Hur firar ni jul?

Jag tänker fira den på egen hand i år. Det blir bara jag och djuren. Lite olika vänner och bekanta som har oturen/turen att jobba på julafton kommer att titta in och ta lite julfika. Alla som hälsar på kommer få en liten julklapp och det är tur att vissa personer inte är medvetna om denhär bloggens existens för annars hade jag nog haft en hel drös människor här. De som kommer är de som verkligen bryr sig om mig och vill mig väl. Personer som under de gångna månaderna har ställt upp och visat sig vara riktigt värdefulla vänner.

Det är de gångna månaderna som är orsaken till mitt beslut att vara själv. Ända sedan min kollaps och insikt att jag inte mådde bra, har jag kämpat för att orka med en sammanhängande dag. Det ska inte mycket till för att den bräckliga plattform som har skapats, går sönder. Detta har resulterat i massa saker. Jag har inte längre en "to do"-lista, jag har numera ett arkiv. Ett arkiv fullt av människor jag skulle ha pratat med, hållt kontakt med, papper som skulle ha lämnats in, saker som skulle ha fixats och räkningar som skulle ha betalts. Jag har den mycket intressanta diagnosen "utmattning" enligt läkaren var jag väldigt nära en kollision med den berömda väggen och total utbränning. Jag vet att det är massor jag borde ha gjort, men jag orkar/kan/förmår inte att göra det. Det kostar för mycket dyrbar energi som jag inte har just nu. En ynka liten sak för mycket en dag och jag spenderar 2 dagar med att bara sova. Jag har mitt lilla jobb som tidningsbud och läkaren är extremt skeptisk och jag måste avrapportera hur jag mår tre dagar i veckan. Terapeuten som är specialiserad på utmattningssjukdomar och som jag träffar en gång i veckan är lika skeptisk till jobbet. Samtidigt inser de att jag inte mår bra av att se högen av obetalda räkningar växa och att jag måste gör något åt det. Vi kompromissar, jag måste noga redogöra för sömn, mat och hur jag känner mig, de tillåter att jag jobbar fyra timmar per dygn. Terapeuten frågade om jag pluggade trots att jag inte borde. Det är ingen idé att ljuga så jag svarade ja och fick redogöra för hur mycket. Jag fick godkänt, jag har inte tagit i för mycket.

Så ser mitt liv ut just nu. Jag lever för att sova, äta, köra tidningar fyra timmar per dygn, fodra hästarna tre gånger om dagen, mocka hästarnas boxar och om jag orkar, bege mig till Gerdahallen. Allt jag gör utöver det kräver att jag känner efter extremt noga om jag verkligen orkar med den lilla extra ansträngningen som krävs för ett samtal, en fika, socialt umgänge eller vad det nu är som står på listan. Det är orsaken till att jag har valt att förbli ensam denhär kommande helgen. Det innebär att jag kan vila så fort jag blir trött och det innebär framför allt att jag slipper den vansinniga anstängningen som det innebär att fira jul med min familj. Min familj är ett mycket speciellt kapitel när det gäller julfirande och det slukar tokmycket energi i vanliga fall. I år, med tanke på hur jag mår, finns det inte en chans att jag utsätter mig för det där. Jag stannar hemma!

Det är här en grupp fantastiska människor kommer in i bilden. Ni som har insett att allt inte har stått rätt till, eftersom jag alltid är så noga med att höra av mig i vanliga fall. Ni som har ringt, skickat dagliga SMS, skickat mail och MSn och krävt, bett och bönat om livstecken. En del har varit mer handgripliga och tagit sig ut hit på bonnalandet och knackat på dörren. Andra har inte kunnat göra det även om jag misstänker att de hade gjort det om det inte var för att det är väldigt långa avstånd mellan mig och dem. Sedan finns det en liten grupp nästan helt okända människor som den senaste tiden, av någon anledning har valt att vara sociala och upprätta en kontakt. Jag kan inte för mitt liv begripa varför, jag finner mig själv vara en ganska ointressant person. Men det värmer att okända människor faktiskt vissar omtanke och försöker pigga upp och heja på - alla som känner igen sig är välkomna att komma inom och säga hej på julafton. Det finns bara ett krav, man får inte tycka synd om undertecknad. Man får bara ge henne en stor kram och hålla tummarna för att läkningsprocessen går snabbt och det gör den med allt positivt stöd och uppmuntran som jag får just nu.

/Sanna som är på väg tillbaka, ett litet steg i taget

Ps om det är någon som anser sig ha något otalt med med mig och anser att det måste redas ut för att jag har sagt eller gjort något, är det bara att höra av sig. Jag har nämligen tryckt på den mentala reset-knappen pga kaoset som problemet med närminnet har orsakat. Saker som har hänt innan första besöket hos terapeuten roddar jag bara i när och om de förs på tal eftersom 1) oddsen för att jag kommer ihåg dem är liten och 2) det kräver otroligt mycket enerig att rodda i den typen av saker. I övrig har jag strukit ett sträck över allt som har hänt och börjat om från början och har inget emot någon längre, orkar helt enkelt inte ha det. Ds