Kvoteringar hit & dit

Kvoteringsdebatten börjar bli något tröttsam just nu.
Jag har aldrig fattat den riktigt om jag ska vara ärlig - för mig är det en självklarhet att jag ska leva upp till de krav som ställs för ett visst yrke - oavsett kön, bakgrund etc. Det är ju för att saker och ting ska fungera och jobbet bli gjort på ett säkert och korrekt sätt som kraven finns där från första början.
Jag har följt debatten sedan hösten 1995 och orsaken till det var att jag mönstrade i december det året. De kvinnor som mönstrade då och efter det kom att stå under den då nya värnpliktslagen för kvinnor dvs vi var inte längre frivilliga under hela vår utbildningstid, vi kunde inte längre kasta in handuken när det behagade oss som tidigare årskullars kvinnliga VPL hade haft möjlighet till.
Av någon anledning erbjöds jag som kvinna en andra mönstring i Stockholm. Det var bara tjejer som gjorde den mönstringen. Vi fick bo på kasern, springa hinderbana med stridsutrustning, göra de fysprov som man gör inför officersutbildning, samt lyssna på åtskilliga föreläsningar av officerare från olika truppslag om vilka tjänster som fanns. Efter det var det enskilda samtal och vi kunde i princip välja vilka tjänster vi ville ha så länge officerarna på plats ansåg oss lämpliga och våra mönstringsresultat stämde hyfsat överens med det hela. Under hela tiden fick vi höra att detta gjordes för att vi skulle trivas på våra tjänster eftersom vi inte längre kunde hoppa av - jag fattade aldrig varför inte killarna fick göra samma sak. Skulle de inte ha samma valmöjlighet och chans till att trivas under sin tjänstgöring?

Jag grundmurade min inställning till kvotering när jag, under en övning, såg en kvinnlig värnpliktig från ett annat förband få hjälp med både ryggsäck och vapen för att hon skulle orka hålla samma tempo som de övriga i plutonen - jag är ledsen, vi utbildas till att bli soldater och den som inte orkar bära sitt eget vapen och ryggsäck har inte där att göra!
Tjejen som jag såg få hjälp, hade fått det ifrån dag ett, just för att hon inte levde upp till kraven som hennes tjänst ställde. Hon hade kvoterats in för att hennes förband hade krav på sig att ta emot ett visst antal kvinnliga värnpliktiga. För att inte hennes pluton konstant skulle råka illa ut var killarna tvugna att släpa på henne och hennes grejor. Skulle jag vilja ha den här tjejen med mig i ett skarpt läge - inte en chans!

Kvotering ställer i mina ögon bara till det. Kraven finns ju där av en anledning. Varianten på kvotering är ju att man sänker eller tar bort vissa saker ur antagningskraven där flest stupar bland de grupper man helst vill ta in ifrån - det är ju lika knasigt det. Det leder ju oss bara tillbaka till samma punkt - en person som inte klarar av tjänsten som andra måste stötta och släpa på. Därmed inte sagt att man mellan varven inte ska se över antagningskraven som de olika yrkena ställer. Utvecklingen går ju trots allt framåt och kraven ska ju stå i proportion till det man gör och den utrustning man använder, annars fyller ju kravet ingen funktion. Men faktum kvarstår - alla som vill jobba med de yrken som har antagningskrav, måste leva upp till kraven. Det är ett måste för att jobbet ska kunna utföras säkert och korrekt.
Jag tar det som en personlig förolämpning när någon anser att jag pga mitt kön måste ges undantag. Det är som att tala om för mig att jag inte är kapabel att träna och lära mig för att klara kraven. Kan jag inte möta kraven är jag fel person på fel plats och då har jag inte där att göra.
Är inte införandet av kvoteringar att dra tillbaka utvecklingen för att kvinnor ska vara jämnställda med män med en sisådär 50-70 år?
Har inte då en väldig massa kvinnliga pionjärer offrat sig och banat väg för andra kvinnor i onödan?
Jag var den första kvinnliga KBn att fullfölja värnplikten på mitt regemente. När jag ryckte in var jag 100% medveten om att det var de vilkor och krav som redan fanns som gällde. Jag slet som ett djur för att klara de krav som var satta och jag mötte dem som var av betydelse. Ingen har någonsin burit min ryggsäck eller mitt vapen åt mig. Hade någon kommit ut i skogen och sagt att jag i egenskap av kvinna skulle slippa en massa saker hade jag ifrågasatt om personen menade allvar. Hur skulle jag då vara rätt person på rätt plats?

/Sanna som tackar nej till att bli kvoterad - kan själv, utan orättvis hjälp!