Något jag aldrig har känt behov av

... att skaffa, är barn. Nästa person som säger "vänta bara tills det blir din tur" kommer jag ge en mental höger. Observera ordet mental i föregående mening, man får inte slåss så alla PK-häxor kan andas ut och släppa avfyrningsknappen till argumentationsartelleriet.

Jag har aldrig känt att jag har velat skaffa barn, aldrig känt av den biologiska klockan som många tjatar om. Redan i skolan när vissa tjejer började visa oroande stor potential för att bli antingen barnskötar-proffs eller breeders av rang, drabbades jag bara av rysningar och känslan av att det fanns andra saker som var viktigare i mitt liv. Däremot har jag alltid respekterat dem och aldrig på något sätt kritiserat dem när de har suttit där och tjatat om storfamiljer, mysfaktorer som barn medför och uppfostringsmetoder. Vill de viga sitt liv åt att föda upp en hel flock ungar, varsågod! Tycker de att det är mysigt med blöjbyten, babysnor och kolikanfall, gratulerar! Jag tänker inte klanka ner på dem, låt dem vara lyckliga!

Jag har bara en enda liten önskan, respektera mitt beslut att inte ha några!
Av någon anledning är det någon bisarr konstant jaktsäsong på kvinnor som väljer att inte ha barn. Beroende på om det är män eller kvinnor så är argumenten högst varierande och vi ska inte tala om eländet när det kommer till en anställningssituation. Jag har vid anställningsintervjuer fått fler djupgående frågor om varför jag inte har barn och när jag planerar att skaffa dem än jag har fått frågor på min faktiska kompetens till arbetet jag söker. Det tragiska är att hur irriterande det än månde vara så är det fullt legitimt för arbetsgivaren att fråga. Det blir tydligen inte diskriminerande förrän man de facto väljs bort för att man är en "kvinna i reproduktiv ålder". Det sistnämnda är ett direkt citat från en av mina fd chefer efter att vederbörande hade intervjuat en högst kompetent kvinnlig arbetssökande som var 34år gammal.

Går man förbi anställningsförfarandet så verkar män ha betydligt lättare att acceptera att man inte vill ha barn. De mindre begåvade verkar alltid dra ett likhetstecken mellan kvinnlig ovilja till att skaffa barn och homosexualitet. Jag har alltid tyckt det varit väldigt komiskt att se den slutledningsförmågan. Är du kvinna och inte vill ha barn så är du homosexuell/lesbisk/flata, skit samma att du lever i ett heterosexuellt förhållande, för så är det! Åh andra sidan så brukar den gruppen av män, slutleda de flesta problem relaterade till kvinnor med just homosexualitet...

Det är tur att inte alla män befinner sig permanent på neandertalsnivå. De flesta accepterar ens beslut, ställer om de råkar vara lite nyfikna några följdfrågor. De som har motsatt åsikt brukar säga det och sedan är det bra, man har kvar sin respekt för varandra ändå. Enstaka socialt handikappade förmågor kan väl ställa förmånga frågor men på det stora hela så är det helt ok att inte ha reproduktion som primärt livsmål när man är kvinna och i manligt sällskap. Det tycker jag är trevligt.

Tyvärr är det inte lika trevligt när man som kvinna umgås med andra kvinnor. Värst är yngre kvinnor som själva är småbarnsföräldrar. De lockar med sina klyschor om hur underbart det är att ha barn, fram terminatorn i mig. Jag skojar inte! Det är något rött innuti mina ögon och en blinkande ruta och sikte som letar efter sitt mål att förinta. Framför allt kommentaren "vänta bara tills du har egna så ser du hur mysigt och underbart det är" har en förmåga att inte bara få siktet inne i ögat att söka, det resulterar i omedelbar låsning på målet. Jag kan höra målsignalen ringa inne i huvudet och känna hur min hand letar efter något.

Det sista knepet barnivrarna brukar ta till, när de inte når fram med klyschor och mysargumentationen, är skuldknepet. Tänk på min stackars mamma som aldrig får bli mormor och vilken hemsk och elak varelse jag är som förvägrar Lyckan barn för att inte tala om Lyckans mamma som minsann också vill ha barnbarn. Dock har ingen av dem någonsin träffat den Goda fén så hur de så tvärsäkert kan avgöra hennes åsikt i frågan, är för mig en gåta. Därefter ekar i regel hela mammaflocken (för de agerar sällan i frågan på solokvist, de jagar i flock) "Ja tänk på stackars Lyckan!"

Låt mig göra klart en gång för alla. Jag väntar inte på att skaffa barn. Jag är en bra bit mot att vara halvvägs till 40. Hade jag velat ha barn hade jag redan haft eller varit i högsta hugg att skaffa. Jag blir tvärilsk när en potentiell arbetgivare stämplar "framtida problem med mammaledighet och vab" i pannan på mig, innan de ens har läst mitt CV. Jag är ingetdera! Den lilla häxan från norr har sedan många år tillbaka, accepterat att de enda barnbarn hennes dotter kommer tillhandahålla är fyrbenta och har päls. Det tycker hon är bra och praktiskt. Hon tycker det är helt ok att köpa torkad fisk, grisöron och bollar till "barnbarnet" och det kan tänka sig att passa om det krisar. Lyckan håller med mig och Den goda lilla fén är helt med på noterna och tycker att den Grå odågan är trevlig och passar gärna hon med - så lägg av med skuldbeläggandet!

Jag respekterar er vilja att vara mödrar, respektera min vilja att inte vara det!

/Sanna som har andra intressen i livet