Då var det igång igen!

Idag har jag åter ställt mig vid det gigantiska roulettebordet, satsat mina förhoppningar och hoppas på att den förbaskade kulan stannar på mitt nummer. Jag har med andra ord tryckt på knappen "skicka ansökan" i PAS. Problemet är att jag aldrig någonsin har haft tur vad det gäller spel och den förbenade kulan har ju några tusen hoppfulla att välja mellan. Alla runt omkring mig är ruskigt stöttande men jag känner mig inte alls lika upprymd som jag gjorde förra gången.

I höstas var det så mycket som skulle fixas - alla papper, betygen som skulle pluggas upp och bara det att jag efter åratal av uppehåll skulle komma igång med löpträningen. Denna gången fanns ju allt där, det låg ju kvar i PAS sedan förra sökomgången. Några mindre justeringar här och där, ett kraftigt omarbetat personligt brev och sedan var det dags att klicka på den lilla knappen och återigen är jag utelämnad åt helt främmande människors tyckande och tänkande.

Jag nojjar mycket mer denna gången, vänder och vrider på samtalet efter svenskprovet i höstas, sa jag något fullständigt korkat eller gav jag ett vettigt intryck? Jag vet med mig, hur jag är när jag är i glädjeyra, jag uttrycker mig inte alltid rätt då och glad var jag ju över att jag hade klarat en av de saker i uttagningsprocessen som jag tyckte var allra läskigast. Satt och nojjade med brevet in i det sista idag. Det är bra och det är korrekturläst, det förklarar varför jag vill jobba som polis och vem jag är och vad jag har gjort i mitt liv. Innerst inne vet jag att det är bra och förklarar allt ändå fick jag en idiotisk idé om att jag kanske borde skriva ett helt nytt. Förra gången hann jag inte fundera på något av det där, jag hade fullt upp med skola, jobb och träning. Nu har jag all tid i världen för det enda jag behöver göra nu är att hålla min konditionsnivå uppe och vänta på besked.

Snälla lilla kulan, stanna på mitt nummer denna gången - jag vill ju så gärna!!!!!!!

/Sanna som inser att hoppet är det sista som överger en