För de som inte redan visste det så är den här bloggen min mentala nödventil och den är mellan varven väldig personlig och blottande. Det är för att jag måste få en massa "skit ur systemet" och orka vidare ett litet tag till. För det mesta så kan jag maskera det med en massa ironiskt och sarkastiskt raljerande kring olika saker även om de som står mig allra närmast med lätthet läser mellan raderna och kan se vad som har hänt.
Nå idag kommer jag tala i klarspråk, jag bryr mig inte vad folk tycker eller tänker, det här är orsaken till att jag skapade bloggen!
MIN PUCKADE JÄVLA FAMILJ HAR HÖRT AV SIG OCH LEVT JÄVEL UNDER TVÅ TIMMARS TID!!!!!!!
Jag är helt knäckt, som vanligt fick de övertaget och jag mitt dumma nöt klarade inte ens av att uppbåda styrkan till att koppla bort samtalet. Nu efteråt är jag helt knäckt och vi pratar verkligen knäckt. Jag är helt utom mig och vet inte vad jag ska göra eller ta mig till. Ringde allra bästa vännen och grät helt hysteriskt i nästan en halvtimme - förlåt, inte meningen att påhyvla dig mina problem när du har åkt hem till din familj för att fira jul - förlåt att jag är en så miserabel vän..
Jag är helt förtvivlad, det tog dem totalt 40 minuter att slå sönder min lilla egenskapade plattform och skicka mig tillbaka ner på botten. Det var jag som ljög, det var jag som vägrade höra av mig, det var jag som inte ville lösa problem, det var jag som bara hörde av mig när jag behövde hjälp, det var MITT EGET FEL att jag mår som jag gör och jag har enbart mig själv att skylla för min familj bryr sig om mig och vill bara mig väl.
Nå då kommer min version av vad som pågår i min"familj" i min familj ska man alltid bita ihop, alltid kämpa på och aldrig ge upp - sedan spelar det ingen roll om man skadar sig själv allvarligt i processen. Min brors kommentar på mina trasiga fingrar är underbar. "Men om de inte opererar dig förrän det blir värre är det ju bara att bita ihop och fortsätta tills det är helt trasigt och du får operationen" Jag hade i somras så ont att jag inte kunde hålla i en penna. Jag tog dagligen smärtstillande för att ens kunna hålla i saker, vrida om nycklar, knäppa knappar - kort och gott jag drogade mig för att fixa en hyfsat normal vardag. Jag vill inte att mina fingrar ska bli värre, smärtan var olidlig i somras när det var varmt och gott ute, värre i kombination med kyla och fukt vill jag inte uppleva. Hur fan är man funtad när man uppmanar en annan människa att med flit förstöra sig själv???? Jag har sunda läkare och de har hitentills haft rätt, mina händer har blivit avsevärt mycket bättre sedan jag slutade med mitt hantverk, helt bra blir de inte, men jag har i alla fall inte ont om man bortser från de gånger jag tar i med nyporna och glömmer mig. Min mamma och jag bröt kontakten för ett par år sedan och innan någon tycker detta är jätteallvarligt, vi har alltid haft en extremt ansträngd relation. Min mamma ser bara fel, hon är fantastiskt duktig på att kritisera och fulltsändig värdelös på att berömma andra människor. Jag vet inte varför hon är sådan, kanske är hon missnöjd med sitt eget liv, vad vet jag. Jag har aldrig hört min mamma vara helt igenom positiv till något jag har gjort. Hon kritiserar, har starka åsikter om vad som är rätt eller fel i ämnet och vägrar se saker ur annat än egen synvinkel. Hon har överfört sin egen oförmåga kring att vara nöjd på mig genom att aldrig helhjärtat ge mig cred för något. Visst kan hon tycka att vissa saker är bra men aldrig utan att det också kommer en strid ström av kritik och åsikter som är långt ifrån trevliga. Ett exempel på min mors eviga kritik är när jag fortfarand gick i skolan. Jag var en katastrof när det gällde ämnet matematik - i vuxen ålder har det konstaterats att jag har en mild form av kalkylexsi - som dyslexi men problem med siffror istället för bokstäver. Jag kom hem själalycklig med ett matematikprov, jag hade 20 rätt av 25 möjliga, standardresultatet brukade ligga kring 2-5 rätt av 25 möjliga. På min skola var man tvungen att ta hem sina prov och få dem påskrivna av en förälder för att bevisa att man hade visat provet hemma. Min mamma satte sig ner med mitt prov och jag fick en utskällning för de "slarvfel" jag hade gjort och hur "kunde jag vara så klantig" Jag kommer ihåg att min stolthet över mitt resultat rasade av mig och jag minns att jag återvände till mitt rum med tårar rinnande nerför kinderna, förtvivlad över att än en gång ha misslyckats. Min pappa är mest en väldigt diffus sidofigur i mitt liv. Ibland är han där och då ställer han upp till 110% och fixar och donar, grejen är att han alltid utlovar att fixa och dona lite mer än han egentligen har tid för och sedan händer det inte skit. Med resultatet att man ganska ofta får ta till svindyra sista-sekunden-lösningar eftersom han inte har hållit det han har sagt. Ett exempel på detta är min bil. I nästan ett års tid lovade min pappa att han skulle fixa bromsarna på min bil, enligt honom var det ett litet enkelt ingrepp och det skulle ta en vardagskväll att lösa det hela på. Jag påminde honom rätt länge och han sa varje gång att han skulle hitta en ledig kväll att göra det på, till slut tröttnade jag på att tjata, en knapp månad innan det var dags för besiktning i år påminde jag honom igen. Då hade han rent plötsligt inte tid alls. Resultatet 2a på bromsarna på besiktningen och en räkning ifrån Bilia på 6000:- för att fixa bromsarna och ombesiktiga eftersom min billiga bilmek inte hade möjlighet att fixa bilen just då. Vad är vitsen att en person bara lovar saker och sedan inte fullföljer? Det som är mest intressant är ju att att han över huvudtaget ifrågasätter varför man blir irriterad.
Vad har då resultatet blivit av att växa upp i denna disfunktionella och mycket egoistiska familj. Jag avskyr bråk och osämja så som barn, efter mina föräldrars skilsmässa, sprang jag fram och tillbaka som en skottspole och försökte hålla alla på gott humör och sams - jag var 9år...
Det fortsatte jag att göra ganska länge, men gjorde en dag i sena tonåren en helomvändning och började strunta i det. Det fick min familj att anse att jag var egoistisk och självupptagen(?) Jag har i nästan alla år hela tiden sökt bekräftelse, beröm och positiv uppmuntran ifrån min familj - snacka om att stånga sig blodig - jag har gett upp numera...
Resultatet av att växa upp i den typen av familj blir att man har en väldigt kaxig, hård och högljudd attityd utåt för att dölja viljan av att bli sedd och få lite cred, man döljer osäkerheten kring hur folk uppfattar det man gör, man döljer förtvivlan över att folk blir arga och besvikna på en och man pressar sig själv stenhårt för att leva upp till det ena vansinniga kravet efter det andra. Jag har idag valt att ha så lite kontakt med min familj som det bara går. Jag mår bättre då. Jag blir en trevligare människa att umgås med, jag försöker bli lite ödmjukare men det är svårt att sänka taggar som har varit resta i nästan 20 år och mellan varven så åker de upp otroligt fort igen för att sedan mödosamt pressas ner på nytt. De verkar ligga i ständig beredskap och det stör mig. Jag försöker dämpa mina prestationskrav, jag försöker dämpa mina skyhöga krav på mig själv och därmed kraven jag ställer på alla andra. Jag har tidigare ställt lika höga krav på andra som jag gjorde på mig själv och det är inga lätta saker att leva upp till. Speciellt eftersom jag tidigare aldrig har varit nöjd med mig själv och hela tiden höjt ribban.
I min familj erkänns aldrig misstag för det är en svaghet. Det är därför föga lönt att diskutera med de människorna, för de har aldrig sagt och aldrig gjort något och när det blir jobbigt och de inser att de måste konfrontera sitt eget agerande kastas det alltid ut någon halvhjärtad ursäkt som blandas upp med kritik om vad de anser att jag gjorde för fel eftersom resultatet blev som det blev. Jag har gett upp, det är inte värt att stånga pannan blodig och må dåligt bara för att de ska kunna upprätthålla en fasad utåt att allt är hunky dory. Jag tog en besiktningsman med mig in i luftslottet som min familj upprätthåller och här är resultatet. Det är mögel och fukt i grunden, de bärande bjälkarna har ruttnat och rasrisk råder. Det regnar in och elen är felkopplad och vvsn ur funktion. Tänker jag stanna kvar där inne och vänta på att skiten rasar ner över mig. Inte en chans i hela helvetet. Jag gick ut ur huset för gott i oktober och drämde nog igen dörren för hårt, för det verkar onekligen som att skiten rämnar. Min bror tyckte inte om det jag sa ikväll, han försökte i sedvanlig ordning lägga hela skulden på mig och säga att allt ansvar låg hos mig. Innan jag helt gav efter ryckte jag i en av nödlinorna terpeuten gett mig och kontrade. Det var inte bror beredd på och han kanske, djupt innerst inne, inser att han gick på tok för långt! Jag har dock inga större förhoppningar....
Nu har bloggen fyllt sin funktion! Jag vet inte om det går att utreda något ur svamlet, men det behöver det inte göra, jag har fått ut det jag behövde ur det hela. Det har tagit mig nästan två timmar att skriva ihop dethär. Det har varit mycket tårar, snörvel (mina näsdukar är slut sedan länge och jag är en tredjedel genom en hushållsrulle) och självransakan. Men här kommer det bästa och viktigaste med bloggen för min del. Min förtvivlan har bromsats, uppgivenheten sopats undan och tårarna har torkats. Jag har under skrivandets gång gått från tårar till sorg, från sorg till förbannad, från förbannad till fundering och reflektion, från reflektion till beslutsamhet. Nu ska jag gå ut i maskinhallen och leta upp hammare och spik, sedan ska jag laga min lilla plattform så gott det bara går. Efter det har jag två hungriga hästar i hagen som vill ha kvällsmat och sedan finns det julpyssel att göra färdigt. Klockan 02 har jag min tidningsrunda och jag satsar ikväll på att reda ut eventuella misstag från imorse och köra 10 minuter snabbare än jag gjorde idag.
När jag nu ändå är igång och min familj ändå är i upplösningstillstånd, lika bra att låt bomben brisera - håll i er nu kära familj - ni har ju hela tiden undrat vad jag ska göra istället för att driva en egen firma - jag ska söka Polishögskolan. Jag har bara ett mål med våren, bli friskförklarad, få klart betygen och skick in ansökan. Jag vet vad ni tycker om saken och bryr mig inte. Jag söker en utbildning som kan ge mig ett jobb där jag känner att jag gör nytta och jag får utlopp för alla min olika sidor och erfarenheter. Det finns egentligen åtskilliga fler motiveringar, men dethär är den enda jag ger just nu. Så då var det avslöjat - gött! Tror bestämt att jag ska gjuta mig en plattform istället för att laga den gamla skrangliga - för nu har det tramsats färdigt!
/Sanna som helt bestämt har sett en hög betongsäckar ute i maskinhallen - julpyssel någon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar