verkar överfyllt, för jag har suttit där i tre dagar och hållit min farmor i handen, i väntan på att hennes könummer ska ropas upp och hon slipper allt vad lidande heter.
Fast egentligen undrar jag om hon lider.
Hon ligger där i sin säng och ser fridfull ut i ansiktet.
Långa andningsuppehåll där man ser ur hjärtat kämpar och som följs av rosslande andetag när andningen kommer igång igen. Men lugnt och fint i övrigt, ibland öppnar hon ögonen, men där är ingen kontakt och reaktion.
Man gör det man kan göra för henne, sitter där, håller handen mellan varven, fuktar hennes läppar med en tuss när det ser ut att behövas.
Hon verkar tillfreds och det borde vi andra vara också.
Hon får ju äntligen som hon vill, hon får dö, det har hon velat edan farfar gick bort
Vi anhöriga väntar med henne.
Igår blev väntan för lång för mig och jag satte igång att rota i två lådor med gamla foton. De blev stående efter flytten och ingen har haft tid att hjälpa till med att sortera och packa upp dem. Vilka härliga minnen det väckte, alla fantastiska sommardagar man har spenderat med farmor och farfar i deras sommarstuga, alla resor de har gjort och alla roliga middagsbjudningar som det finns bilder ifrån. Farmor och farfar levde ett enkelt liv men det var rikt på vänner och umgänge i mångt och mycket. Det var först på äldre dar som de blev mer isolerade och själva men de verkade inte ha något emot det.
Speciellt inte efter det att farfar blev mycket sjuk och så småningom gick bort.
Farmor har inte mått bra sedan dess och det måste vara skönt att nu äntligen få glida undan och försvinna bort.
Att se alla bilderna igår hjälpte så otroligt mycket, jag och pappa tittade på dem gemensamt och skrattade en hel del åt minnena som dök upp i lådorna.
Jag ska göra vars en ordentlig scrapbook/fotoalbum till mig och min bror av de allra bästa bilderna, det kommer ta lång tid att färdigställa dem för där är fyra fullproppade kartonger med bilder och diverse andra minnessaker....
Sedan måste jag ge ett otroligt stort tack till personalen på farmors äldreboende - i tider där det bara gnälls på äldreboendena och dess personal måste vi vara otroligt lyckligt lottade.
Personalen är helt fantastisk, de sitter vak när vi inte kan/orkar mer, ibland håller de oss sällskap om ex jag är där själv. De servar med kaffe och smörgåsar och framför allt medkänsla.
De hanterar farmor precis som om hon vore vaken och alert. Pratar med henne säger vilka de är, säger hejdå till henne innan de går.
Sjukskötersorna tittar in med jämna mellanrum och är så otroligt måna om att farmor inte ska ha ont och även de tar sig tid och pratar med oss anhöriga.
Här finns inget att klaga på, bara tack och eloger att utdela. Vilka fantastiska människor som orkar med detta år efter år. Jag är djupt imponerad för jag hade inte orkat med det jobbet de utför. Det är tungt fysiskt och det är tungt psykiskt, många av dem har hjälpt till och känner farmor sedan hon hade hjälp med vården av farfar. De är lika nära tårarna som vi i familjen är.
De har gjort ett jättearbete med att rodda runt arbetsscheman för att farmor alltid ska ha någon som hon känner hos sig och min tacksamhet kan inte med ord beskriva hur rörd jag är över deras insatser. Jag har själv suttit och gjort arbetsscheman på tidigare arbetsplatser och jag vet hur jäkla tufft det är att ringa in personal och ändra scheman. Det är inget gjort i en handvändning och ni har nu hitentills löst det i fyra dygn och fortsätter att lösa det - imponerande.
Nu ska jag gå ut och sköta om min lilla häst, jag behöver en mental paus för att orka en liten stund till. Damen har dessutom klagomål på de senaste dagarnas service, hon verkar vilja komma in i stallet om nätterna nu så jag får väl se till att boxen blir iordningställd och det kommer in lite sällskap iform av mat till henne så den lilla primadonnan inte fortsätter klaga.
Behövde bara skriva av mig lite först, förväntar mig inte att någon ska förstå eller ens lyckas reda ut oredan i mina tankar just nu.
