Varför ger man inte bara upp?

Så var det dags igen, dags att gå till optikern och få det sabla synintyget undertecknat.

Jag vet inte varför jag envisas. Jag börjar alltmer känna mig som Don Quijote och hans väderkvarnar dvs förbaskat tragisk.

Envishet är bra ibland men just nu tror jag att för min egen skull borde jag bara ge upp. Jag blir bara ledsnare och ledsnare för varje avslag. Lyckan säger att jag ska hålla hoppet uppe men den flamman är numera bara ytterst svagt klämtande. Jag kommer nog inte nå drömmen men det var trevligt att drömma en liten stund.

/Sanna som vaknade i realismens hårda värld