPS att kalla de som de anser vara lämpliga till fystestet och jag uppmanades precis som alla andra att skicka in en ansökan även till våren. Därefter fick jag hjälp att komma igenom alla låsta dörrar på utvägen och sedan var det bara att sätta sig i bilen och köra hem. En konstig tom känsla av "jaha det var det" infann sig. Jag ryckte mest på axlarna och körde lugnt vidare och koncentrerade mig mest på att hålla mig vaken.

/Sanna som har skrivit svenskprov

Ps. Just det, det magiska ordet - "and sheeeee is SAFE!!!!" - 127 poäng, jag är godkänd! Ds