Jag känner mig som en småbarnsförälder som bara kan prata om min egen unge men just nu tar den grå nästan all vaken tid på både gott och ont. Ibland undrar jag hur han är funtad - om hissen verkligen går hela vägen upp. Lyckan kallar honom för ärthjärnan och ex-kombon för Marley, idag har jag muttrat Dumbo stora delar av dagen.
Den grå känner sig relativt säker nu och testar gränserna stora delar av tiden. Det bits i händer, inkallningar (som han nog inte kunde så bra från början) totalignoreras, blir man tillsagd att gå och lägga sig så lägger man sig på sin höjd på ett självvalt ställe om man ens lägger sig och man sätter mer än gärna krokben för den som håller i kopplet. Senast idag fällde han mig och jag gick i backen så det sjöng om det. Gräsfläckar har jag inte haft på byxorna sedan värnplikten men idag var de kraftigt framträdande på knäna. Naturligtvis tolereras det inte och den grå han inte fatta vad som var på gång förrän han låg på rygg i gräset med en grässpottande matte som stod över honom och var mindre glad.
Det tolereras inte heller att man inte gör som man blir tillsagd och den grå har redan kommit på att det fungerar inte att ligga kvar som en degklump på golvet när man blir ombedd att lägga sig på en anvisad plats. Golv är hala och det är otroligt förnedrande om man är fyrbening och grå, att åka kana över golvet till den anvisade platsen. Då är det bättre att motvilligt masa sig upp och lägga sig där man blev tillsagd att lägga sig från början.
Men det är inte bara testning från den grås sida. Han har börjat få träna på att vara själv och det går riktigt bra, förutom att han kidnappar min jacka och har den som snuttefilt medan jag är borta. Det har varit tvättid idag och varenda gång som jag har varit nere i tvättstugan har han fått vara själv och den sista gången var det riktigt länge eftersom all tvätt skulle vikas ihop. Det gnys och ylas lite i samband med att man precis avlägsnar sig från dörren men det är tyst när man kommer tillbaka och lägenheten sånär på min jacka som ligger på golvet, är intakt
Det går med andra ord både framåt och lite bakåt men det känns ändå bra
/Sandra - weimaranerföräldern
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar