Massor av känslor!

Jag lämnade in alla pryttlar tillhörandes ponnyexpressen aka tidningsbärarna i morse, när jag gick ner för trappan som leder till kontoret var det nästan så man kunde höra stenraset från mina axlar, den omedelbara lättnaden resulterade i att de spända, knutna musklerna i axelpartiet bestämde sig för att omedelbart upphöra med sina dumheter. Jag kan meddela att när muskelspänningar släpper så snabbt gör det verkligen ont, riktigt ont. Satt länge i min lilla skruttbil och försökte få smärtan att släppa utan resultat, vana trogen sedan min ambulanstur har jag numera alltid mina Citodon med mig, det har knappt gått att köra ett enda arbetspass utan dem i kroppen. Det blev en sista dos. När jag kom hem samlade jag ihop alla tabletterna och stuvade undan dem, enkel lösning! Nu har jag ju tid och möjlighet att gå på Yogan igen så nu behövs inga mediciner, nu är det djupavslappning och stretchande av muskler som gäller, ska bli skönt, avskyr att ta tabletter. Innan nu någon får ett tokutbrott på mig för att jag har kört bil med Citodon i kroppen, låt mig citera Asta Zenecas medföljande infoblad från asken: 'Citodon kan försämra reaktionsförmågan och göra dig trött och dåsig, vilket du bör tänka på vid tillfällen då skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel vid bilkörning och precisionsbetonat arbete. Du är själv ansvarig för att bedöma om du kan framföra motorfordon eller utföra riskfyllda arbeten' Citodon är inte heller 'triangelmärkt' så kan vi slippa moralpredikningarna. Citodon fungerar endast smärtstillande för min del, tar jag dem däremot ihop med Stesolid som jag också fick, finns det inte en chans att jag sätter mig bakom ratten på en bil. Stesolid har en avslappnande och lugnande effekt och vi kan väl lugnt konstatera att jag blir väldigt avslappnad, så pass att jag somnar så fort medicinen kickar in och sedan är jag helt borta i flera timmar...

Efter den ocermoniella avslutningen på kontoret, beslöt jag mig för att unna mig lite lyx, så jag körde förbi bageriet som jag tidigare nästan bodde vägg i vägg med och köpte frallor. Skratta inte nu, när man bor ute på bonnalandet är färska frallor till frukost lyx! Det närmsta man kan komma om man inte vill köra en halvmil till närmsta ICA (som i regel bara har bake-up) är att man köper frusna frallor som bara ska gå klart i ugnen och de är ruskigt tråkiga faktiskt, man tröttnar rätt snabbt, för att inte tala om att man måste gå upp och starta ugnen, stoppa in frallorna när ugnen nått rätt temperatur osv. Jag kan ju iofs försöka övertala mig själv till det där, men det lär ju inte hända... Så morgonens frukost var lyxig och njutningsfull för min del, nybakta frallor med whiskeycheddarost och fikonmarmelad, nykokt ägg, juice, thé samt inspirerad av en konversation från igår, frukt iform av melon, apelsin, banan och päron (ja jag ska ha fruktsallad till efterrätt ikväll ;) ) Sedan blev det några timmars sömn innan det var dags för ett kraftigt försenat besök hos terapeuten.

Jag skulle ju ha varit där för flera veckor sedan, eller ganska exakt, samma dag som jag åkte ambulans. Det var sista tiden jag hade bokad och vi skulle ha bokat fler i samband med det besöket. Nu blev det ju inte så. Det blev väldigt mycket som skulle avhandlas så det blev en väldigt jobbig sejour och jag är nu i efterhand helt kvaddad i hjärnan och tankarna far runt i höga hastigheter och kraschar in i varandra. Jag var ganska säker på att jag skulle få lite bannor för att jag har slarvat med mig själv och att jag nu har en pågående skitkonflikt med min 'sambo' och lite annat. När jag hade redogjort för allt som hade hänt, blev det idel beröm och jag såg ut som ett levande frågetecken. 'Du har slutat be om ursäkt för att det uppstår konflikter, du viker dig inte i din välvilja att alla ska ha det bra, trivas och inte vara ovänner, utan de får själva ta ansvar för vad de har orsakat' Oj är det det jag har gjort nu när 'sambon' ballade ur och var otrevlig? Nästan så jag blir lite stolt ju. Men terapeuten har rätt, för ett halvår sedan hade det varit jag som stod och knackade på 'sambons' dörr och tyckt att vi skulle lösa det hela. Nu skiter jag i det, hon har permanentparkerat sig längst in i sin stresskon och är satans otrevlig och inkonsekvent samtidigt som hon kräver att andra ska vara konsekventa och ta ansvar. När hon kravlat sig ur konen och knackar på min dörr kommer jag säga vad jag vill ha sagt på ett sakligt sätt och utan påhopp på något sätt, fram tills den dagen får hon väl sitta på sitt rum och sura, jag bryr mig inte!!!!
En person undrade om jag inte tycker det är pinsamt att vara så rättfram med att jag går till en terapeut, skärpning! Alla borde gå till en psykolog/terapeut/kurator med jämna mellanrum och ventilera, folk skulle må så mycket bättre då. Det är tråkigt att fok uppfattar det som att man är värsta psykfallet bara för att man går hos en terapeut. Det är inget att skämmas för, jag är inte under isen på något sätt. Mina sejourer hjälper mig att få distans till de problem som annars har en tendens till att bli väldigt stora och tunga. Jag får en överblick, en chans till att göra ett upplägg för hur jag ska hantera olika saker och det i sin tur ger mig välmående. En del verkar tro att det handlar om att jag går dit och gnäller på allt och alla i två timmar och sedan går hem. Låt mig dra lite snabbt hur en sejour går till. Den inleds med att vi går igenom vad som har hänt i mitt liv sedan vi träffades senast, det är vad jag väljer att ta upp och kan vara både stora och små saker. Jag redogör, hon inflikar lite frågor här och där ofta undrar hon hur jag har uppfattat situationerna känslomässigt eftersom jag har en tendens till att lämna lite väl kliniska redogörelser, sedan tittar vi på mitt agerande i situationerna och tro inte det är en massa medhåll och klappar på axeln, anser hon att jag har varit osmidig eller gjort fel får jag höra det. Sedan samtalar vi om hur jag ska hantera den typen av situationer och då delas det inte ut rigida mallar, ofta får jag olika alternativ. Vi tittar på vad som kan ses som framsteg och vad som kan riskera att bli fällor med återgång till gammalt ohälsosamt beteende, där jag ställer mig själv och mina behov åt sidan till fördel för andra människor osv. Kort och gott 2 timmars brottande och ransakande av sig själv - pinsamt? Inte det minsta! Jobbigt? Ja! När ransakade du ditt agerande i detalj senast??

Så då var alla känslorna framtagna, lycka över att slippa tidningsbudandet, glad för att kroppen kommer må bättre, ont för att muskelspänningarna släpper, lite ledsen för att det är bråkigt här i huset och stämningen är dålig, men det är bara att bit ihop och inte ge efter för den gamla och invanda lösningen på problemet, trött och lätt manglad efter sejoren hos terapeuten, nöjd med framstegen, lätt oro för hur allt ska falla på plats den närmsta framtiden - massor av känslor, huller om buller och på en och samma gång. Jag tänker krypa ner en stund med min nyss påbörjade bok, behöver få annat att tänka på en stund

/Sanna som inte riktigt får grepp om tankarna just nu