Lyxig vardag!

Egentligen borde jag ha sovit mer idag - jag har en föreläsning klockan 15 och ska jobba 20-08 inatt men äntligen fanns det en tid som stämde med mitt arbetsschema på hårsalongen. Det är en av stallägarna som är hårfrisörska och hon är väldigt duktig och naturligtvis har hon en bokningslista därefter. Jag har i snart två månaders tid försökt boka något för jag var så förbaskat trött på mitt långa, ständigt uppsatt i fläta eller svans, hår. Det blev ju inte bättre av att jag sedan evigheter har lidit av en extremt torr hårbotten och ständigt kli pga håret. Igår gav det upphov till vad dagens tonåringar antagligen skulle kalla panik eller ångest. Jag tror jag väljer termen "starkt obehag", jag tycker inte om överdrifter. Glad var jag över tiden idag.

Klockan 09 var jag på plats och det var helt underbart lyxigt att få håret tvättat och pillat med. Det användes något specialschampo som skulle vara bra för hårbottnen och jag fick en flaska med mig hem för fortsatt bruk. Efteråt unnade jag mig att strosa runt i lite klädbutiker och det blev en liten men starkt återhållen shoppingspree som slutade inne i kosmetikbutiken där jag faktiskt hade den största utgiften då jag äntligen hade råd att köpa en ny flaska av min favoritparfym. Den har varit slut i nästan ett år och jag har helt enkelt inte tyckt att jag har råd att slänga ut 500:- på en ny då det har funnits hur många hål som helst att täta ekonomiskt. Men nu när jag inte behöver lägga undan pengar till Damens hovslagning och försäkring, tyckte jag att jag faktiskt kunde slå till och trots att jag ska jobba inatt och aldrig någonsin har användt parfym då, tänkte jag faktiskt ha det ikväll.

Väl hemma var det lunch och nyhetsuppföljning hur det går med polisernas nya avtal och vad som händer i deras fackförbund. Jag kan ju inte påstå att jag var lika entusiastisk som tidigare när jag postade min ansökan i måndags. Jag har sett ett förslag på arbetsschemat som det nya avtalet genererar och det enda jag tänkte var "Shit! Hur ska man palla jobba såhär?" Tydligen är jag inte den enda för jag hörde talas om tre nyutexaminerade poliser som sade upp sig efter bara ett par månader som poliser och vad jag förstod så var det pga den pågående utvecklingen av arbetssituationen. Just snyggt, kämpa så hårt för att bli antagen. Två års studieskulder och sedan raka vägen tillbaka till sitt gamla jobb. Jag är väl medveten om att man inte blir rik av att jobba som polis men dräglig lön och arbetstider som inte skickar en i en för tidig grav alternativt sjukhuset för utbränning, är väl inte för mycket begärt kan man tycka.

Jag vill fortfarande bli polis, det är det jag vill mest av allt. jag brinner för det yrket och chansen att jobba med och för samhället på ett ytterst unikt sätt. Men man är inte opåverkad av utvecklingen och man måste ta den i beaktande när man söker. Lyckan försöker peppa mig och påpekar att det inte är hållbart i längden och att saker och ting kommer se annorlunda ut eftersom det tar ett par år med antagning och utbildning. Jag undrar, cynisk som jag är, vart den utvecklingen ska leda. Är vi tillbaka på det som jag minns från min barndom med en pappa som hade jour i hemmet och som mellan varven också sov på polisstationen?

Nu ska jag göra mig i ordning och dra iväg på min föreläsning