ähmen!

Igår var en så kul dag så idag går ju givetvis allt käpprätt åt....
Det började redan i förmiddags. Stack iväg till Gerdahallen för att delta i ett step-pass. Tyckte det kunde vara bra för mitt flås om jag studsade runt lite upp och ned samt fram och tillbaka över en stepbräda. Det råder julschema just nu så man får ju chansa lite eftersom de ordinarie passen inte rullar. För det första blev jag sen pga de förbannade Lundaspelen. Jag lyckas alltid förtränga deras existens från år till år. Är det handbollen nu och basket efter nyår, eller är det tvärtom? Skit samma, hela stan är full av idrottslag som skall fram och tillbaka till de olika idrottshallarna samt skolorna som de förläggs i. Vem sjutton tyckte att det var en bra idé att förlägga en busshållsplats utanför Victoriastadium på det absolut smalaste vägavsnittet där omkörning är fullständigt omöjlig? Där stod vi en lång rad av bilar bakom bussen och kön växte väldigt snabbt medan x antal idrottslag lastade av sig från den lilla bussen och x antal lag skulle på. Väl framme på Gerdahallen är det långa steget före in i rätt sal och vad möter mig? Jo att uppvärmningen hade börjat visste jag, men till technohottad dansbandsmusik - snälla skjut mig! Jag är beredd att göra nästan vad som helst bara jag slipper lyssna på sådant, det kan göra vem som helst självmordsbenägen och bara det måste vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna *lider och krampar bara över att behöva tänka på eländet* Tänkte lite snabbt att favvisstepinstruktören ibland kivas lite med oss och spelar enstaka låtar av den typen, hoppades på att det skulle vara snabbt överstökat medan jag släpade fram min stepbräda och föll in i vad som återstod av uppvärmningen. Nu orkar jag inte skriva mer detaljerat om detta pass för då blir jag arg igen så snabb sammanfattning. Instruktören hördes knappt trots headset, när hon uppmanades att höja volymen till headsetet gjorde hon det till en nivå så det låg och balanserade på en hårfin gräns till att hela tiden gå rundgång i systemet - ni vet när det tjuter till lite snabbt och jävligt men inte blir fullständig rundgång. Musiken stämde inte en säger en enda gång under hela passet ihop med rörelserna och de hängde i sin tur inte ihop med varandra på ett naturligt och logiskt sätt och krävde en massa knasförflyttningar. Dessutom var det hela tiden musik i ett mycket besynnerligt halvtempo (för att inte tala om hur mycket vidrig dansbandsmusik som förekom), musiken var låg redan när jag kom in och efter att en gnällkärring hade varit framme så sänktes den ytterligare. På normala pass räknar instruktören in gruppen när det inte stämmer riktigt med musiken för att man ska få rätt takt i alla fall. Här räknades inte ett piss utan rent plötsligt så hände det bara saker och inte en enda person, inklusive instruktören var i takt med något under hela passet. På slutet brukar det alltid vara en finaldel då musiken speedas upp så man kan ta i och verkligen köra slut på den sista energin man har - hur trött blir man på den halvhottade versionen av balladen "Hold me now"? Sanna var väldigt irriterad och retlig när det var dags för den avslutande styrkedelen och ryckte åt sig en 16kg stång för att över huvud taget ha bedrivit någon form av träning när passet var över, i normala fall kör jag med en på 10 kg. Tyngsta är 18kg men jag kände mig fortfarande matt efter febern - stäm mig! Jag tänker inte ens gå in på hur klantigt styrkepasset genomfördes - katastrof!

Efter passet vart jag tvungen att bege mig till företaget med den gröna skylten, precis som alla andra sista-minuten-människor. Jag har visserligen redan en flaska Freixenet liggandes i kylen, men den har en speciell persons namn och händelse på sig och jag är principfast på den punkten. Alltså var jag tvungen att köpa ytterligare en flaska tills imorgon. Sedan har jag köpt en extra flaska som jag ska ge till en stackars skara människor om jag ser dem imorgon. Det är för jag tycker så synd om er och för att ni också förtjänar att få fira med något bubbligt på tolvslaget.
Eftersom jag hade bil blev det gröna skylten på Tullgatan. Ser hur en dam sätter sig i bilen och ska backa ut så naturligtvis inväntar jag hennes avfärd eftersom det var rätt kaosartat på parkeringen. På parkeringen finns det stora tydliga skyltar med texten UTFART på. Väljer damen att backa ut sin bil så hon kan köra i riktning mot dessa - NEJ! Hon ska köra mot flödet. Så där står vi nästan front mot front, hon i sin lilla Smartcar och jag med min 745. Det är ju då en förbaskad tur att det är mer manöverbarhet och smidighet i en 745 än en smartcar för annars hade väl tanten stått där än. Inne i butiken är det knökfullt av folk som irrar hitan och ditan. Tur att man visste vad man skulle ha. Dock ska jag erkänna att jag var rysligt lockad av den där fina champagneflaskan. Men till det priset när jag har den ekonomi jag har för att fira nyår i Lundagård - inte en chans! För att den flaskan ska hamna i min ägo krävs det minst ett badkar och ett mycket speciellt badsällskap och eftersom vare sig badkar eller ett så speciellt badsällskap finns i mitt liv just nu så står flaskan kvar i butiken. Sedan är det där med leg. I normala fall tar jag det som en komplimang, men idag var jag halvsvettig, osminkad och på dåligt humör, i alla fall jag ansåg att min ålder stod skriven i pannan. Hivade på begäran upp körkortet och fick frågan "är dethär verkligen ditt körkort?" ÄHMEN!!!!! Nej jag har ingen bra körkortsbild (vem har det egentligen?) men så illa är den inte och den skiljer sig inte markant då från nu. Mitt humör var nu rysligt dåligt och jag kände att jag avfyrade en blick mot det stackars kassabiträdet som hade till syfte att pulvrisera honom omgående. Tydligen skrämde jag honom för jag fick tillbaka körkortet utan att ha svarat på frågan och tog mitt kvitto, mina flaskor och gick. Väl ute konstaterade jag att precis som jag resonerar att "en 745 kan du knöka in i vilken liten parkeringsruta som helst" verkade en XC90-ägare ha resonerat likadant. Hade en liten stund där det gällde att hålla tungan rätt i mun innan rishögen var utmanövrerad från parkerningsplatsen. Efter det följde jag skyltarna UTFART och tog mig smidigaste och möjligaste väg ut och hem.

Väl hemma har jag kämpat mot vinden för att få in foder i stallet till två hästar som såg ut som om de hade övat för olympiauttagningen till arktiskt lerbad när de kom in ifrån hagen. Damen var så nöjd med att komma in och få bytt täcke att hon lade sig ner och rullade sig av pur lycka i boxen. Sedan förblev hon liggande medan hon käkade eftermiddagshö - jag har världens mest bekväma häst. Hon förnekar sig aldrig!

Fast dagen blev faktiskt bättre avsevärt bättre när jag kom in och fick en länk till den söta lilla mullvaden. Nostalgi på hög nivå och jag har sparat URLerna ifall jag behöver piggas upp fler gånger. Sedan har min förvirrade "sambo" irrat runt och spridit förvirring som man bara kan skratta åt sedan hon kom hem. Men jag är väldigt tacksam för hennes närvaro för nu kan jag få färdigt ett annat blogginlägg som jag började fila på men ville ha en bild till och därför inte har avslutat. Tack vare hennes scanner är problemet nu löst. ;)

/Sanna som börjar bli på gott humör igen