Varför fick jag inte tummen ur med studierna i höstas för? Då hade jag varit på väg, istället ligger jag snart en och en halv termin efter och känner bara vanmakt. Det värsta är att när jag tänker att nu, nu ska jag verkligen sätta fart igen, då tar mina prestationskrav på mig själv över. Jag tittar på kurslistorna och bestämmer vilka ämnen jag ska ha MVG i och den listan blir bara längre för varje gång jag studerar den. Innerst inne vet jag att det är vansinnigt, att jag kommer skicka mig själv tillbaka ner i det där svarta apatiska hålet om jag kräver det av mig själv. Jag vet att jag kan skriva MVG på de ämnena jag tittar på och det hade antagligen inte varit några större problem om jag hade varit frisk. Men nu är jag inte det! Jag vet att jag borde nöja mig med att bli godkänd och bara plöja kurserna så fort jag bara kan. Men jag ser det som ett nederlag och klankar ner på mig själv. Sunt? Inte särskilt!
Jag är inte mycket värd i mina egna ögon idag. Jag har försökt peppa mig själv och visa på hur långt jag har kommit i min rehabilitering. Men jag ser bara hur långt efter jag ligger. Att jag bommade anmälan till högskoleprovet, att jag inte är klar med studierna, vilket jag enligt grundplanen skulle varit om en månad. Att jag har tappat fysiskt de sista månaderna. Varför kan jag inte glädjas att jag äntligen har ett jobb som kommer ge mig en hyfsad inkomst? Varför kan jag inte glädjas åt att det äntligen kommer lätta ekonomiskt? Varför kan jag inte glädjas åt att jag faktiskt orkar lite lite grand trots att jag så uppenbarligen är nere i en svacka?
Idag är jag trött på allt! Jag är trött på mig själv, trött på att jag inte blir klar med saker och trött på att inte orka. Uppgiven över att att mina prestationskrav inte går att tygla och trött på att vrida och vända på var enda liten krona.
Jag försöker att intala mig själv att det bara är lite mer än en månad kvar tills det ser betydligt lättare ut igen, men det är ganska svårt att hålla den lilla gnistan uppe när man skalar de sista potatisarna som är både skrumpna och har satt grodd. Jag kommer leva på hemmagjord potatissallad resten av veckan om det var någon som undrade varför jag står och skalar halvtaskig potatis. Jag ska se om det finns något som går att rädda i frysen efter 'sambons' fadäs (hon glömde frysdörren öppen och det mesta hann tina innan jag kom ut i köket och upptäckte det) mycket troligt har det mesta skadats och är till soporna. Jag vet att glassen rök i alla fall.
Jag föraktar verkligen mig själv sådana här dagar och min oförmåga att komma igång. Dagens arbetsinsats består av att jag har städat ur och sorterat mitt speceriskåp. Jag bara öste över allt i ett skåp när 'sambon' flyttade in och sedan dess har jag haft noll koll. Försökte hitta lite saker i förra veckan utan resultat. Nu dök det upp saker som jag inte hade en aning om att jag hade i skåpet.
Knasigaste fyndet i skåpet var denhär högen reflexer. Vad i hela friden de gör i skåpet för torrvaror blir jag då inte klok på. Det positiva är att en viss person redan har fått två men tappat bort båda. Du kan få några till, någon av dem borde ju bli kvar...
Mest nostagliska fyndet. Jag har haft en hel drös sådana sedan jag gjorde lumpen och de har så sakteliga gått åt. Det där är den sista. Den får väl avyttras ihop med några varma bananer och glass till sommaren, när man kan köra bananerna ihop med chokladen i folie på grillens eftervärme - jum!
Fyndet som bara får en att tänka 'och vad i hela friden ska jag göra med denna?' Jag äter inte spettekaka. Det är bara sött och frigolitigt. Jag fick den som tack för mitt deltagande på skånedagarna då vi höll en hunduppvisning. Den ena har jag gett bort och denhär har jag inte lyckats bli av med. Jag har helt enkelt inte hittat något bra tillfälle. Hästarna kanske vill ha den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar