Damen är sur!

Damen är toksur på sin ägarinna och det kan hon fortsätta vara - tykna, uppkäftiga diva är vad hon är. Vi rök ihop när jag kom hem ifrån tidningsrundan imorse...
När jag kom hem ifrån jobbet och parkerade bilen framför huset, talade nämligen min magkänsla om för mig att något var fel. Det var alldeles knäpptyst ute i paddocken (jag lämnade hästarna ute igår)och hästarna brukar komma knatande såvida de inte är nere på gräset och det var de inte för då hade jag sett dem när jag var på uppfartsvägen. Att ha häst är lite som att vara småbarnsförälder, det är när det blir knäpptyst som alla larmsystem går igång, pulsen höjs och adrenalinet pumpar. Tassade upp längs stallväggen för att se om de låg ner, de brukar inte vilja bli störda då. Stör man, far de upp och jag tycker det är tråkigt om de nu har lagt sig för att vila. Då smyger jag, ser att de är ok och avlägsnar mig lika fort igen. Den ende som kom mig till mötes var Nordisen och han var alldeles olycklig. Jag antog att damen hade varit elak mot honom igen och kollade så gott det nu gick i mörkret efter spark och bitskador. Bara ett litet klargörande, damen och Nordisen är såta vänner, men hästar leker tufft med varandra. Damen är ung och full av bus, Nordisen gammal och det ligger inte riktigt för hans sort att vara speciellt ystra. När damen då vill leka, drämmer hon ibland till honom lite väl hårt ...

Men nu var det som sagt bara Nordisen i paddocken och var i hela h-vetes j-lar var damen? Jo, den lilla primadonnahästen hade roat sig med att ta sig ut och gick och betade ute på trädan bakom gödselstacken! Det kan ju låta bra att hästen inte hade gått någonstans men låt mig förklara. Hästar har ett otroligt känsligt mag och tarmsystem. Alla förändringar i hästens foderstat sker under lång tid och långsamt. Vid plötsliga foderförändringar kan häsen bli sjuk. Har man tur får hästen bara gallor (svullnader runt leder) har man otur kan hästen drabbas av kolik. Det kan, om man inte noterar tecknen i tid, leda till döden.
Så där står jag nu mitt ute på ett fält i mörkret med en häst som har spenderat x antal timmar med att trycka i sig hur mycket gräs som helst. Gick och hämtade grimman och något i bakhuvudet fick mig att ta den långa ledlinan och ett spö. Damen stod snällt medan jag trädde på grimman och i vanliga fall brukar jag inte knäppa den ordentligt men det var något som låg och tickade innanför pannbenet på damen som fick mig att reagera och att knäppa karbinhaken ordentligt. Väl färdig ser jag till att linan ligger korrekt i mina händer och ska precis börja leda in damen. Då brakar hästen lös fullständigt. Damen ska minsann inte in, hon är den stora farliga vildhästen som inte tänker låta sig fångas och allt vad uppfostran heter verkar ha raderats ur damens lilla hjärna - hon reser sig rätt upp på bakbenen, vräker sig upp i luften och sparkar bak ut. Hade det här varit på spanska ridskolan i Wien, damen hade varit en vit lipizzanerhingst och jag iförd en uniform från 1700-talet, så hade publiken stått upp hänförda och applåderat den vackra Caprioléen. Men nu är vi på ett fällt ute på bonnalandet, damen är brun och jag har jeans och jacka - då är det en uppvisning i ouppfostran och det ända som hörs över nejden är ett ilsket vrål från undertecknad som kämpar för att inte dras med upp i luften och riskera att få ett par framhovar i huvudet. Jag blir sällan arg på damen, hon vet att det ska mycket till och hon vet också att när matte ryter till, då är det fara och färde. Nu väljer damen dumdristigt att ignorera rytet, kastar sig ut så långt som linan tillåter, vänder blixtsnabbt och sparkar med båda bakhovarna mot mig. Så då var det kört för damen! Jag har bara slagit en häst tidigare i rent vredesmod, jag lever nämligen efter devisen som en kavallerilöjtnant lärde mig "tänk efter innan du höjer spöet, du kan aldrig be om ursäkt för felaktigt utdelade bestraffningar". Damen blev häst nummer två. Jag fick ordentligt tag i linan, lade hela min vikt bakåt i den så damens huvud inte kunde gå uppåt och sedan ven spöet fyra gånger över damens framben, ett slag för varje ben som hade hotat att komma i närheten av mitt huvud samtidigt som det haglade svordomar över henne. Damen besinnade sig och jag kunde samla ihop oss och vi kom in i stallet. Nordisen fick också komma in och han märkte av den dåliga stämningen och klok som han var så lade han sig ner i halmen och vände ryggen åt de två ilskna kärringarna. Damen tycker inte om att bli hårdhänt behandlad, hon blir förbannad och visar det med hela sin uppenbarelse. Det är därför jag sällan har ett spö när jag hanterar henne. Eftersom jag inte visste hur mycket gräs damen hade satt i sig så var det ju till att misstänka risk för kolik. Kolik får man sitta och vänta och passa för att upptäcka och kunna agera mot. Jag hämtade en halmbal och en filt och satte mig i damens box för att vänta. Damen var pissesur, hon ställde sig så långt bort ifrån mig hon bara kunde och stod sedan och blängde ilsket på mig. Hon flyttade sig inte en enda gång under de två timmarna jag satt där och blev inte det minsta ljusare i ögonen. Nå sura på då lilla hästen, jag har all tid i världen och försöker du sparka in mitt pannben fler gånger så kommer samma sak hända igen - någon ordning och reda får det minsann vara!

Efter två timmar orkade jag inte hålla mig vaken så jag skrev en lapp till "sambon" om vad som hade hänt och kröp till sängs. Sambon har kollat till damen regelbundet under de timmar jag har sovit. Jag var ute och tittade till damen så fort jag gick upp och hon avfyrar fortfarande dödliga blickar. Dessutom surar hon extra mycket när hon inte får något hösilage, men tji får hon, här ska vi inte skapa kolikfall. Tills damen är igenom risktiden får hon helt enkelt svälta, stackars mitt lilla matvrak till häst.

/Sanna som funderar på att dresserar tigrar istället, verkar enklare än obstinata damer...