Att vara curlingförälder åt sin man

För ett tag sedan läste jag en artikel som gick ut på att kvinnor lätt "curlade" sina män och därmed ådrog sig en extra arbetsbelastning och stresspåfrestan. Jag kommer tyvärr inte ihåg var det var jag läste den, vilket jag tycker är synd för det hade varit rätt roligt att kunna lägga en länk dit.

Curlingföräldrar har man ju hört talas om. Dessa människor som gör allt för att bana väg för sina barn och där jag är ganska säker på att resultatet i slutänden blir att barnen blir fullständigt oförmögna att agera på egen hand så fort mamma eller pappa inte är där för att fixa till saker och ting. Dessa barn är jag övertygad om går en mycket hård och obehaglig framtid till mötes, kollisioner med verkligheten är aldrig trevliga men om man aldrig har träffat verkligheten över huvudtaget måste det bli väldigt väldigt obehagligt om inte traumatiskt.

Men nu gällde det kvinnor som curlade sina män. Jag trodde faktiskt att jag skulle ha lite svårt att hitta en exempel på det i min direkta omgivning, men så tänkte jag till lite och öppnade ögonen och då tog det ungefär en microsekund. En kvinna i närheten gör rubbet i deras familj. Hon bokar makens spinningpass, har koll på födelsedagar, bröllop, arbetsscheman, barnens skola rubbet! Första gången jag hörde henne boka spinningpass åt honom reflekterade jag inte över det. Ni vet man rycker på axlarna och tänker "ojdå, det har visst kört ihop sig" men sedan har jag kommit på att detta är en återkommande grej varje vecka och då blev min omedelbara undran - varför kan inte hennes man boka sina spinningpass själv om han nu vill träna?

Efter att jag hade upptäckt ett fall blev jag snart varse om fler, kvinnor som bokar sina mäns arbetsscheman och semestrar. Kvinnor som roddar rubbet med skolmöten, tvätt, barn, har koll på allt från nästa kvartsamtal till när makens bil ska besiktigas och när det är nästa gång maken ska ut med jaktlaget. Varför blir det såhär? Var inte vitsen med kvinlig frigörelse och jämställdhet att kvinnor inte skulle slita ensamma och vara någon form av familjär sambandscentral? Har jag missat något nu igen?

Ursäkterna för varför man gör det verkar vara lika många som kvinnor som ägnar sig åt att vara serviceenheten i hemmet. "Det blir bättre om jag får göra det själv", "Han har så mycket att göra på jobbet", "Han satsar på sin karriär och eftersom jag inte har chans på någon kan jag lika bra köra markservicen". Jag är inte riktigt bekväm med de resonomangen, jag tycker de är lite väl stenålders. Personligen är jag av åsikten att när jag har jobbat ett tolvtimmarspass åker jag hem, äter och fixar det jag absolut måste dvs mat till mig själv, mocka till hästen och fixa hennes foder samt om jag orkar, masa mig iväg för att träna mig själv. Visst ska man ändå iväg och ens respektive ska gå på samma pass kan man väl boka för två när man ändå är i farten, men i övrigt totalvägrar jag att bli hushållets egna LKC. Det finns familjealmenackor som man kan hänga upp på väggen och skriva in allt i och sedan är det upp till var och en att hålla reda på sitt och se vad den andre har inbokat. Jag förstår inte varför man inte kan hjälpas åt.

/Sanna som med näppe håller reda på sig själv