Adjö 2006

Få år har jag varit så tacksam för att säga hejdå till som detta. Jag trodde att år 2005 skulle vara det värsta, med voltad bil och skador som tog över ett år att reparera samt att jag senare även fråntogs det som många refererar till som den ultimata glädjen i ens liv, långt innan jag hade börjat våga glädjas åt det. Sorgen från det sista följde med in i 2006. Visst hade det alltid varit lite småstormigt innan dess, men aldrig värre än att vi tog oss igenom det. Nu var det inte längre småstormar, nu rasade naturkatastroferna och de duggade tätt. I februari togs beslutet oss/vi blev du/ditt och jag/mitt. Med facit i hand är det lätt att se hur utmattningen lurkade redan där, hur jag kämpade med firman, fick tjata mig till timmar iom att jag sade upp min tjänstledighet som väktare. Oron över att inte veta vart jag skulle ta vägen, ständigt pusslande med firman, väktarjobbet och allt strulet med fodervärden som då hade hästen. De hade förlorat intresset och hästen sköttes inte, min lilla prinsessa. Jag undrar om jag någonsin sov de månaderna, åt jag? Tror det.
Lyckan när jag hittade mitt boende, fick dagtidsvikariatet över sommaren på väktarjobbet - åh vad jag kände att allt skulle ordna sig.
Den vidriga flytten, jag trodde att jag hade vant mig vid tanken och skulle fixa det, dagen D var jag ett vrak. Jag hade knappt sovit på en vecka, hade det inte varit för snälla vänner hade jag inte hållit mig uppe. Fan vad jag slet med kartongerna och framför allt packningen, hur lätt är det att dela upp två liv när den ene vägrar hjälpa till? Vad säger man när man slutligen går? Jag hade inga ord kvar, jag bara tittade mig omkring, lade nycklarna på bänken i hallen och stängde dörren tyst.

Sommaren försvann i en dimma, jag körde min väktarbil, den ena dagen vansinnigare än den andra. Larm efter larm, majoriteten falsklarm pga värme, sol, busiga husdjur och jag vet inte allt. Hur många dagar av dessa jag åt lunch jag vet inte. Tror inte det var så ofta, men tur att en nära vän så ofta stod beredd med med Colaflaska och chokladkaka när jag passerade hans arbetsplats, annars hade det nog slutat illa. Har vi någonsin nollat det, eller är jag skyldig dig en smärre förmögenhet för Coca Cola och chokladkakor? Alla de vidriga nätterna på egen hand i huset, mardrömmarnas återintåg och sömnlösheten som regerade. Händerna som slutligen gav upp. Frustrationen över att inte ens kunna hålla i en penna ordentligt. Det är den enda sammanfattningen av sommaren jag kan få ihop. Utmattningen är med facit i hand redan ett faktum.

Hösten, glädjen över att äntligen få chansen att jobba med hund, som byttes till sorg och förtvivlan pga bråk och intern politik som jag fortfarande inte har förstått, som jag aldrig kommer förstå och som bara är att lämna därhän. Nya tvära kast och studier som aldrig fick en ordentlig chans pga farmors bortgång. Ekonomin som rent plötsligt betedde sig som en lavin. Läkarnas dom på mina händer. Avskedet till drömmarna och firman. Insikten i vad jag egentligen ville göra med mitt liv och rädslan för hur min familj skulle göra allt för att ta den insikten ifrån mig - igen. Den slutliga kollapsen, dagen då jag tänkte den mest förbjudna av alla tankar och den faktiskt inte tedde sig så förbaskat långsökt. Du vännen som kom hem satte dig ner och yttrade orden " Du mår inte bra, du ser för jävlig ut. Sök hjälp själv, annars kör jag dig dit jag vet att du får det" Jag kommer aldrig kunna återgälda - aldrig! Befrielsen, att hos läkaren få höra, att det var ok att må skit, det var ok att inte orka mer. Första samtalen hos utmattningsterapeuten, det är det jobbigaste jag någonsin varit med om. Skicka gärna ut mig i skogen 16 mil på en bruten fot med full stridsutrustning och packning igen, det är en picknick jämfört med de samtalen. Insikterna var tunga, smärtsamma och krävande.

Vintern eller det som refereras till som vintermånader, där jag så sakteliga har kommit tillbaka till de levandes värld. Där jag åter vågar hoppas, där jag åter vågar försöka sätta upp mål. Där jag åter känner hur jag för varje liten dag har en gnutta mer energi i kroppen. Det stora bakslaget var bråket med familjen. Jag hade helst sett att det kom när jag hade lite mer styrka men nu blev det som det blev och det kanske är det bästa. Nu står jag helt fri och har inget att ta hänsyn till. Det är en otroligt upplyftande tanke.

Mitt 2006 är ett år som jag inte ens önskar min allra värsta fiende. Nu har jag sammanfattat det. Det är ingen munter läsning såhär årets sista dag. Jag kan bara garantera en sak. Nu kommer det bara gå framåt och bli bättre. Jag kände nämligen något idag som jag inte har känt på länge, lite av den där omtalade envisheten, lite av det där berömda pannbenet som jag anklagats/påståtts ha. Det kanske har varit på semester vad vet jag. Jag har nu en plan för 2007 och nåde den som ställer sig ivägen. Jag är inte på humör för folk som ställer sig ivägen i vanliga fall och jag är det definitivt inte nu när jag har bestämt mig och ligger några månader efter i min tidsplanering. Jag lovar att vara rädd om mig, jag lovar att sköta mig vad det gäller sömn, mat och hälsa, men jag har inga som helst planer på att vänta ett halvår extra. Så ska ni eller jag tala om det för min läkare och min terapeut - bäst jag gör det va ;)

Gott Nytt År kära vänner och övriga läsare, vi ses 2007!

/Sanna som i vanliga fall brukar dansa vals nyårsnatten igenom, men i år återhämtar enligt doktorns order