Så såg det ut när jag sprang ut för att lägga en morot i Damens krubba ute i stallet för en stund sedan:
När jag kom in såg det ut såhär:
Det finns ingen hemma förutom jag, inte ens vovvarna, det kan inte vara någon bisarr form av lufttryck som kan ha pressat ner lådan. Ibland har jag känt mig iakttagen här ute på gården utan att det har funnits någon i närheten, jag har inte brytt mig så mycket om det. Jag har aldrig varit rädd för spöken. Min mormor förklarade för mig som barn att det inte var något farligt och att man inte behövde bry sig om dem. Det kan låta lite nonsens men så kom min mormor från en linje av "kloka gummor" och trodde fullt och fast på småknytt. När jag var liten tyckte jag att min mormor var en spännande person som kunde berätta massor av fantastiska berättelser. Mamma var mindre road när mormor berättade om spöken, gastar, maror, vättar och annat småknytt. Spöken var med andra ord en naturlig del i vardagen för min mormor och eftersom hon alltid var lugn när hon pratade om sådana saker tog man in att det inte var något att bry sig om eller vara rädd för.
/Sanna som tror att husspöket hjälper till med flytten på sitt vis :0)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar