Ni vet de där föräldrarna som betedde sig som om deras barn var lagets stjärna och att tränarna var inkompetenta idioter eftersom de hela tiden coachade ungarna från läktarplats...
Min bror spelade fotboll och jag spelade av någon outgrundlig anledning handboll och dehär föräldrarna återfanns i båda idrotterna. Jag kan förstå att man engagerar sig i sitt barn, följer med på matcher och hejar på. Det tycker jag faktiskt är toppen, speciellt eftersom jag själv har hållit på med hästsport vilket mina föräldrar är noll intresserade av och antalet tävlingar de har dykt upp på är lätträknade. Pappa har varit på 2, mest för att han körde hästtransporten och kluddade med videokameran. Mamma har varit på 1 och då gick hon mest och gnällde för att det var kallt och var det inte min tur snart så vi kunde åka hem sedan - en timmes tjat senare är det äntligen min tur att sitta upp på lånad ridskolehäst och rida runt den lilla hinderbanan i lokala ridskolans lilla ridhus. Hinder nummer 4 låg i ett hörn och undan gick det för på hästryggen satt det en 11-åring som bara såg prisrosetterna hägra. Naturligtvis var hörnet för trångt och för halt för att hålla de hastigheterna och det lilla ponnyekipaget gjorde en praktvurpa och brakade in i hindret på ett sätt som fick bommar och dekorerande halmbalar att spruta åt alla håll och kanter i bästa Thelwellstil - min mammas kommentar när jag kom ut var att nästa gång fick jag tävla på egen hand för det var för kallt att vänta i över en timme för att jag sedan skulle rida omkull. Inte en säger en fråga om hur jag mådde eller en säger en fråga om hur ponnyn mådde. Mest en massa gnällande om hur hon skulle få hem mig utan att få en massa ridhusgrus och sågspån i sin bil - folk undrar varför jag inte har kontakt med min mamma - kanske för att min mamma inte råkar vara som andras!
Nå nu var det inte min mamma jag skulle halka in på utan idrottsföräldrar. Ni vet av kategorin 'men kan inte människan vara tyst och sluta vara så pinsam'. En avlägsen bekant till mig var länge fotbollsdomare och han tyckte verkligen att det var superkul att dömma knatte/ungdomsmatcher. För ett par år sedan slutade han tvärt. Han hade tröttnat på att dömma ut röda kort till föräldrar som bar sig illa åt på läktarna, tröttnat på att bli kallad domarjävel av föräldrar till 7-åringar i knatteligan och tröttnat på alla andra okvädningsord som haglade och alla hot om vad som skulle hända om 'inte domaren skärpte till sig'. Jag var med på en match bara i rent studiesyfte, vi var nämligen ett gäng som inte trodde honom när han berättade på en middag en kväll, så vi gjorde studiebesök på en knattematch - jezuz säger jag bara!!! Hade killen fått en tia för varje gång ordet domarjävel haglade så hade han varit mångmiljonär. Där fanns föräldrar som betedde sig helt otroligt illa, det var fel på domaren för än det ena och än det andra och domaren skulle bara 'passa sig'. På en ynka liten knattematch utdömdes tre röda kort till föräldrar som ombads gå och sätta sig i bilarna och invänta sina barn där - jösses! Handlar inte knatte/ungdomssport om att barn och ungdomar i första hand ska ha något att göra som aktiverar dem och som får dem att göra något annat än att sitta framför datorn alternativt springa rnt och ställa till med ofog? Borde inte idrott på nivå knatte/lingonligan handla om gott sportsligt uppträdande och gemenskap? Jag blir rent mörkrädd när jag hör om bekantas barn som vid 7-års ålder delas in i elit och icke-elitgrupper efter att några jönsar som antagligen, med tanke på deras utseende, borde spendera mer tid i löpspåret än fundera på huruvida en 7-åring kommer bli nästa Zlatan. En bekant ville låta sin 10-åring börja spela hockey och fick beskedet från hockeyklubben att de inte tog in så gamla barn eftersom de inte hade någon förutsättning att hamna i elitgruppen eftersom de började träna så 'sent i livet' - ursäkta mig, ni sa att killen var för gammal för att vaddå???? Kanske inte så konstigt att de föräldrar som har sina tellingar med i ett lag, får hybris och tror att de är föräldrar till nästa hockey/fotbollsproffs när man tydligen måste ha anmält sin unge till lektioner innan de lämnat blöjstadiet för att de ska få vara med och lira lite på hobbynivå.
Jag tror att det är dags för alla inblandade att ta tag i problemet. Man undrar ju vad som pågår nu förtiden när man läser artiklar som denna:
http://www.expressen.se/nyheter/1.677476
Nu tycker jag förvisso inte att domaren gjorde rätt som ringde släkten, det finns andra man kan ringa istället och som nog löser det lite smidigare, nu fick ju de komma dit senare trots allt. Men är det verkligen rätt att det ska gå till såhär på en match för 14-åringar och hur i hela friden kändes det för den stackars tjejen vars förälder det först var som betedde sig illa, bråkade med domaren och slutligen blev jagad? Hade det varit jag hade följande två alternativ funnits: 1. Mina föräldrar hade inte varit välkomna. 2. Jag hade lagt fotbollsskorna på hyllan och vägrat visa mig där igen. Med tanke på att min mamma anmälde mig till handboll mot min vilja med motiveringen 'det är bra för dig att lära dig att samarbeta i en grupp och lära dig förlora ibland' så har ni ju orsaken till varför jag skulle ta alternativ 2. Jag avskydde bollsporter när jag var barn och till skillnad ifrån min mamma var jag tidigt av åsikten jag inte hade något bollsinne så jag spenderade ett antal år med att trava fram och tillbaka ute på högerkanten, passa ibland om någon slängde bollen i min riktning och göra min insats i försvaret. Jag var inte intresserad, det fanns andra saker jag ville göra istället och den enda lagsport jag någonsin velat delta i frivilligt på min fritid var hockey. Men det stöp på att man fick bege sig till grannhålan för att överhuvudtaget komma till en isbana och de hade inga damlag på den tiden och då fick jag inte spela för min mamma. Attans, nu hamnade vi tillbaka på min mamma!!! Bäst att gå och käka frukost istället. Jag röstar under tiden för att portförbjuda föräldrar som inte kan uppföra sig vid idrottsplan och när vi för övrigt är igång - kan inte ungarna bara få ha roligt??? När man spelar i blåbärs/lingonligan kan man väl för sjutton tillåtas ha roligt!?!
/Sanna som tror att hon kommer styra sina framtida barn i riktning mot orientering eller något där föräldrarna bara syns och hörs på upploppet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar