Blä!

Sedan i helgen har min nacke varit ihopkrampad i massor av små knutor kring den felläkta skadan. Jag har försökt med allt, liniment, värmekudde, panodil, varmt bad och Lyckan i den underbara rollen av vardagshjälte, trattade i mig Tramadol. Hög som ett litet hus blir man och musklerna slappnar av - för en kort stund, sedan är allt tillbaka igen.

Tror att allt försvinner bara jag får avklarat nästa veckas två inlämningsuppgifter och denna veckan omtenta och lördagens träningstävling. Sanna, den ständiga tävlingsmänniskan med expertis på att mentalt höja murarna och hindren som står i hennes väg. Jag borde ta kontroll över det där men det ligger 2000 sidor blandat rättspsykologi och neuropsykiatri/kriminalitet mellan som vill ha sin beskärda del av uppmärksamheten.

Jag vet inte varför jag stimmar om träningstävlingen, det är inte på liv och död. Det är jag och den grå fjanten som ska ut och testa Lydnadsklass 1 i träningsform. Vi kan inte alla momenten så vi kommer inte briljera på något vis. Det är jag som vill ha en avstämning på vad vi kan, vad vi inte kan och vad vi behöver slipa på fram till den 7e februari då jag har planerat vår tävlingsdebut. Så varför finns det då en liten ond varelse inom mig som skriker efter en perfektion och briljans som ännu inte existerar? Jag vill slänga ut den men varje gång jag försöker så springer den och gömmer sig! Irriterande till max!

Nu ska jag åka och träna min hund innan det är dags för jobb!

/Sanna som försöker jaga iväg sina inre prestationskrav