Hur långt räcker vilja?

Jag är i förakt av mig själv just nu. Jag föraktar det faktum att jag inte lyfte min lata häck ur soffan och upprätthöll min konditionsträning över sommaren. Jag föraktar mig själv för min inkonsekvens i min träning och jag fullständigt avskyr att jag går upp i någon form av superstress med löpningen och inte får ihop det. Egentligen borde jag dessutom sova nu men när jag väl sover så drömmer och oroar jag mig om 2km löpning på tid så jag vaknar hela tiden och när jag är vaken är det bara löpning som upptar mina tankar. Mitt axelparti är redan något som känns som betong och fjärilarna i magen får mig att må konstant illa.

Jag försöker intala mig själv att om jag bara lägger manken till resten av månaden så fixar jag det. Jag försöker andas lugnt när jag springer och jag har som målsättning att jag ska röra på mig ordentligt på något vis varje dag. Igår blev det ingen löpträning men det blev 2 timmar gå och springa totalt 36 våningar trappor. Jag var svettig och flåsig så det både räckte och blev över. Jag vet att man får värsta hejarklacken iform av alla de andra som springer på testdagen och jag vet att man har massor av hjälp iform av tidsutrop och de poliser som sköter tidtagningen talar också om hur man ligger på det och det är bara att ta fram pannbenet om de ropar att att man måste öka, där finns andra som man kan ta rygg på och som kan dra en. Jag vet allt det, jag vet att jag har ett rejält pannben och en rejäl vilja men just nu och idag, tvivlar jag på att det tar mig hela vägen fram.

Jag önskar att jag kunde få ihop det hela mentalt, det hade hjälpt en bra bit på vägen. Men jag vill så gärna komma vidare i processen och detta med löpningen är och förblir min största ångesttomte i hela uttagningsförfarandet. Svenskprovet var det andra och det slipper jag att göra om. Samtalet med de två konstaplarna är den sista ångesttomten och ärligt talat, hade jag kunnat byta löpningen mot extra lång grillning av de två just nu, så hade jag gjort det!

När jag var liten, hade jag en bok som hette "Jag vill, jag kan, jag gör det!" Det var en av mina favoritböcker. "Jag vill" råder det inga som helst tvivel om. Det tog lång tid att ens våga yttra orden "jag vill bli polis", det tog ännu mer kamp för att orka stå emot familjens motstånd till det och att läsa upp betyg och allt annat som krävdes så "jag gör det" är uppfyllt med råge. Det är bara "jag kan" som lyser med sin frånvaro just nu och det är en väldigt viktig pusselbit.

/Sanna som vill men har väldigt svårt att se ett "kan" idag.